Till innehåll på sidan
Till KTH:s startsida

Havet – en samtida historia

En gul sjögurka på havsbotten
Psychropotes longicauda, en sjögurka som lever på 5 000 meters djup Foto: DeepCCZ expedition/NOAA
Publicerad 2023-05-02

Tirza Meyer är en samtidshistoriker och postdoktor på institutionen för filosofi och historia, som har kommit att ägna sig åt havet. Efter att ha studerat hur FN:s havsrättskonvention förhandlades fram lägger hon sin energi på frågan om hur vi har upptäckt och fortsätter att upptäcka livet i havet, en i högsta grad samtida utveckling.

För en historiker sträcker sig samtiden tillbaka till andra världskrigets slut och – åtminstone i Tirza Meyers fall - en bit in i framtiden. I hennes egen akademiska historia har havsrätten spelat en stor roll. Det inleddes när hennes handledare vid NTNU i norska Trondheim bjöd in henne att arbeta i ett projekt om djuphavsgruvdrift. Det ledde till en avhandling om den roll som Elisabeth Mann Borgese spelade för att FN:s havsrättskonventionen, UNCLOS, skulle bli verklighet och ge ett regelverk för hur havets resurser skulle användas.

Kortklippt kvinna i svart blus
Tirza Meyer

- Efter kriget fanns ett världssamfund, med FN, de mänskliga rättigheterna och tankar om internationalism. Genom att ge en resurs till alla att dela på tänkte man sig att världen kunde bli mer rättvis.

Förra året publicerades Tirza Meyers bok om Elisabeth Mann Borgeses mångåriga arbete med havsrättskonventionen. Hennes eget arbete har också gjort att hon är med i en referensgrupp för den norska delegationen till internationella havsbottenmyndigheten, ISA, en självständig organisation som bygger på havsrättskonventionen och som organiserar och kontrollerar alla aktiviteter som har att göra med mineralresurser i havet, till nytta för mänskligheten i sin helhet.

- Baserat på min kunskap om hur havskonventionen har utvecklats kan jag ge inspel på det som kan hända i framtiden. I mitt fält arbetar jag och mina kollegor bland annat med att studera dåtiden för att förstå hur saker utvecklas nu och även kan komma att utvecklas framöver.

Marina skyddsområden och gruvbrytning som hotar biologisk mångfald

Så sent som i mars 2023 avslutades förhandlingarna om fördraget om det fria havet vars mål är att skydda havet, bekämpa miljöförstöring och klimatförändringar och förhindra förlust av biologisk mångfald, ett tillägg till havsrättskonventionen inom ett område man inte visste mycket om under 1970 och 1980-talen när konventionen förhandlades. När tillägget är ratificerat av minst 60 stater och träder i kraft kommer det både möjliggöra stora marina skyddsområden i det fria havet och ställa krav på att ekonomiska aktiviteters påverkan på biologisk mångfald i det fria havet bedöms.

En grupp personer som poserar för ett foto
Tirza Meyer (i vitt och grönt) med kollegor vid institutet för marina och antarktiska studier, Tasmaniens universitet. Foto: Hanne Nielsen

I år vill ISA ta fram ett kontrakt för hur man får utvinna mineraler från havsbotten. Hittills har det bara gjorts försök i liten skala med djuphavsgruvdrift men det nya kontraktet kan innebära att vi får mineralutvinning på havsbotten i större skala, något som är problematiskt på många sätt och som motiveras med att det är nödvändigt eftersom det kommer behövas mer mineraler i framtiden, bland annat för den gröna omställningen.

- Jag tror att många biologer som arbetar med djuphavet är eniga om att man först behöver samla in information innan det blir aktuellt med gruvdrift som riskerar att ödelägga stora områden. Det är ett väldigt inflammerat spörsmål, som historiker kan jag bara uttala mig om hur vi har hamnat där vi är i dag.

Kostsam forskning på enorma djup

Tirza Meyer har alltså vänt blicken mot djuphavsforskningens samtidshistoria och hon koncentrerar sig på de abyssala och hadala regionerna, den del av havet – den större delen – som är mer än 4 000 meter djup och som fått sina namn från grekiskans ord för bottenlös respektive dödsriket Hades. Hon kom nyligen tillbaka från en forskningsresa till Australien.

- Forskningsinstitut jag besökte i Perth hade kunnat skaffa sig tillgång till ett forskningsfartyg och en undervattensbåt tack vare en investering av en förmögen individ. Det är både intressant och problematiskt. Man kan fundera på hur deras forskning hade påverkats om han hade valt att lägga sina pengar på något annat. Mycket forskning finansieras också av företag som vill bryta mineraler och som behöver kunskap om hur havsbotten ser ut.

I Tasmanien träffade hon forskare som arbetar med forskning under polarisen. Det är väldigt svårtillgängligt eftersom det inte går att borra sig igenom isen och de instrument man skickar ned under isen riskerar att försvinna, vilket de i många fall också gör. Men det finns stora möjligheter till upptäckter. 2021 upptäckte forskare världens största koloni av fiskbon under polarisen, med uppskattningsvis 60 miljoner fiskar av arten Neopagetopsis ionah över ett område på 240 kvadratkilometer.

- De fann området med hjälp av en undervattensrobot, en så kallad ROV. Jag pratade med en av personerna som var delaktiga i upptäckten under en konferens i London ”The Challenger Society Conference”. Det är en speciell värld där man talar om hur många nya arter man ”har under bältet”, alltså hur många nya arter man har upptäckt.

Ny kunskap förändrar vår syn på djuphavet

Utvecklingen har gått fort och det upptäcks nya arter varje gång man skickar ned instrument. Vår uppfattning av vad djuphavet är har förändrat sig i takt med att vi fått ny teknologi som har förändrat vår syn på ett område som vi förut inte hade tillgång till.

Illustration av dykare och undervattensfarkost
Dykare och undervattensfarkost (ROV). Illustration: Reviel Meyer

- Tidigare använda man en slags påse för att hämta upp djur från djuphavet. Då visste man inte exakt från vilket djup fiskarna kom och dessutom skadades fiskar när de lyftes upp från havsdjupet. Ett exempel är fisken barreleyes (Macropinna microstoma) vars huvud är vätskefyllt och transparent. Den första beskrivningen och teckningen av fisken är från 1939 och föreställer en fisk vars huvud kollapsat i det lägre trycket på ytan. Först i början av 2000-talet kunde man med hjälp av en kamera på undervattensfarkoster se hur den såg ut i sin naturliga miljö.

Ett annat exempel på att vi befinner oss mitt i en tid av upptäckter och ny kunskap är att den första kartan över den atlantiska centralryggen blev klar så sent som 1953 och det är först i dag vi kan kartlägga havsbotten och se hur djupt havet är, med hjälp av satelliter och modern batymetri. På 1970-talet upptäckte man också så kallade hydrotermala öppningar i havsbotten, där det strömmar ut hett vatten blandat med mineraler, och bakterier som lever på det som kommer ut från öppningarna genom kemosyntes, ett alternativ till fotosyntes. Något som var okänt fram till dess.

- Förutom att djuphavsforskning är dyrt och att mycket återstår att upptäcka är det i stor utsträckning en internationell verksamhet. Jag hoppas att vi tillsammans kan lära oss mer om havet utan att ödelägga det.

Text: Johan C Thorburn

Det här är den 41 artikeln i Skolan för arkitektur och samhällsbyggnads artikelserie om utvalda forsknings-, utbildnings- eller samverkansinitiativ från respektive institutions verksamhet. Du hittar de tidigare artiklarna här: Arkiv

Innehållsansvarig:infomaster@abe.kth.se
Tillhör: Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad (ABE)
Senast ändrad: 2023-05-02