”Vi måste jobba mindre – för miljöns skull”

Arbetsliv

Publicerad 2015-04-22

Minskad arbetstid är ett måste – i alla fall om de nödvändiga och högt uppsatta miljömålen ska kunna uppnås. Det menar Christer Sanne, civilingenjör, samhällsdebattör och tidigare forskare inom regional planering på KTH.

I sin bok ”Hur mycket arbete behövs?”, som kom ut 1989, sökte han svaret på frågan ”Om vi ska ha en ökning av levnadsstandardsökning på 50 procent per generation, hur går det med arbetskraften?”

– Jag räknade och kom fram till att vid sekelskiftet skulle vi kunna klara målet med 50 procent per generation med bara sex timmars arbetsdag, säger han.

Christer Sanne – civilingenjör, författare, samhällsdebattör och tidigare forskare inom regional planering på KTH – menar att vi måste minska arbetstiden om våra miljömål ska kunna uppnås.


Den enorma tekniska utvecklingen under 1900-talet har möjliggjort omfattande rationaliseringar och lett till en gigantisk ökning av produktiviteten. Från tiden efter första världskriget fram till 1973 minskade arbetstiden. Då infördes fyrtiotimmarsveckan, men där tog det stopp. Detta trots att de flesta såg fyrtiotimmarsveckan som ett etappmål och att produktiviteten fortsatt att öka så har vi än idag, 15 år efter sekelskiftet, en arbetsvecka på 40 timmar.

– Det är inte ekologiskt hållbart att vi fortsätter att jobba så mycket, konstaterar Christer Sanne.

– Vi blir produktivare och produktivare. Det vill säga vi producerar mer och mer, vilket leder till att vi också konsumerar mer och mer. Och det är ekologiskt ohållbart. Vi måste gå ner i arbetstid för miljöns skull, säger han.

Staplarna illustrerar hur utsläppsnivån sjunker vid olika grader av specifika utsläppsminskningar (utsläpp per BNP-enhet) och minskningar av arbetsvolymen. Den röda stapeln är utgångspunkten; målet är att nå en 70-procentig utsläppsminskning. Ur rapporten "Hur vi kan leva hållbart 2030" , Christer Sanne ( Naturvårdsverket 2012)

Från början var det arbetarrörelsen som drev frågan om kortare arbetstid och mer eller mindre tvingade fram att åttatimmarsdagen, åtta timmars arbete sex dagar i veckan, infördes efter första världskriget.

– Det var revolution i Tyskland, det var revolution i Ryssland och de styrande var rädda att det skulle bli revolution i Sverige. Så då gick man med på åttatimmarsdagen, säger Christer Sanne.

Efter andra världskriget, när Sverige gick in i vad som kallats de gyllene trettio åren, började politikerna tala om det här att det vore bra att använda produktiviteten till att gå ner i arbetstid. Att klara sig på mindre arbete betraktades som ett tecken på framsteg. 1973 infördes fyrtiotimmarsveckan. Sedan tappade LO och arbetarrörelsen intresset för frågan och när den togs upp igen var det kvinnorna som drev den.

– För arbetarrörelsen handlade frågan om arbetstidsförkortning om livskvalitet. När kvinnorna på 1980-talet började kräva kortare arbetstid gällde frågan vad man med ett modernt begrepp kallar livspusslet. Att vi måste få bort dubbelarbetet.

Men kvinnorna fick inget gehör för sina krav på kortare arbetstid. 1980-talet präglades istället av ökad konsumtion, en trend som fortsatt till idag. Och från att fokus tidigare hade legat på minskad arbetstid handlade det nu om hur vi skulle få fortsatt ökad tillväxt.

1989 presenterades en ny arbetstidsutredning. Där konstaterades att tillväxten ska kunna fortsätta öka i Sverige, men därmed följer inte kortare arbetstid.

– Man menade att det inte skulle bli tillräckligt mycket tillväxt, säger Christer Sanne.

Men vad vi behöver är en uppbromsning av hela ekonomin, menar han.

– Den växer ju i takt med att vi jobbar. Jag brukar säga att om produktiviteten ökar två procent per år då borde vi gå ner i arbetstid två procent. Då skulle vi kunna ha oförändrade löner och istället få ledig tid.

– Blir det inte högre löner då blir det inte heller tillväxt i ekonomin. Den växlingen mot minskad arbetstid som vi slutade med på 70-talet borde vi återuppta. Vi inte bara borde det, vi måste det om vi ska nå de uppsatta miljömålen.

De senaste rönen att hälften av alla jobb kommer att vara försvunna om 20 år behöver nödvändigtvis inte innebära en katastrof. Man kan se det ur olika synvinklar, menar han.

– Ska vi se det som ett hot eller ska vi se det som ett löfte? Jag vill ju se det som ett löfte, en möjlighet. Men nio av tio ser det väl som ett hot.

Hur många timmar per vecka jobbar vi år 2035?

– Även om vi bara skulle använda halva produktivitetsökningen för att minska arbetstiden så kan vi vara nere i 30 timmar. Det tycker jag är det minsta vi ska sikta på. Och även det kräver ett nytänkande i politiken.

Text: Håkan Soold

Fakta:
Redan 1930 förutspådde den amerikanske ekonomen Keynes att den ökade produktiviteten skulle leda till att hans barnbarn inte skulle behöva jobba mer än 15 timmar i veckan.
(Keynes barnbarn – en bättre framtid med arbete och välfärd. Christer Sanne. Forskningsrådet Formas 2007/10)