Dokumentation

Presentationsbilder

Viggos presentationsbilder

Framtidens ingenjörer

Per Jacobsson: presentationsbilder, boken Den bildade ingenjören

Fredrik von Essen: presentationsbilder, rapporten IT-kompetensbristen

Promenadseminarier

Olle Bälter: presentationsbilder, film

Dokumentation av grupparbeten och parallella sessioner

Framtidens ingenjörer

Gruppdiskussioner i sex grupper om framtidens ingenjörer

Nätverket framöver

Gruppledare: Viggo Kann, KTH
Deltagare: Anders Haggren, Linnéuniversitetet, Tea Nygren, Linköpings universitet, Lars-Åke Nordén, Uppsala universitet

Vi anser att nätverket är viktigt och har en framtid. Årliga träffar är lagom. Eventuellt samordna med ingenjörsutvecklingskonferensen vartannat år.

Det bör skapas en webbsida för nätverket. Tea: Linköping är villig att vara värd.

Sätt ihop en styrgrupp med tre personer

Uppgifter för styrgruppen:

Värna om kontinuiteten
Ta fram ett namn på nätverket
Vara ett bollplank för nästa arrangör
Få med alla lärosäten

Förslag till styrgrupp (som sedan antogs enhälligt av mötet):

Lars-Åke Nordén, Uppsala universitet
Monika Lundell, KTH
Inger Erlander Klein, Linköpings universitet

Nästa års arrangör: Blekinge tekniska högskola

Datorsalar, utformning och användning

Gruppledare: Roberto Bresin

Flexibla salar, som U1 i undervisningshuset på KTH
Virtuella miljöer för att underlätta support för lärarna
Använder man specialprogram behöver man datorsalar
SW miljöer: Piazza, CodeRunner, Canvas, etc.
Framtiden: Dagens grundskolebarn kommer att ha helt andra färdigheter än dagens studenter. Nya uppmaningar om hur man kommer att interagera med datorer,
hur man formar datorsalar, etc.
Framtiden: Salar som är utrustade med flera gränssnitt och material (t.ex. en vägg som är målat i grönt som man kan använda som greens screen, rörelseanalys teknik/VR som HCT vibe). Man måste anställa/arvodera någon som underhåller system: kan vara studenter/doktorander, etc.

Utbildningsplaner - flexibilitet, rättsäkerhet mm

Gruppledare Örjan, anteckningar Anders

Deltagare: Örjan, Pavel, Anders (KTH) ; Nora (LTH); Jonas (Linné); Ann-Sofie (Högskolan Gävle); Andreas (Högskolan Väst); Jingsen Chen (Luleå)

(Utbildningsplan - UP)

UP beslutas varje år och för kommande kull d v s UP gäller i 3 år.
UP är en kurslista men att det formellt räcker med att ange “kursnamn” (ej kursnummer och antal hp)
UP Civing 3 + 2 år (om civing övergår i masterprogram)
UP kan revideras (“under gång”) om ändringar behöver göras i kurslistan
LTH beslutar om UP ett år i taget och ett år framåt
Programansvarig (PA) måste godkänna om kursplaner i programmet ändras.
PA samordnar olika kursers innehåll m h a länkmöten, programråd e d. för att få progression i lärandeaktiviteter.

Hur används UP?

examensgranskning
viktig att ha kontroll på ev dispenser som ges till studenter.
när UP ändras så anges övergångsbestämmelser
läser studenterna UP? Några få kanske?
UP är ett viktigt styrdokumet för PA. Det sätter press på avdelningarna att leverera kurser

Problem

UP kräver kurslista som i sin tur kräver kurser som kräver lång framförhållning. Detta ger låg flexibilitet

Hållbar utveckling i programmen

Gruppledare: Markus Hidell
Övriga deltagare: Josef Hallberg (Luleå, PA), Inger Erlander Klein (Linköping, ordf programnämnd), Norton Lamberg (KTH, student)

Det gäller att få med samtliga aspekter av hållbar utveckling:

Ekonomisk
Ekologisk
Social

Man har ofta mer möjligheter än man först tror när det gäller att lyfta fram hållbarhetsaspekter kopplade till ämnesområde eller kurs.

För att garantera att samtliga studenter utvecklar förmågor och färdigheter inom hållbar utveckling är det viktigt att fokusera på de obligatoriska kurserna.

Det är en styrka att ha med beskrivning i kursplanen hur hållbar utveckling ingår (om det är fallet). Det gäller att göra det synligt både för studenter och för programansvariga (och lärarkollegor).

Det är ganska lätt hänt att som enskild lärare diskutera hållbar utveckling i en kurs, men utan att det verkligen examineras. Det är förstås bra att HU tas upp på det sättet, men för att garantera att studenterna skaffat sig kunskaper behöver dessa även examineras. På KTH arbetar man med hållbarhetsmärkta kurser så att det går att söka ut kurser med HU-innehåll (mål, aktivitet, bedömning). Motsvarande stöd saknas hos övriga i gruppen.

Vi diskuterade även stöd för lärare att integrera HU i utbildningarna. På KTH har vi högskolepedagogisk(a) kurs(er) för ändamålet och det har varit en bra igång för till exempel PA. Liknande upplägg finns i Linköping, men det gäller ju att lärare sedan har tid och möjlighet att verkligen delta i sådana pedagogiska kurser. På Luleå arbetar man inte på samma sätt med högskolepedagogiska kurser. Ett komplement till högskolepedagogiska kurser är att ha kollegiala seminarier.

Skulle KTH kunna utveckla några av sina kurser med online-stöd så att man kan ta emot lärare från andra universitet?

I Luleå har man Erasmus Mundus program med fokus på hållbar utveckling. Dock har det huvudsakliga hållbarhetsinnehållet implementerats på partneruniversitet så man har inte riktigt kunnat dra nytta av detta på andra program.

På KTH har man ganska starkt centralt stöd och driv för hållbarhetsfrågor genom Sustainability Office. Så ser det inte ut på andra ställen, men man kan försöka hitta andra sätt få centralt stöd (pedagogisk forum till exempel).

Man behöver också fundera en hel del på vad studenterna har för förkunskaper när det gäller HU när det kommer till universitetet. I flera fall har universitetskurserna om HU känts alltför ytliga och som att det blir
repetition av gymnasienivån. Då tappar man helt poängen och orsakar snarare hållbarhetströtthet än entusiasm. Från studentsidan upplevs det ofta mer intressant om HU tas upp i ämneskurser snarare än att tas upp i separata hållbarhetskurser. Små doser utspridda över utbildningen ger mer.

Vi diskuterade även en del samläsning mellan program för att öka dynamiken. Det finns goda erfarenheter av att ha kurser som samläses av program som är relativt olika ämnesmässigt. Det behöver inte alltid handla om hela kurser utan i många fall kan det vara värdefullt att ha gemensamma kursmoment som till exempel seminarier. Hållbar utveckling är ett exempel på ett ämne som lämpar sig väl för den typen av samläsning. Man kan få med problemställningar från olika perspektiv och likaså problemlösning från olika håll. Dessutom är det berikande för studenterna att skapa kontaktytor mellan programmen. Det finns sannolikt andra generella färdigheter/förmågor som med fördel kan utvecklas i den typen av samläsning (JML, muntlig/skriftlig framställning, samarbeta i grupp, etc).

Sammanhållen civilingenjörsutbildning eller 3+2?

Gruppledare: Peter Sjödin

Gruppen diskuterade hur 5-åriga civilingenjörsprogram organiseras vid olika lärosäten. Det visade sig att det finns många olika varianter med en betydande skillnader.

Få verkar organisera utbildningarna enligt en renodlad 3+2 modell, KTH ligger kanske närmast. Där använder man sig av en modell där de tre första åren avslutas med ett obligatoriskt kandidatexjobb. Då de tre första åren avklarats kan studenterna ta ut en kandidatexamen. De sista två åren väljer studenterna ett masterprogram som specialisering, vilket avslutas med ett master-exjobb. Studenterna får därmed totalt tre examina: kandidat, master och civilingenjör.

Andra lärosäten har en mer sammanhållen struktur, där programmen utformas som en helhet med olika grader av valfrihet i form av spår/inriktningar, dock inte nödvändigtvis med kopplingar till kandidat- eller masterprogram.

Diskussionen handlade till stora delar om att jämföra organisationen mellan olika lärosäten, utbyta erfarenheter och diskutera för- och nackdelar. Fördelar med 3+2-modellen har att göra med de synergieffekter och samordningsfördelar som uppnås på grund av att specialiseringar är identiska med masterprogram. Att utbildningen berättigar till tre examina, och att det är möjligt att avbryta efter tre år och ändå få en examen, kan vara positivt ur rekryteringssynpunkt. Det diskuterades även om integrationen med masterprogram kan bidra till att stärka kvaliteten då masterprogram förväntas ge god koppling till aktuell forskning.

Nackdelar som diskuterades med 3+2 var att det medför begränsningar och krav för de tre första åren, då hänsyn behöver tas till behörighetskrav för masterprogram samt att kandidatexjobbet om 15 hp upptar värdefullt utrymme. Vidare minskas handlingsutrymmet i programdesignen då programansvariga kan ha svårt att påverka de två sista åren, vilket gör att moment som betraktas som centrala för utbildning tenderar att hamna främst i de tre första åren, med resultatet att de tre första åren blir fullmatade och får mycket begränsad flexibilitet. En annan aspekt som påpekades var att effektiviteten hos en 3+2-modell är beroende av att det finns stabila och vitala masterprogram. Utan detta riskerar det att innebära merarbete snarare än effektivisering att genomföra 3+2.

Fördelar som nämndes med en sammanhållen utbildning är en högre grad av flexibilitet med goda möjligheter att bättre disponera programmen över fem år. Mindre beroenden av andra program ger en större grad av frihet som förenklar programplanering. Frånvaron av ett så pass omfattande obligatoriskt moment som kandidatexjobb (15 hp) kan frigöra utrymme för kurser som till exempel avser färdigheter och kunskaper som rör de mer yrkesmässiga delarna av civilingenjörsexamen, något som det annars kan vara problematiskt att få tillräckligt med utrymme för i utbildningsplanerna.