"Ett av världens bästa seglingsinstrument"

Tre unga män med två stora intressen: modellflygplan och segling. Det skulle bli grunden för en världssuccé.

De tre vännerna Lars Bergström, Sven-Olof Ridder och Harald Undén köpte i slutet av 1950-talet skärgårdskryssaren Britt-Marie.

Inget uppseendeväckande med det – utom möjligen försäljningspriset på 25 kronor och att hon ett år tidigare hade sjunkit och nu måste bärgas från Årstaviken.

Eftersom Lars Bergström och Sven-Olof Ridder under samma tid var ingenjörsstudenter på KTH hade de på skolan alla möjligheter att utveckla de verktyg och den utrustning de behövde för att rusta upp båten.

Ryktet om studenternas färdigheter spred sig, och ganska snart började andra seglare efterfråga deras tjänster – något som sådde ett frö till vad som skulle bli en gemensam firma och ett livsverk.

I dag är alla tre borta men de skulle komma att hålla ihop hela livet, både som kollegor och vänner, och det finns många historier om deras upptåg och händelserika fritid.

Lasse Hässler på KTH:s Prototypcenter, som under många år arbetade nära Sven-Olof Ridder och deltog i flera av hans forskningsprojekt, nämner en ofta återberättad historia om när de tre vännerna behövde frakta ett gammalt glidflygplan och tog hjälp av sin skärgårdskryssare.

Med planet på båtdäck styrde de mot slussen vid Hammarby sjö. Men där tog det stopp. Plötsliga problem med motorn gjorde att gnistor stänkte upp på planet som till stor del bestod av trä.

– När planet fattade eld fanns det bara en sak de kunde göra, nämligen att putta det över bord och ner i vattnet.

Från land måste det ha sett värre ut för förbipasserande ringde räddningstjänsten och berättade att de sett ett plan störta i vattnet…

Lasse Hässler beskriver Sven-Olof Ridder som både ödmjuk och pedagogisk, en man som gärna använde miniräknare och skissade för hand.

Under möten kunde han tyckas sitta i egna tankar för att plötsligt yttra sig och på ett pedagogiskt sätt förklara hur även komplicerade konstruktioner hängde ihop och hur man borde hantera dem.

– Han var också perfektionist, vilket gjorde att han aldrig blev riktigt klar. Han kunde komma in på morgonen och ha räknat ut hur man kunde spara ytterligare tio gram genom att ändra någon detalj, och på ett litet flygplan är ju varje gram viktigt. Då fick vi göra om.

– Sven-Olof Ridder gillade att finlira. Det var också Ridder som hade designidéerna, en jul gav han en mycket speciell klapp till Lars Bergström, berättar Jan Bodin i boken Strategic Technology Management: en protoyp av en vindriktningsindikator.
Windexen var född.

En Windex är en liten vindpil som seglaren fäster högst upp i masten. Den sitter på en nål utifrån samma princip som en kompass så att den obehindrat kan röra sig åt alla håll.

För att seglaren snabbt och enkelt ska kunna se varifrån det blåser och notera varje liten vindvridning krävs att produkten är oerhört känslig för vindförändringar även i väldigt lätt vind.

När den tillverkades var det utifrån kriteriet att vara lika känslig i lätta vindar som röken från en cigarett, berättar Windex Development som i dag har tagit över försäljningsrättigheterna.

Windexen kom ut på marknaden 1964, och de första åren tillverkades den i aluminium, men den stora succén kom några år senare när materialet byttes ut till plast.

Nu blev den ännu billigare att tillverka och såldes snart världen över. I vissa länder uppstod emellertid smärre problem, berättar Lasse Hässler.

– En del fåglar gillade windexen lite för mycket, och det var inte så bra att de hackade på den.
Man får räkna med att den kan gå sönder ibland, till exempel när man mastar av båten.

I dag har windexen sålt i mer än 1,5 miljon exemplar i 40 länder och är för de allra flesta seglare oumbärlig. Kanske beror det på dess enkelhet, att den är lätt att läsa av och förstå. Framför allt fungerar den även om elen på båten skulle fallera.

Men ”windex” skulle också bli ett begrepp för så mycket mer.
Förtjänsterna från vindpilen använde de tre vännerna framför allt till att utveckla nya produkter – alltid inom intresset segling eller flyg, och alla innovationer fick i någon form namnet Windex.

Sven-Olof Ridder utvecklade också vingkölen, vilken senare skulle bli ett begrepp i seglarkretsar. Lasse Hässler minns det stora hemlighetsmakeriet när Sven-Olof Ridder under sena kvällar testade och mätte konstruktionens krafter i KTH:s vattentank.

Sven-Olof Ridder blev kvar på KTH som professor och forskare i aerodynamik. Under den tiden blev han också känd för sina synpunkter på Jas 39 Gripen.

Han menade att det fanns bättre alternativ för försvarsmakten, och för att visa vad han menade modifierade han vingkanterna på Viggen, vilket enligt honom skulle leda till ett mer önskvärt flygresultat.

Med dagens moderna teknik, som 3D-skrivare, hade det antagligen gått förhållandevis fort. Framför allt skulle han då kunnat testa hur olika modeller fungerar genom att på kort tid skriva ut dem i 3D. Så fungerade det inte då.

– Han fick låna en modell som han fräste för hand, spacklade, testade i KTH:s vindtunnel, slipade och spacklade igen, säger Lasse Hässler.

Lasse Hässler var under nästan två års tid också med gruppen Ridder, Bergström och Undén i USA för ytterligare ett flygprojekt.

Tillsammans med intressenter som exempelvis Nasa testade de om obemannade flygplan kunde drivas på hög höjd med hjälp av mikrovågor.
Tanken var att planen skulle ersätta mobilsatelliter och mobilmaster.

Det här var i mitten av 1990-talet, innan mobiltelefonen blev en självklarhet för gemene man, men projektet avslutades efter två år. Pengarna försvann och ungefär samtidigt visade det sig att det var svårt att få upp effektiviteten i mikrovågorna.

Windex kunde emellertid sätta sitt namn på ett annat plan, ett ensitsigt segelflygplan med en spännvidd på tolv meter.

Lasse Hässler var med och tog fram prototyper och skrev den avancerade manual som följde med byggsatsen.

Planen såldes nämligen i moduler som köparen sedan själv fick montera utifrån detaljrika instruktioner.

Ungefär 15–20 kit såldes, och de var tillverkade av glasfiber med en platta av ”honeycomb” däremellan, vilket gjorde materialet tillräckligt starkt för att fungera för ändamålet.

– Under en period hade jag flera av Sven-Olof Ridders modeller i mitt förråd. När vi en dag städade ut allt sådant från KTH tyckte han att jag skulle ta hand om dem, eftersom de någon dag kunde vara bra att ha. Sådan var han.
 

Text Johanna Lundeberg

Foto Malcolm Hanes, Windex

KTH Magazine 27 NOVEMBER, 2018