From access to relationship

QC 20260415

Abstract

Urbaniserade landskap genomgår snabba förändringar i takt med förtätning, konkurrens om marken och klimatförändring. Dessa förändringar påverkar inte bara ekologiska funktioner utan också människors möjligheter att möta natur i vardagen. Särskilt barns tillgång till närliggande natur lyfts i forskningen fram som betydelsefull för fysiskt och mentalt välbefinnand, miljömedvetenhet och på sikt även ansvarstagande för miljö och biologisk mångfald. Samtidigt är kunskapen fortfarande begränsad om vilka samhälleliga förutsättningar som möjliggör barns meningsfulla och långsiktiga relationer till natur i urbaniserade miljöer. Denna licentiatavhandling undersöker hur planering och förvaltning av grönområden och civilsamhällets engagemang och aktiviteter tillsammans formar barns möjligheter att möta och relatera till sin stadsnära natur. Studien är förankrad i hållbarhetsvetenskap och forskning inom social-ekologiska system, där begreppet stewardship används som analytisk perspektiv för att förstå hur ansvar för relationen människa-natur tar sig i uttryck inom olika delar av samhället. Avhandlingen består av två kvalitativa fallstudier i Stockholmsområdet. Den första studien analyserar planering och förvaltning av mångfunktionell grön-blå infrastruktur genom intervjuer med kommunala och regionala tjänstepersoner. Den andra studien undersöker hur svenska idrotts -och friluftsorganisationer bidrar till barns naturkontakt genom pedagogiskt engagemang, återkommande aktiviteter ute i naturen, och lärande över generationer. Resultaten visar att planering och förvaltning av grön- och blåområden har stor betydelse för de strukturella förutsättningarna för barns naturkontakt. Samtidigt framkommer att friluftsliv och barns vardagliga naturkontakt ofta har en svag ställning i de formella planeringsprocesserna som präglas av sektorsuppdelning och konkurrerande markanvändningsintressen. Parallellt fungerar civilsamhällets friluftsorganisationer som viktiga sociala och pedagogiska aktörer där barn erbjuds återkommande aktiviteter och erfarenheter i naturen. Sammantaget visar studierna att barns möjligheter att utveckla långsiktiga relationer till naturen formas i samspelet mellan strukturella och relationella förutsättningar. Den fysiska planeringen och förvaltningen av stadslandskapet avgör i vilken utsträckning natur finns tillgänglig i vardagen, medan civilsamhällets praktiker bidrar till de erfarenheter, kunskaper och betydelser genom vilka barn lär sig att relatera till landskapet och dess ’när-natur’. Genom att koppla samman formella planeringsprocesser med vardagliga naturpraktiker bidrar avhandlingen till hållbarhetsvetenskap genom att belysa hur stewardship formas i mötet mellan institutionella aktörer och civilsamhällets engagemang, men också genom att tydligare inkludera barns röster och erfarenheter i samtalet kring urbana landskap och en hållbar utveckling.

Link to DiVA