Forskningspropositionen bra – men inte tillräcklig

Den nya forskningspropositionen presenterades i förra veckan (http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2016/11/prop.-20161750/). Redan i titeln anläggs tonen att kunskap erövras i samverkan. Det är bra; flera av samhällsutmaningarna är till sin natur sådana att flera angreppssätt behövs. Samtidigt säger propositionen att man ska värna den fria forskningen.

Detta kan bli utmanande att klara med alla prioriteringar som är nämnda: klimat och miljö, hälsa och ökad digitalisering är tre sådana. Propositionen beskriver hur de nya 2,8 miljarder kronorna ska användas för att stärka Sveriges konkurrenskraft i forskning och innovation.

I propositionen forsätter fördelningen av pengar till olika forskningsråd (VR, Formas, Vinnova med flera). Jag önskar mer djärvhet än så. Att fortsätta att stärka de externa finansiärernas inflytande över forskningen i akademin är inte bra för svensk forskning. Varför inte redan nu prova modellen att ge ännu mer rejäla ökningar av anslag till forskning. Utvecklingen mot forskarhotell har pågått under många år. Grunden för att detta kunnat pågå är att många universitets medel till forskning till stor del finns hos de externa statliga forskningsfinansiärerna. När en majoritet av resurserna till forskning ”ägs” av läraren/forskaren är rektor och universitetsledning i det närmaste bakbundna när det gäller strategisk planering av forskning.

Svensk forskning står sig väl i jämförelse med internationell. Däremot ligger den svenska forskningens impact och citering i princip kvar på samma (höga) nivå när andra delar av världen ökar takten. Det är detta regeringen nu vill förändra.

2,8 miljarder kronor sägs vara nya och ska läggas till de 38 miljarder kronor som redan finns i anslaget till forskarutbildning och forskning. Det är positivt att kvalitet och jämställdhet går som en röd tråd i propositionen. Oroande är dock att lärosätena förväntas ta ett större ansvar för forskningsinfrastruktur. Det kan gå ut över behoven att göra strategiska planeringar.

En ny resurstilldelningsutredning avseende utbildning på grundnivå och avancerad nivå är aviserad att starta under våren 2017. Den kommer påverka tilldelningen tidigast i budgetpropositionen 2020. I en sådan utredning måste man beakta olika utbildningsområdens behov, till exempel att teknikutbildningarnas kvalitet är beroende av resurser för att upprätthålla en god infrastruktur.

Det är tydligt att regeringen förväntar sig att förutsättningarna för lärosätenas strategiska planering stärks genom ökande basanslag. Dock nämns inte hur fördelningen av de stärkta basanslagen ska ske. I budgetpropositionerna från 2017-2020 fördelas 1,3 miljarder till anslag för forskning och forskarutbildning. Det beräknas bli 500 MSEK för 2018, 250 MSEK för 2019 och 550 MSEK för 2020. För att attrahera internationella talanger till svenska utbildnings- och forskningsmiljöer behövs attraktiva villkor. Ett steg i rätt riktning är skrivningarna om unga forskares villkor. Men nu består ju inte den akademiska styrkan på ett lärosäte bara av så kallade ”unga forskare”. Det finns en kraft att erbjuda goda villkor också för dem som lämnat den första tiden efter disputationen bakom sig. Tyvärr svänger pendeln vilt; ibland ska de mest seniora forskare prioriteras vilket gör förnyelsen av fakulteten svårare och ibland som nu nämns särskilt unga forskare.

Det finns kunskap att tillgå för hur man skapar och vidmakthåller en excellent utbildnings- och forskningsmiljö (https://www.bc.edu/content/dam/files/research_sites/cihe/pubs/Altbach_Salmi_2011_The_Road_to_Academic_Excellence.pdf  ). En förutsättning är förmågan att rekrytera och utveckla duktiga lärare/forskare. Det i sin tur är intimt kopplat med att kunna erbjuda goda villkor. Framgångsrika universitet i Asien är framgångrika just för att de har resurser att satsa. God tillgång på pengar gör det möjligt att ha en god balans mellan unga och mer etablerade forskare samt att kunna upprätta topplaboratorier med den bästa utrustningen. Mycket resurser gör att rektor och ledning kan göra en kraftfull strategisk planering samt erbjuda talanger från Sverige och världen goda villkor.  Jag skulle önska att även forskningspropositioner sneglar på vetenskaplig evidens för hur excellenta utbildnings- och forskningsmiljöer byggs.

Då kan svensk forskning ta mer plats i världen.

 

Efterlängtad förnyelse av resursfördelning

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, meddelade häromdagen att regeringen under 2017 kommer tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag på ett nytt system för styrning och resurstilldelning (www.regeringen.se/debattartiklar/2016/11/pengar-till-hogskolorna-ska-ses-over/). Det är välkommet. Det nuvarande resurstilldelningssystemet är från 1993 och har inte hängt med kostnadsutvecklingen.

Grundutbildningsanslaget, som bygger på tilldelning i helårsstuderande (HST) och helårsprestation (HPR), tillhör nog den del som är mest debatterad. Resurser tilldelas lärosätet när studenten registrerar sig. När sedan studenten väl presterat poäng på kurser faller den så kallade HPR ut. Det betyder att om inte studenten presterar poäng enligt förväntan, det vill säga 60 hp/år, så får lärosätet och därmed kurser inte betalt för kostnader som uppstått. En debatt pågår som gör gällande att lärare tvingas att godkänna studenter för att ekonomin på institutioner ska gå ihop. Det finns dock inte många konkreta bevis på att det stämmer att nivån sänkts i utbildning genom att studenter godkänns som inte presterat tillräckligt. Denna så kallade sanning dyker med jämna mellanrum upp i dagspressen. SFS, Sveriges Förenade Studentkårer,  välkomnar också en utredning och föreslår bland annat att man ska ersätta dagens prestationsbaserade system med ett deltagarbaserat system för att råda bot på detta (www.sfs.se/blogg/sfs-valkomnar-utredning-om-resurstilldelningssystemet).

Vidare behöver ett nytt resurstilldelningssystem för utbildning förhålla sig till det som är framtidens student. En som i högre grad än tidigare enbart kommer följa kurser och inte i alltid fullföljer med examination. Framtidens student kanske sätter ihop en portfölj av kurser som kan bestå av mooc:s-kurser, distanskurser eller varför inte en traditionell kurs på campus någonstans i världen. Ett nytt system behöver ta hänsyn till detta.

En annan aspekt handlar om prislapp per ämnesområde där främst humaniora/samhällvetenskap legat i framkant med att visa att pengarna inte räcker till för att skapa goda förutsättningar för en bra utbildning. I det sammanhanget är det viktigt att påminna om att trots att natur- och teknikvetenskapsprislappen (N/T-prislappen) är högre än humaniora/samhällsvetenskap så räcker inte heller denna till för att upprätthålla det som teknikutbildningarna kräver. I många år har KTH, som i huvudsak bedriver utbildning med N/T-prislapp, sett att resurserna inte räcker för den laborationstäta utbildningen.

Laborationer är en naturlig del av teknikutbildningarna och det är där studenterna tränar för sin framtida yrkesroll. Därutöver är laborationerna en grund för förankringen av de teoretiska delarna. Länge har man talat om ingenjörsutbildningarnas akademisering. Det handlar förstås om att den vetenskapliga förankringen blivit allt mer viktig, men i praktiken handlar det också om att det blivit allt dyrare att vidmakthålla lokaler och utrustning för att driva laborationer. Laborationer är därutöver mycket lärarintensiva. Sammantaget har under årens lopp kostnaderna för att driva laborationstät utbildning stigit mycket snabbare än förändringen i N/T-prislappen.  Ett nytt system behöver vända detta, inte minst för att fortsätta att utveckla kvalitén i teknikutbildningarna.

 

Ingen frihet utan ansvar

Är förtroendet för universitet och högskolor fortfarande stabilt och högt i samhället? I vissa delar av världen ser vi en ökande misstro mot forskning och vetenskapliga resultat. Där presenteras kvasivetenskap som sanning och man förnekar ledande forskargruppers resultat. Samtidigt är det så att ett förtroende inte är något som man bara har för alltid, utan det handlar lika mycket om att visa sig värdig ett förtroende.

Ett kärnvärde för akademin är begreppet akademisk frihet som enkelt uttryckt handlar om att själv välja sin forskningsfråga. I vissa delar av världen handlar den i grunden om de demokratiska fri- och rättigheterna. Det handlar om att fritt kunna uttrycka en åsikt och att fördjupa sig i en viss forskningsfråga utan att riskera repressalier.

Men begreppet akademiskt ansvar är minst lika viktigt och något som man som akademisk ledare bör ta sig tid att reflektera över.

Att vara kritisk och reflekterande i fråga om ny kunskap är en del av det akademiska ansvaret. Men det räcker inte, det är också nödvändigt att ta fram nya svar och lösningar på frågor. Kritik måste grundas på vetenskaplig evidens och vara balanserad. I det akademiska ansvaret ligger att vara en förespråkare för kunskap baserad på vetenskapliga resultat.

Forskaren ses som förebild både inom och utanför sitt lärosäte. Som mentor eller coach till yngre kollegor är man också en förebild. Den kultur och de värderingar man har förs vidare till de yngre kollegor när de utvecklas till självständiga akademiska forskare och lärare.

I det akademiska ansvaret ingår också att ta ett helhetsansvar för lärosätets utveckling i det kollegiala sammanhanget. Det kanske inte alltid gynnar individen, men det bidrar till att det egna lärosätet utvecklas och över tid kan driva utmärkta utbildnings- och forskningsmiljöer.

Att vara tillgänglig som sakkunnig i olika sammanhang internt och externt är ytterligare en beståndsdel i det akademiska ansvaret. Inte alla expertroller innebär ”peer-review” utan det kan handla om att delta i statliga utredningar där syftet är att skapa förändringar i samhället. Det i sig är ett viktigt ansvar för den akademiska ledaren.

Det akademiska ansvaret sträcker sig från forskargruppen och ut i samhället för att på sikt bidra till allas vår utveckling. Vilken roll som var och en av oss kan och vill ha kräver egen eftertanke, men samhället behöver – utan tvekan – fler kritiska röster som också ger förslag på lösningar.

Lästips: Intellectual leadership in higher education. Renewing the role of the university professor, Bruce Macfarlane, 2012.

KTH motor i samhällsutvecklingen

Att axla ansvaret som ny rektor på KTH är mycket spännande. Är det någon skillnad mellan att leda  en ung, mindre högskola och ett äldre stort universitet? Med sex år som rektor för Högskolan i Skövde i bagaget och nu som rektor på KTH har jag möjligheten att jämföra.

Alla lärosäten i Sverige har samma uppdrag nämligen utbildning, forskning och samverkan. Det högsta akademiska ledarskapet innehåller samma uppgifter; att leda ett lärosäte lokalt, nationellt och internationellt. Det som skiljer är förutsättningar och storlek.

Vi är många rektorer som ivrigt väntar på forskningspropositionen där det utlovas förändring i tilldelning av forskningsanslagen. Hur slår det mellan ungt och gammalt lärosäte? Jag hoppas att det inte sker genom omfördelning. Det kommer att öka polariseringen mellan olika typer av lärosäten och det är inte bra för Sverige. Det går knappast att säga att resurserna sprids ut; inte med den fördelning vi ser idag. Bra forskarutbildning, forskning och forskning i samverkan bedrivs på Sveriges unga lärosäten. Men samtidigt är det av yttersta vikt att fortsätta att stärka utbildning och forskning på de stora lärosätena. KTH är ett internationellt framgångsrikt lärosäte som betyder mycket för Sverige.

Som rektor för KTH känns det bra att vila sig mot en verksamhet som är riktigt, riktigt bra. Det är en gedigen grund att bygga vidare på för att ta KTH till nästa nivå.  Vår verksamhet ska vila på tre pelare; jämställdhet, internationalisering och hållbar utveckling. För att fortsätta att bygga excellens krävs att utbildningen är utmärkt; studenterna ska ha de allra bästa förutsättningarna för att engageras och lyckas i sina studier. Vidare krävs att forskningen är av yppersta klass; här kan prioritering vara nödvändig.

Till sist krävs att KTH systematiskt och kontinuerligt visar ett samhällsengagemang. Till exempel görs det genom att mer forskning blir känd för allmänheten och genom att än fler forskare samarbetar med näringsliv och offentlig sektor För mig är det viktigt att KTH också använder sitt goda varumärke för att generellt bidra till samhällets utveckling såväl lokalt, nationellt som internationellt. KTH en unik position som vi ska ta tillvara på bästa sätt. Låt oss använda denna position och tillsammans bidra till samhällsutvecklingen. Det kommer att göra KTH än starkare!