Emil Warnberg

Varför valde du just forskarutbildningsprogrammet i medicinsk teknologi?

– Mitt forskningsintresse handlade om hur biologiska neurala nätverk kan representera information och hur sättet de lär sig på skiljer sig från artificiella neural nätverk som används i mycket AI idag. För att verkligen kunna jobba på djupet med de frågorna var det väldigt värdefullt att både ha det teoretiska djupet från KTH och den biologiska expertisen från KI. Även om det finns mycket samarbete mellan skolorna är det ännu bättre att få vara registrerad vid båda skolorna och ha full tillgång till alla resurser, både i form av praktiska saker som datorkluster via PDC på KTH och djurhuset på KI, och i möjligheten att ta kurser på forskarnivå på båda skolorna. Så mitt huvudsakliga skäl att ansöka om att få gå det gemensamma programmet var just möjligheten att få vara registrerad som doktorand vid både KTH och KI, säger Emil Warnberg.

Hur var det att läsa på både KTH och KI?

– Jag var verkligen involverad i båda mina huvudhandledares forskargrupper, med seminarieserier, labbmöten och journal clubs både på KTH och KI. Även om det innebar att en del veckor blev väldigt mötestunga passade det mig egentligen väldigt bra och jag fick chansen att verkligen lära mig hur både experimentalister och teoretiker resonerar och pratar om sin forskning, och hur jag kan anpassa mitt sätt att presentera det jag gör beroende på publik. Neurovetenskap är ett väldigt brett fält och skillnaden mellan hur fysiker och dataloger resonerar och uttrycker sig kan ibland skilja sig ganska markant från biomedicinare och läkare.

– Det jag tyckte allra bäst om var att få åka på sommarkurser runt om i världen. Jag hade förmånen att få gå kurser i Obergurgl i Österrike, Janelia Farm i USA, Frankfurt i Tyskland, och Dartmouth i USA. Sommaren mitt fjärde år fick jag också undervisa två veckor på en sommarkurs i Bangalore i södra Indien. Att få se nya platser är ju roligt i sig, men det bästa var alla spännande diskussioner på kvällarna med forskare från hela världen. Just på sommarkurserna blev det många informella diskussioner på ett annat sätt än det blir på konferenser.

Vad gör du idag?

– Sedan snart ett år tillbaka är jag postdoc i professor Bence Ölveczkys grupp vid Harvard i USA. Vi är intresserade av motorinlärning, speciellt hur samma neurala nätverk kan kontrollera flera olika beteenden under olika omständigheter, och hur medfödda rörelsemönster så effektivt kan vävas ihop med nya inlärda rörelser. Vi använder råttor som modell för hur däggdjur gör det, och jag jobbar med en simulerad 3D-modell av en råtta som jag styr med artificiella djupa nätverk tränade med förstärkningsinlärning. Eftersom 3D-modellen har hela 72 frihetsgrader är det en spännande robotik-utmaning att få nätverken att styra den stabilt. Samtidigt tittar vi på hur de simulerade nätverken representerar rörelserna och kroppen jämfört med nervceller som mina kollegor spelat in från motorregioner i riktiga råtthjärnor. Det är väldigt kul att få fortsätta jobba så tvärvetenskapligt, och jag hoppas att vi kan hitta nya kopplingar mellan robotik och neurovetenskap som kan komma till nytta både för AI-ingenjörer och för neurologer i framtiden.

Hur har du haft nytta av programmet?

– Jag använder de tekniska kunskaperna jag lärde mig som doktorand – allt ifrån superdatorprogrammering till mushjärnans anatomi – i mitt dagliga arbete här, så på det sättet kommer den “dubbla” utbildningen verkligen till nytta för mig. Jag har fortfarande också vänner från både KI och KTH och flera av dem har hälsat på mig här. Så ytterligare en stor nytta med programmet var att skapa ett bredare kontaktnät än om jag bara hade tillhört en enstaka avdelning.

Text: Jon Lindhe, KTH