Jag har nyligen avslutat en nästan två veckor lång resa till Östasien – Kina, Sydkorea och Japan. Totalt besökte vi elva universitet och ett forskningsinstitut och träffade också representanter för de svenska beskickningarna i respektive land.
Det är en kraftfull utveckling i alla tre länderna när det gäller stora, strategiska och riktade satsningar inom teknisk och naturvetenskaplig forskning. Det tycks ligga en stor sanning i de olika analyser som visar på hur universiteten i Asien, inte minst i Kina, klättrar i rankinglistor och kraftfullt ökar sitt vetenskapliga genomslag.
Den nya, om man får kalla det så, globala världsordningen där USA över tiden riskerar att bli allt mindre tillgängligt för vetenskapligt samarbete över Atlanten såväl som över Stilla Havet gör att länken och kontakterna mellan Europa och Asien blir viktigare. Man kan tänka sig att den globala mobiliteten med tiden ändrar karaktär så att strömmarna av studenter och forskare mellan Europa och Asien ökar jämfört med dagens situation. Med tanke på att Sydkorea, och inom kort förhoppningsvis även Japan, blir partners inom Horizon Europe så ökar möjligheterna till vetenskapligt samarbete mellan Asien och Europa.
Vi reste tillsammans med andra universitet under delar av resan och jag tror mig kunna säga att vi delar den grundläggande analysen av varför det är nödvändigt att stärka banden mellan vår del av världen och våra kollegor vid asiatiska universitet. Vår resa sammanföll också med utrikesministerns besök i Kina och Sydkorea och även från regeringen uttrycks samma behov av att hitta sätt för samverkan och samarbete.
Jag är förstås väl medveten om de säkerhetspolitiska utmaningarna som omgärdar internationella samarbeten och som gör att varje universitet måste jobba ansvarsfullt med internationalisering. Det är en utveckling som förstärkts under senare år och där jag vill hävda att vi idag har både verktyg, förståelse och kultur för att kunna hantera de utmaningar som följer av det nya geopolitiska läget.
