Climate change mitigation through reuse of building components

QC 20261105

Abstract

Klimatförändringarna utgör ett växande hot mot mänskliga samhällen och ekosystemet, vilket gör minskningen av växthusgasutsläpp till en angelägen global prioritering. Den byggda miljön använder stora mängder resurser och bidrar betydligt till dessa utsläpp. Återbruk av byggkomponenter lyfts allt oftare fram som en strategi för att bevara materialvärde och minska behovet av nytillverkning och den klimatpåverkan som denna medför. Samtidigt beror den möjliga klimatbesparingen från återbruk på mer än den tekniska möjligheten att använda en komponent igen. Den påverkas i praktiken av tillgången på lämpliga komponenter och i vilken utsträckning dessa kan ersätta nytillverkade komponenter. Hur denna potential beräknas och redovisas beror också på vilka bedömningsmetoder och antaganden som används.

Denna avhandling undersöker återbruk av byggkomponenter som en cirkulär strategi i den byggda miljön, med särskilt fokus på stomkomponenter, minskad klimatpåverkan och metodval vid miljöbedömning. Avhandlingen bygger på fem artiklar som kombinerar livscykelanalys (LCA) på komponent-, projekt- och nationell nivå, bestånds- och flödesanalyser samt scenarioanalyser på nationell nivå, och analyser av hur LCA och miljövarudeklarationer (EPD) tillämpas i praktiken.

Resultaten visar att återbruk av stomkomponenter kan ge betydande minskningar av inbyggd klimatpåverkan på projektnivå. I de genomförda projektfallen var undviken nytillverkning av stomkomponenter den främsta källan till klimatbesparingen, medan demontering, rekonditionering, hantering, lagring, transport och bygg- och installationsprocessen medförde mätbar men jämförelsevis mindre klimatpåverkan. När återbrukets potential bedöms på nationell nivå blir dess bidrag till minskad inbyggd klimatpåverkan däremot mer begränsat. Byggnadsbeståndet består av stora mängder stommaterial, men merparten finns fortfarande i byggnader som används och har därför ännu inte frigjorts för återbruk genom rivning eller demontering. Återbrukspotentialen begränsas därför av byggnadsbeståndets utveckling, särskilt förhållandet mellan hur mycket material som frigörs vid rivning och det framtida byggbehovet.

Avhandlingen visar också på brister i vägledning och skillnader i hur produkter för återbruk bedöms och redovisas genom LCA och miljövarudeklarationer. Val som rör allokering, systemgränser, vilka nya produkter som antas ersättas och framtida materialproduktion kan påverka de beräknade klimatbesparingarna, vilket kan få betydelse för upphandlingsbeslut och incitamenten att välja återbruk. De granskade miljövarudeklarationerna redovisade generellt lägre fossil klimatpåverkan för byggprodukter för återbruk än för jämförbara nytillverkade produkter. Studien visade också att metodval kan påverka den redovisade miljöpåverkan och hur resultaten ska tolkas.

Sammantaget drar avhandlingen slutsatsen att återbruk är en värdefull strategi för att minska inbyggd klimatpåverkan, men att nyttan beror på förutsättningarna. Direkt återbruk kan bevara mer materialvärde och funktion än materialåtervinning när lämpliga komponenter kan tas till vara och användas igen. Återbruk kan vara särskilt relevant på kort sikt, medan nytillverkning av material fortfarande orsakar stora utsläpp. Samtidigt bör återbruk ses som ett komplement till minskat behov av nybyggnation, lägre materialintensitet och fortsatt minskade utsläpp från materialproduktion. För att bedöma återbrukets bidrag krävs därför hänsyn till bedömningens skala, byggnadsbeståndets utveckling och metodval inom LCA.

Link to DiVA