Intra-representationell praktik

QC 20231110

Abstract

Denna avhandling behandlar frågan om hur samarbete mellan olika aktörer och discipliner i projekt inom stadsbyggnad kan förstås på ett sätt som även möjliggör ett gemensamt kreativt skapande som inte bara bygger på experters reaktion på arkitekters idéer.  

Avhandlingens tes är att om de olika aktörernas bidrag till den gemensamma modelleringen av projektet förstås som inkommensurabla intra-representationer blir det lättare att hålla ett pragmatiskt fokus på de referenter där aktörernas förståelse sammanfaller. Dessa kan då bilda utgångspunkt för en idé som växer fram ur flera överlagrade intra-representationer av en projektsituation utan att lösa alla inneboende motsägelser i de olika tolkningarna.

Tesen utgår från en kritisk diskussion av diskursen om modellering av projekt inom arkitektur och stadsbyggnad. Med modell avses i avhandlingen alla typer av representationer som används för att på ett förenklat sätt planera för en byggnad eller bebyggelse. Tesen byggs upp utifrån en kritisk diskussion av i huvudsak fem inriktningar inom arkitekturdiskursen om modellering: som logisk slutledning, representation av en föreställning, materialisering av en diskurs, performativ materialitet eller intermediering av praktiker. För att konkretisera diskussionen utgår varje undersökning från en situering av en eller eller några huvudsakliga teorier som representerar varje deldiskurs i en plan för stadsbyggnad i Lomma hamn från 2003. Undersökningen av logisk slutledning utgår från Nigel Cross teori om design som logisk härledning från en prioriterad princip (Cross 2006). För undersökningen av representation av det föreställda använder jag mig av Roben Evans (1995) teori om det projektiva utkastet [Projective Cast] och Björn Linns (1998) teori om projektering. Undersökningen av materialisering av diskurs utgår från en kritisk diskussion av Steven Moores (2007) teori om arkitekturmodellering som ett offentligt samtal eller konversation, snarare än en formell diskurs. För undersökningen av performativ materialitet använder jag mig av fyra olika teorier. Jag använder Jerker Lundequists och Peter Ullmarks teori (1993) om den bärande idén som sammanhållande i projekt från den första föreställningen av ett projekt genom förankringen av idén i en expertgrupp till presentationen av det utarbetade projektet för offentligheten som ram för diskussionen. För att förtydliga det föreställande momentet använder jag Anders Johanssons (2002) teori om arkitekturen som metafor. I diskussionen om förankringen i projektgruppen använder jag Kerstin Sahlin-Anderssons (1989) teori om det konkreta uttrycket som samordnande möjlighet genom att det inte utesluter olika tolkningar. För undersökningen av hur modellen presenteras för en offentlighet utgår jag från Elisabeth Tostrups (1999) studie av retorik i arkitekttävlingar i Oslo. Sammantaget använder jag dessa teorier för att visa att arkitekturmodellen kan ses som en offentlig talakt som inte bara speglar en diskurs passivt, utan också är en agent i diskursen. Den sista undersökningen utgår från en läsning av Hanna Erixon-Aaltos (2017) avhandling Projecting Urban Natures+. Med stöd av hennes iakttagelser av den materialiserade referensramens betydelse i form av arkitekturmodeller, bilder, diagram och narrativ för att skapa en gemensam målbild i en multidisciplinär projektgrupp utvecklar jag ett resonemang om arkitekturmodellering som intermediering av praktiker.

Dessa teorier förstås som uppbyggda av olika typer av element i en diskurs i linje med Michel Foucaults (1969) breda diskursbegrepp som innefattar både formella och informella praktiker. Den kritiska diskussionen av utfallet diskuteras därför dels i relation till några andra konkurrerande teorier och dels på en meta-teoretisk nivå som uttryck för olika syn på kunskap. Deras inneboende ontologi. Denna de-ontologiska metod bygger på att undersöka teoriernas inneboende förgivettaganden av förekomsten av objekt genom att situera dem i ett praktikfall. Här använder jag planen för Lomma hamn. Metoden kan jämföras med en dubbelspalt i ett fysikaliskt experiment som avslöjar ljusets mångtydiga natur. På liknande sätt spaltas en teori upp och avslöjar sina inneboende förgivettaganden när den tillämpas för att beskriva ett fall och definiera ett fenomen. Det är en metod som föreslagits av Karen Barad (2007) för att undvika det beroende av det observerande subjektet som en rent reflektiv metod leder till. Genom att istället fokusera på hur den analytiska apparaturen påverkar beskrivningen av fallet minskar inflytandet från observatörens subjektiva erfarenheter och preferenser. Det subjektiva momentet hamnar istället på ett intersubjektivt plan av historiska överenskommelser på vilka teorin och dess inneboende förgivettaganden bygger. Detta pekar mot att en innovativ praktik som förutsätter gränsöverskridande mellan olika discipliner och kunskapsområden kan inte enbart utgå från att förhandlingen mellan aktörerna sker på uttalandets diskursiva nivå. De måste också vända sig till aktörerna som tillhörande en praktik såsom till exempel en disciplin, vilken också kan betecknas som en diskurs. Praktiker kan också vara mer informella som olika hantverk eller icke-diskursiva som till exempel dans eller måleri. Arkitektur kan delvis förstås som en icke-diskursiv praktik genom dess starka inslag av visuella kommunikationsformer. Detta är utgångspunkten för hypotesen att kollaborativ arkitekturmodellering kan ses som en överlagring av multimodala intra-representationer som genom ett tillräckligt antal iterationer leder till identifieringen av tillräckligt många gemensamma referenser för att möjliggöra ett genomförande av projektet med en övertygande utformning fast med flera betydelser beroende på i vilken diskurs det diskuteras. Denna hypotes utvecklas parallellt i ett praktikexperiment till en tes om intra-representativ praktik. Det bygger på min aktiva medverkan i ett innovations-projekt om delningslösningar i boende. Experimentet pekar mot att detta sätt att förstå kollaborativ föreställning kan öka förståelsen för hur olika discipliner kan utveckla produktiva samarbeten i innovationsprojekt.

Studierna visar att förutsättningarna för detta både är externa institutioner och interna kommunikativa dispositioner och omständigheter.  Till de institutionella förutsättningarna hör projektets konstitution som en plan, tävling eller innovationsprojekt, men också deltagarnas disciplinära tillhörigheter. Det skapar det grundläggande mandatet för projektdeltagarna att kommunicera öppet, men formar också deras sätt att tolka projektet. Men det bygger också på deltagarnas allmänna disposition, såsom vilja att lära, personliga erfarenhet och förmåga att acceptera heterogenitet och skilda synsätt. En annan typ av villkor för att samskapande ska kunna uppstå är tillräcklig tid för reflektion både i grupp och enskilt och för iterationer både mellan arkitekten och experterna, men också i någon utsträckning mellan experterna för att reda ut skillnader som inte direkt berör arkitekturmodellen, men som ändå väcks av den förståelse för projektet som den arkitektoniska modellen ger upphov till.

Innovationsprojektet visar att det är villkor som kan påverkas av projektets fördelning av resurser och kommunikationsplanering. Men fokus för undersökningarna är den arkitektoniska modellens performativitet genom sitt förkroppsligande av en estetisk erfarenhet. Studierna pekar mot hur den kan medverka till att skapa en gemensam referensram för projektet som inom projektets mandat möjliggör en överföring av de olika idéerna om projektet till en gemensam överlagrad beskrivning. 

urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-339429