Till innehåll på sidan

Bakteriedödande blöjor bara början

Publicerad 2011-05-17

Den har kallats både mördarplast och smittvapen. Tekniken testas just nu av forskare på KTH och den går bland annat ut på att klä in cellulosafibrer med en polymer som kan döda bakterier och virus, samt ta kål på obehagliga dofter.

Josefin Illergård, forskare vid skolan för kemivetenskap på KTH
Josefin Illergård, forskare vid skolan för kemivetenskap på KTH

Bandage, plåster, förpackningar, luft- och vattenfilter, olika kläder och blöjor samt bindor. Där har du några framtida tillämpningar för den forskning som Josefin Illergård, forskare vid skolan för kemivetenskap på KTH, håller på med.

– Vi har forskat på att göra cellulosafibrer antibakteriella med en miljövänlig teknik. Den antibakteriella funktionen är fäst i fibrerna, och läcker inte ut i naturen. Den dödar bakterier via yttre påverkan, inte inre, säger Josefin Illergård.

Det innebär att det finns en betydande skillnad mellan Josefin Illergård och hennes forskningskollegors arbete, och de produkter som på senare tid börjat saluföras som antibakteriella eller bakteriedödande. Dessa sportkläder, strumpor och annat som impregneras för att undvika lukt från bakteriebildning har behandlats med de miljöfarliga kemikalierna silverjoner och triclosan.

– En av fördelarna med ytor täckta av polymerer är att det inte uppstår någon resistens hos bakterierna, säger Josefin Illergård.

Att polymeren är starkt bunden till fibrerna gör att den inte heller lossnar när man till exempel tvättar kläderna.

Hur har den antibakteriella funktionen hos plåster, förpackningar, blöjor och andra produkter då uppnåtts?! Jo, till exempel cellulosafibrer har en negativ laddning. Fibern doppas i en positivt laddad polymer och ytskiktet blir då positivt laddat. Bakterier och virus är negativt laddade och fastnar därmed i det positivt laddade polymerytskiktet. Därifrån kan de inte frigöra och föröka sig, och dör alltså.

– Vi har använt en multilagerteknik för att uppnå detta, samma som används bland annat för att tillverka ultrastark papper. Forskningstiden har bland annat gått åt till att studera dessa lager, och vad som händer. Det vill säga en hel del grundforskning. Om vi förstår exakt hur det fungerar på cellulosafibrer skulle vi även kunna applicera polymer på andra material, till exempel glas, säger Josefin Illergård.

I forskningsprojektet har förutom Josefin Illergård även handledarna docent Monika Ek, professor Lars Wågberg (båda handledare) och den tidigare doktoranden Eva-Helena Vestman ingått. Forskningen är ett samarbete tillsammans med hygienjätten SCA och kemikoncernen BASF.

För mer information, kontakta Josefin Illergård på 08 - 790 81 08 eller josefika@kth.se.

Peter Larsson