Att köra fast

Det var som vilken annan dag på KTH. Man kommer till skolan, går på någon föreläsning och sen sitter man och löser uppgifter tillsammans. I detta fall var det programmeringsuppgiften Dinnerplanner som vi höll på med och vi knappade på i godan ro. Tills vi körde fast.

Då brukar man börja googla, felsöka och testa alternativa lösningar tills man hittar något som fungerar och sedan går man vidare. Denna gång hjälpte dock inget.

Det var länge sen jag körde fast så ordentligt att jag började bli orolig om jag någonsin skulle komma loss. Så vi satt resten av den dagen och bankade våra huvuden mot skärmen tills vi blev frustrerade och gick hem. Dag två kom vi till skolan med hopp i våra hjärtan och en hel dag utan inplanerade aktiviteter först att kunna lägga all fokus på uppgiften. Minuterna blev till timmar, svordomarna kom mer frekvent och vårt hopp som hade varit så stort i början av dagen hade efter ännu en dag snabbt sinat. Botten nåddes vid slutet av dag två då inget hade åstadkommits alls.

Men så kom dag tre och en möjlighet att komma vidare skymtades vid horisonten. Ett labbtillfälle med en drös labbassistenter som var redo med sin kunskap. Vi bestämde oss snabbt. Vi måste dit. Och det var där vi mötte honom. Vår räddare i nöden, labbassistenten från himmelen, kodkungen från paradiset. Efter knappa 10min så hade han löst vårt problem och vi satt där och kunde äntligen pusta ut.

Så vilken moralkaka kan ni bära med er av det här inlägget? JO! Var aldrig rädda för att fråga om hjälp!