Till innehåll på sidan

Det japanska skriftsystemet

Det japanska skriftsystemet består av Hiragana, Katakana och Kanji, vilka har olika funktioner i en sats.

Tre skrifttyper

I det moderna japanska språket används tre olika skrifttyper: hiragana, katakana och kanji (ideogram).

Kanji är ideogram

Kanji är urgamla ideogram som utvecklades i Kina redan på 1500-talet f. Kr. men kom till Japan någon gång under 400- eller 500-talet.

Så här ser kanji ut.

Stavelseskrifterna Hiragana och Katakana

Hiragana och katakana är så kallade stavelseskrifter, dvs. ett tecken motsvarar en stavelse. De skapades av japaner genom förenkling av kanji under 700- och 800-talet. Hiragana bildades av förenklad handstil och är därför mjuk och rund till sin karaktär. Däremot är katakana linjär och kantigare eftersom den är en förenklad form av delar av vissa kanji.

Så här ser hiragana ut

Så här ser katakana ut

Används för olika satsdelar

De tre skrifttyperna används för olika delar av satserna.

Hiragana används för att nedteckna de delar som har grammatiska funktioner, t.ex. predikatens böjningsändelser.

Katakana används för att nedteckna låneord som härstammar från den icke-kinesiska språkvärlden, t.ex. europeiska ortnamn eller egennamn.

Kanji är ideogram vilket betyder att varje tecken har en betydelse och används för att visa substantiv och stamdelar av predikat (i japanskan är både verb och adjektiv predikat). Japaner lär sig cirka 1500 kanji under sin obligatoriska utbildning på nio år.

Man kan skriva japanska satser enbart med hiragana eller katakana. Det blir dock mycket svårt att läsa sådana satser. Det beror dels på att många japanska ord är korta, och dels på att japanskan har många homonyma ord (eftersom japanskan har så få stavelser och därmed få kombinationsmöjligheter).

Så här används de tre typerna tillsammans.

Innehållsansvarig:Yoko Takau Drobin
Tillhör: Institutionen för lärande
Senast ändrad: 2018-05-25