Regeringen har nyligen beslutat om en utredning för att ta fram det som man kallar ”en mer ändamålsenlig organisationsform för statliga universitet och högskolor”. Det är bra. Det är en viktig utredning och en för lärosätena verksamhetskritisk fråga.
Det är en utredning som annonserades i forskningspropositionen, men som sedan röstades ner i utskottet. Regeringen kan dock självständigt besluta om vilka utredningar som man vill genomföra och nu är den alltså igång trots det parlamentariska motståndet.
Det är egentligen två delar i utredningen som båda bygger självständighet. Det är å ena sidan den akademiska friheten vad gäller att fritt välja forskning, fritt publicera forskning och fritt forma forskningsmetoder. Den friheten finns inskriven i lag, liksom den akademiska friheten som allmän vägledande princip och som sedan några år tillbaka även finns i högskolelagen.
Å andra sidan byggs autonomin också, och i hög grad, genom att lärosätena har en institutionell autonomi. En hög grad av institutionell autonomi byggs genom att universiteten i större utsträckning har rådighet över sin egen verksamhet. Det i sin tur innebär en mindre detaljerad statlig styrning. I den institutionella autonomin ingår lärosätenas självbestämmande vad gäller styrelser, tillsättning av rektor, frånvaron av detaljerade återrapporteringskrav, detaljerade uppdrag eller pålagda mål från staten som avser annat än kärnverksamheten. Det har att göra med autonomi att kunna agera fritt i innovationssystemet och en större frihet vad gäller internationella såväl som nationella samarbeten.
Och, förstås, så kräver en riktig autonomi en kontroll över de ekonomiska förhållandena som verksamheten har att hantera. En finansieringsmodell som är långsiktig och som i sig inte behöver vara dyrare för staten, men som måste ge större möjlighet att forma verksamheten utifrån lärosätenas behov. Det skulle kunna uppnås med ordentligt finansierade stiftelser och genom att den nuvarande sammansättningen av hur de statliga medlen fördelas också förändras för att skapa större trygghet, långsiktighet och hållbarhet.
En hög institutionell autonomi skulle också kunna innebära att lärosätena ges ett avgörande inflytande över lokalförsörjningen. Antingen genom att fastigheterna ägs av lärosätena alternativt av stiftelser knutna till lärosätena för att möjliggöra en väg ut från den lokalförsörjningsmodell som finns idag och som så många gånger mött kritik för de kostnader som höga avkastningskrav åsamkar lärosätena.
Men, en stor frihet kommer med ett stort ansvar. Frågan är hur staten och ytterst skattebetalarna ska ges en möjlighet att ha kontroll och kunna säkra kvalitet och lärosätenas betydelse för den bredare samhällsutvecklingen. För att komma vidare i detta skulle den så kallade Strut-utredningens förslag om överenskommelser eller långsiktiga avtal kunna återbesökas. Det var ett förslag för att skapa en bättre dialog och en mer lärosätesspecifik styrning som utgår från långsiktiga förutsättningar där lärosäten och stat kan enas om hur varje lärosäte bäst bidrar till samhällsutvecklingen.
Som vanligt ska dock utredaren inte lämna förslag om resurstilldelningen och därmed torde frågan om hur eventuella stiftelser skulle kunna finansieras också ligga utanför utredningsuppdraget. Men jag hoppas att också sådana diskussioner kan föras ändå i anslutning till utredningen.
I vilket fall som helst så har utredningen en mycket kompetent och skicklig utredare genom att KTH:s universitetsdirektör Kerstin Jacobsson engagerats för uppdraget. Jag ser fram emot att följa detta intressanta och, som sagt, verksamhetskritiska utredningsarbete.
