"Vi vill ha fri forskning, men den kommer med ett ansvar"
När publiceringslandskapet ändras krävs nya förhållningssätt från universiteten. Annars riskerar kvaliteten på forskningen sjunka, och förtroendet för vetenskapen urholkas.
För att dyka ner riktigt djupt i hur open access påverkar forskarsamhället gjorde bibliotekarie Anders Wändahl en intervju med Mats Magnusson , professor vid ITM-skolan. Mats har sedan länge varit intresserad av hur publiceringsmönstret kontinuerligt ändras, och vilka nya problem och möjligheter som uppstår.
Det är ju open access-veckan just nu, så min första fråga är naturligtvis hur du ser på open access (OA)? Är det viktigt? Och har OA förändrat er publicering?
– Ja, open access har ju för oss blivit en icke-fråga de senaste åren. Att publicera OA är mycket smidigt, tidskrifterna på de förlag där KTH Biblioteket har ett avtal erbjuder OA redan när vi submittar och publiceringsavgifterna betalas av biblioteket. OA är mycket viktigt enligt mig. Det yttersta skälet till att publicera öppet är naturligtvis att den forskning som är finansierad med skattemedel skall komma skattebetalarna till godo. Men dessutom är det en rättvise- och demokratifråga. Alla forskare – även de i globala syd som har mindre resurser – skall kunna ta del av den forskning som bedrivs. Vi som forskare är till för att göra samhället gott och en bred och god kunskapsspridning är en förutsättning för detta. Och en av de fina sakerna med dagens teknologi är att detta har blivit möjligt. Open access ingår dessutom i de kontrakt vi har med flera olika parter. Forskningsfinansiärerna kräver ju OA-publicering sedan ett antal år tillbaka. Och sedan har vi naturligtvis också KTH:s policy att leva upp till, och den är tydlig med att öppen publicering är något eftersträvansvärt. Så visst har det blivit en stor förändring mot öppenhet i vår publicering.
Om man läser KTH:s publiceringspolicy så hittar man även en uppmaning om att publicera i ”ledande internationella tidskrifter”. Man kan ana en vilja hos KTH att man även vill att publiceringen skall leda till en bättre placering i listor från de olika rankningsinstituten? Det är väl också något som ni måste ha i bakhuvudet?
– Naturligtvis! OA-delen är viktig och där har vi redan sett effekterna. Men vi har också undersökt hur ITM skall kunna bidra till att förbättra KTH:s rankning . Vår impact-ansvarige Hatef Madani har pekat på hur vi publicerar idag och även visat på hur vi skulle kunna ändra publiceringen för att bidra till en bättre rankning. Han har gjort ett mycket bra jobb när han gått runt mellan de olika forskargrupperna och studerat publiceringsmönstren i detalj. Man kan ju diskutera hur mycket vi skall hänga upp oss på rankning i och för sig, men vi ställer oss i alla fall frågan om någon annan alternativ tidskrift hade kunnat vara bättre att använda. Och sen drar vi lärdomar av denna analys för framtiden. Vi har därmed försökt att konkretisera den övergripande KTH-policyn på vår lokala nivå.
Nu har vi talat om yttre påverkan på publiceringen, policyer, krav och önskemål från andra. Hur ser det ut när ni får publicera där ni själva vill?
– Vi publicerar en hel del ”på hemmaplan”, och med det menar jag i tidskrifter där det finns en levande diskussion och ett forum för just vår forskning. Det finns självfallet vissa tidskrifter som återkommer gång på gång, och det finns ju en god anledning till det. Vi känner dem utan och innan. Även våra kollegor runt om i världen publicerar i dessa tidskrifter. Det blir en publicering i ”the comfort zone” som Hatef säger.
Men ibland, till exempel när vi startar nya samarbeten med en liten annan inriktning, kan det vara givande att ”shoppa runt” lite, hitta nya tidskrifter med nya inspel, möta nya redaktörer och ta del av en ny peer-review-process.
Kan du se några nackdelar och kanske hot förknippad med OA-publicering?
– Ja, det kan ju inte undgå någon att OA-publiceringen har en skuggsida. Det som kommit att kallas rovdjurstidskrifter, tidskrifter som vräker ut artiklar, utan att genomföra en rigorös peer-review och som bara vill tjäna pengar. Det finns en logik i att detta fenomen uppstår. Trycket på forskare att publicera har ökat och det finns fler forskare än någonsin, som forskar mer än någonsin. Var skall denna forskning hamna?
Publiceringskravet kan innebära att kvaliteten på forskningen sjunker. Och plötsligt finns det en marknad till den mindre goda forskningen, eller i alla fall den mindre goda forsknings-outputen. Detta är jättefarligt. Hela vår legitimitet bygger på att vi söker sanning och ny kunskap på ett systematiskt och strukturerat sätt. Om det skapas genvägar i systemet öppnar vi upp för en bild av att forskningen inte alltid är så sann och att man kan ifrågasätta resultaten.
Kan du utveckla det där med bristen på en noggrann peer-review?
– Det finns ju en flaskhals när det gäller tillgången på peer-reviewers, det har blivit en begränsande resurs. Vi forskare gör mer än vi gjorde tidigare. Peer-review, som är ett gratisarbete hinns inte med helt enkelt. Vi förväntas att bli mer effektiva, men vissa saker går inte att effektivisera utan att kvaliteten också går ner.
Jag vill nu ställa en specifik fråga om ett specifikt förlag som haft en mycket stor tillväxt när det gäller KTH-publikationer de senaste två-tre åren. Förlaget är naturligtvis MDPI och i våras publicerades det två debattartiklar i SvD där å ena sidan en grupp forskare oroades över MDPI:s tillväxt och (brist på) kvalitet ( ”Avtal med ökänt förlag slår mot forskningen” ), medan det i ett genmäle från representanter från forskningsfinansiären Forte hävdades att det är forskarens eget ansvar och rättighet att publicera var de vill, och att forskningen inte skall bedömas efter tidskriftsvalet. Har du några kommentarer till den debatten och kanske till och med MDPI?
– Jag håller helt och hållet med författarna som kritiserade MDPI. Debatten kom samtidigt som Uppsala Universitet sa att de inte ville stödja publicering på MDPI och att man i Norge (på den så kallade norska listan) ”nivå-X”-klassade tidskriften Sustainability . På grund av det avtal som Bibsam-konsortiet erbjuder legitimeras MDPI. Det var dålig tajming att ingå ett sånt avtal och det gav fel signaler. Och genmälet blev motsägelsefullt. Den styrning mot OA som vi har fått har initierats av finansiärer, och tanken var kanske inte att det skall vara OK att publicera sig var som helst, att vi inte har några kvalitetskrav längre. Att forskarna själva skall få välja förutsätter att alla har insikt i hur vissa tidskrifter hos MDPI och andra liknande förlag fungerar, med gästeditors, specialnummer, höga volymer, höga acceptance-tal och korta ledtider. Detta är framför allt en utmaning för våra yngre kollegor, men jag tror också att många äldre forskare inte har en aning om hur rovdjursförlag fungerar. Vi kan inte anta att alla forskare har den insikten.
De förlag vi talar om arbetar i skuggorna, de vill inte att vi skall ha koll på hur mycket de publicerar, hur otroligt snabbt det går med peer-review, hur stor andel av manuskripten som accepteras i slutändan. Eller att de frågar forskare om de vill vara gästeditors för ett specialnummer inom ett område de inte alls behärskar. Denna brist på inblick kan innebära att många forskare begår misstaget att publicera i någon av dessa tveksamma tidskrifter, och det kan sluta med en artikel som man först senare i livet begriper att man inte ville ha med i sitt CV.
En snabb fråga eftersom du nämnde Uppsala universitets ställningstagande att inte längre betala publiceringsavgifter för artiklar från MDPI. Tycker du att KTH skall följa Uppsalas exempel?
– Ja, jag skulle uppskatta om vi vågade stå upp för akademiska värderingar och högkvalitativ forskning och därmed också ta ansvar för hur vi använder skattemedel – om dessa verkligen skall gå till en tvivelaktig verksamhet med formellt huvudkontor i Schweiz men rötterna i Kina. Det finns ju fullgoda alternativ, även om dessa inte är lika snabba eller är lika lätta att bli accepterade hos. Men det är klart att det skulle skapa en debatt på KTH, eftersom vi har en hög publicering på MDPI och framför allt i tidskriften Sustainability. Och det skulle kunna uppfattas som en svartmålning av en viss typ av forskning och vissa forskargrupper.
– Samtidigt är väl det en diskussion vi måste ha. Om man har publicerat mycket i Sustainability borde man ha en bra koll på hur den tidskriften fungerar. Vi kan ju inte legitimera att vi publicerar var som helst när vi ser ett påtagligt kvalitetsproblem. Och ytterst är detta ett KTH-problem som bör tas på allvar på högsta nivå. Till en början borde man göra en analys av kvaliteten i artiklarna. Jag har till exempel hittat brister i den statistiska analysen som tyder på att man fallerat i peer-review-processen i vissa fall.
Tycker du att man kan säga något generellt om kvaliten på tidskrifter utgivna av MDPI? Och eventuellt något om tidskriften Sustainability som även namnges i det kritiska debattinlägget i SvD?
– Nej, det är svårt att generalisera. Problemet med MDPI är att det är en blandad kompott. Så är det naturligtvis även på andra förlag, att vissa tidskrifter har en bättre redaktionell hantering, medan andra kan vara sämre på den punkten. Och det kan också variera över tid. Tidskrifter kan ha en sämre period, till exempel kan självciteringarna [citeringar till artiklar i den egna tidskriften] öka till en oroväckande nivå. Detta hände tidskriften Journal of Cleaner Production (Elsevier) för några år sedan. Ett annat exempel inom vårt område var Technovation (Elsevier) för drygt tio år sedan. En misstänksamt hög grad av självciteringar kan innebära att en tidskrift tillfälligt blir ”avstängd” från de större citeringsdatabaserna (Web of Science och Scopus) tills dess att tidskriften har kommit tillrätta med problemet.
Sustainability har på senare år stuckit ut med ett mycket högt antal publikationer per år. De har gått från drygt 100 publicerade artiklar år 2011 till över 14 000 förra året. Vi kan verkligen tala om en exponentiell utveckling här. Och den tidskriften är ämnesmässigt ett alternativ för publicering även inom vårt forskningsområde. Om tveksamheten runt Sustainability sprider sig, och ifall publicering i den tidskriften kommer att anses som mindre bra, kan även forskargrupper som publicerar där att komma sticka ut som mindre bra i mångas ögon – även om den forskning de bedriver och de artiklar de publicerar är av god kvalitet. Tragiken ligger just i att mycket bra artiklar kan publiceras i mindre bra tidskrifter, att medvetandenivån om tidskrifterna är låg och att vi kan befinna oss på ett sluttande plan. Vi skulle också kunna hamna i en diskussion där vissa forskare ”svartlistas” på grund av sitt val av publicering. Här behövs en intern debatt på KTH och det är också ett påtagligt kvalitetsproblem där KTH:s ledning bör agera. Det må vara lätt att bli publicerad i Sustainability, men minsta motståndets lag kan inte gälla för skattefinansierad verksamhet.
Om du anser att till exempel tidskriften Sustainability och dess likar kan skapa kvalitetsproblem för KTH, och ni har diskuterat detta i ert forskarkollegium och har en samsyn, skulle inte ITM-skolan kunna agera med ett dekret som avråder från en viss typ av publicering?
– Nej, jag tycker att det är problematiskt om vi ska besluta detta på skol- eller institutionsnivå och därmed eventuellt ha olika etiska förhållningssätt på olika delar av KTH, ibland som ett resultat av att man inte har tillräcklig detaljkunskap om hur vissa tidskrifter de facto bedriver sin verksamhet. Det vore mycket bättre om KTH:s ledning gör detta. Intressant och knivig fråga... Vi vill ha fri forskning, men den kommer med ett ansvar. Jag kan bara uppmuntra till en levande diskussion om detta på KTH. Det är kanske en fråga för fakulteten och dekanen. Ytterst kan en tveksam eller direkt dålig publicering – lite tillspetsat – ses som stöld av skattemedel. Och det är naturligtvis också dåligt för KTH. Det handlar om kvalitet inom såväl forskning som publicering på KTH, och sådana övergripande frågor hanteras bäst på en hög nivå. Jag ser det som bekymmersamt att vi inte agerar på något sätt just nu, men jag tror att medvetandenivån om problemet dessvärre är för låg.
Så hur går diskussionen i din forskargrupp eller på din institution om publicering och kvalitet?
– Inom de olika forskningsområden finns det förstås vissa tidskrifter som är centrala och som hela tiden återkommer och alternativen kan ibland vara få. Publicering diskuteras naturligtvis i de enskilda forskargrupperna samt i vårt forskarkollegium, men det kan vara väldigt komplicerat och situationsanpassat. All forskning går inte att publicera överallt. Det gäller att analysera tidskrifterna i detalj och försöka få så mycket genomslag som möjligt med det manuskript man har. Om vi enbart siktade på topptidskrifterna skulle det kunna innebära mindre tillämpad forskning. Vi vill ju självfallet publicera i så bra tidskrifter som möjligt, men vi bör komma ihåg att många av de högst rankade universiteten där man endast publicerar i de allra mest välrenommerade tidskrifterna tenderar att ha många post-docs och, relativt sett, färre doktorander än KTH. Att ha extremt höga ambitioner för våra doktoranders publikationer tror jag skulle medföra en hel del negativa konsekvenser.
Ja, om vi talar om doktoranderna och forskarutbildningen mer specifikt, ser bilden annorlunda ut där?
– Vi har ett handledarkollegium där vi naturligtvis diskuterar publicering inom forskarutbildningen. För industridoktorander, som kanske bedriver en mer tillämpad forskning, kan högt rankade tidskrifter vara svåra att att använda, och att kräva elitpublikationer skulle kunna äventyra de för KTH så viktiga industrisamarbetena. Tiden det tar mellan submission och publicerad artikel är också en viktig aspekt för doktorander generellt, och vi ställer krav och press på dem att bli klara i tid. Helst skall delarbetena till doktorandernas avhandlingar vara publicerade eller i alla fall accepterade innan det är dags för disputation. Att använda snabba tidskrifter som inte är så krävande kan vara lockande och nödvändigt ibland, men då gäller det också att hålla rent gentemot de mindre nogräknade förlagen. Peer-review-processen är ju dessutom en mycket viktig återkoppling för doktoranden, och granskningen är generellt sett bättre och mer konstruktiv hos de bättre tidskrifterna.
När det gäller val av tidskrift för doktorandernas publicering hjälper handledaren till mycket i början och vi poängterar att det gäller att göra ett informerat val. Vi måste också ha en acceptans för att doktorandutbildningen är just en utbildning och att vi inte kan förvänta oss att doktoranderna är fullfjädrade forskare från dag ett. Det finns alltså anledning att även ta lägre rankade tidskrifter i beaktande när doktoranden skriver autonomt och inte tillsammans med sin handledare.
KTH Biblioteket vill ju ge ett gott och relevant stöd till KTH på alla områden. Vad tror du skulle vara det bästa stödet biblioteket kan ge när det handlar om publicering för KTH:s forskare?
– Hjälp att utveckla publiceringsstrategier (inklusive tidskriftsval, undvikande av rovtidskrifter) och uppföljning av hur vi presterar på individ-, forskargrupps- och institutionsnivå.
– Kunnig och smidig support, vilket jag uppfattar att vi får idag.
Har du eventuellt några avslutande kommentarer som vi kanske inte berört men som du skulle vilja få fram när vi nu närmar oss slutet på detta samtal om det stora området vetenskaplig publicering och open access?
– En generell kommentar är att jag ser det orimliga i hela publiceringssystemet just nu. Vissa förlag tjänar oerhörda pengar på vetenskaplig publicering, och det är vi som gör allt jobb med forskning, artikelskrivande, peer-review etc. Varför skall vi betala när tekniken har förändrats i grunden, från tryckt till elektroniskt? På sikt borde vi gå mot ännu mer demokratiserade publiceringsformer, där vi inom akademin sköter mer av hanteringen och därmed betalar mindre till förlag och andra aktörer.
Tusen tack för dina insiktsfulla synpunkter, Mats. Jag hoppas att vad du har sagt i vårt samtal kan fungera som en inledning till en levande diskussion om publicering och kvalitet på KTH. Vi på biblioteket har öron och ögon vidöppna och välkomnar en fortsättning av diskussionen.