Klara Müller

Jag var doktorand inom projektet Making universities matter perioden 2021–2025, och disputerade 14 november 2025. Min bakgrund finns inom idé-och lärdomshistoria samt mediehistoria, med examina från Uppsala universitet (2020) och Lunds universitet (2018). Jag har även studerat arkivvetenskap och litteraturvetenskap. Dessa olika områden har alla förenat mitt huvudintresse för hur förutsättningarna för kunskap förändras. Tidigare har jag exempelvis studerat hur medicinsk kunskap har påverkats av nya teknologier och förändrade byråkratiska metoder.
I mina studier utgår jag från en kombination av metodologiska ansatser så som arkivforskning, begreppshistoria och muntlig historia.

Avhandlingsprojektet undersökte hur synen på vad som är forskning av god kvalitet inom humaniora har förändrats sedan 1980-talet till och med 2020. Det kan placeras i skärningspunkten mellan fält som humanioras historia, teknik- och vetenskapsstudier och forskningspolitik. 

Hur förstås kvalitet i humaniora, och hur har sådana förståelser förändrats över tid? Den här avhandlingen undersöker den ömsesidiga utvecklingen av ”kvalitet” och ”humaniora” i svensk forskning och forskningspolitik från 1980-tal till 2020-tal. Genom att använda kvalitet som ingång för att studera humanioras historia, och humaniora för att studera förändrade föreställningar om kvalitet, undersöks hur humanistisk forskning värderats och positionerats genom förändringar av idéer om och bruk av begreppet kvalitet. Utvärdering har alltid varit centralt inom forskningens praktiker, men har inte alltid knutits till begreppet kvalitet. Bedömning av kunskapens legitimitet och värde skedde länge utan att just dess kvalitet explicitgjordes, exempelvis genom institutionaliserade praktiker som seminarier, bokrecensioner i tidskrifter och disputationer. När processer för kvalitetssäkring och återkommande utvärderingar – ofta samlade under beteckningen New public management (NPM) – blev allt viktigare inom universitetsvärlden från 1980-talet och framåt förändrades användningen av kvalitet. Avhandlingen undersöker hur framväxten av denna allt mer reglerande kvalitetsdiskurs har påverkat förståelsen av vad som konstituerar kvalitet inom svensk humanistisk forskning. Till skillnad från mycket tidigare forskning om kvalitet vilken behandlat STEM-områden, fokuserar denna avhandling på humaniora – inte som avvikande, utan som forskningsområden med egna kvalitetskulturer väl värda att studera. Med utgångspunkt i arkivmaterial, forskningspolitiska dokument och publikationer, intervjuer och vetenskapliga publikationer, undersöker avhandlingen ett urval av ”platser för kvalitet”. Dessa inkluderar seminarier, redaktionell granskning av manus och övergången till formaliserad ”peer review”, disciplinära utvärderingar, samt forskningspolitiska diskussioner. Urvalet av empiri är gjort för att möjliggöra undersökningar av hur kvalitet har artikulerats och omförhandlats över tid inom specifika historiska vetenskapliga och forskningspolitiska sammanhang. Med fokus på att historisera och kontextualisera kvalitet visar avhandlingen inte bara vad kvalitet i humaniora är i en viss situation, utan också hur sådana situationer för kvalitet har vuxit fram som just platser där kvalitet går att urskilja och uppnå. Avhandlingen visar även att sådana existerar i plural och undersöker hur förändringen av platser för kvalitet har skett över tid. I de fyra delstudierna visar jag var föreställningar om kvalitet inom svensk humaniora kan lokaliseras (sammanhang, platser, praktiker) och hur de kan studeras historiskt (aktörer, intressen, interventioner), samt hur policykontexter och humanistiska forskares praktiker har skapat kvalitet. Avhandlingen redogör därmed för hur kvalitetskulturer inom humaniora har förändrats inom ramen för en sedan 1980-talet skiftande kunskapspolitik, som i sin tur innefattat en viss form av kvalitetspolitik. Ett centralt resultat är att det fanns väl etablerade kvalitetskulturer inom humaniora redan innan den NPM-inspirerade kvalitetsdiskursen. Vidare visar avhandlingens studier hur humanistiska forskare aktivt förhandlat och omformat tillkommande kvalitetskrav och praktiker. Genom att visa hur historiska angreppssätt kan användas för att studera kvalitet i humaniora är avhandlingens resultat relevanta för bredare forskningspolitiska diskussioner om utvärdering. Resultaten nyanserar även den sedan länge återkommande tropen om "humanioras kris” i förhållande till den NPM-influerade kvalitetsdiskursen. Istället etablerar avhandlingen en tolkning som betonar humanioras kvalitetskulturer som både formbara och motståndskraftiga.