Hotade arter som glöms bort
Bryr vi oss bara om gulliga, häftiga eller karismatiska djur – när de riskerar att utrotas? De lika nödvändiga djuren under havsytan glöms lätt bort.
Jämfört med landlevande djur är det mycket svårare att bilda opinion för fiskar och andra marina djur som drabbas av miljöproblem, enligt Susanna Lidström, litteraturvetare som forskar vid KTH.
I ett pågående projekt studerar hon hur havsforskare genom populärvetenskapliga böcker försöker fästa vår uppmärksamhet på havets ödesfrågor – utrotningshotade arter, höjningen av havsnivåer och klimatförändringar. Och även om frågorna fått ett uppsving de senaste åren är det långt kvar innan man vunnit tillräckligt gehör hos politiker och allmänhet, menar hon.
– Gång på gång ser vi hur beslutsfattare går emot forskarnas rekommendationer när det gäller utfiskning till exempel, antagligen för att det varit ett stort tryck från fiskeindustrin som inte vägs upp av en allmän opinion för ett starkare skydd av fiskarter.
Avståndet är stort, på många sätt, till havslevande djur, konstatererar hon – vi delar inte levnadsmiljö, uppvisar stora biologiska skillnader och har svårt att märka av förändringar i havet på samma sätt som på land.
– Även på land är det ju så att vissa arter, nästan alltid så kallade karismatiska däggdjur, vinner sympati hos allmänheten på ett helt annat sätt än mer oansenliga djur, fastän de också spelar väldigt viktiga roller i olika ekosystem. I havet förstärks den problematiken.
Grymma fångstmetoder
Och därför är det kanske inte så förvånande att vi accepterar grymma fångstmetoder, att fiskar hålls instängda i små akvarier, och att vi heller inte protesterar högljutt mot utfiskningen, förklarar hon.
En del av problemet, enligt Susanna Lidström, är bristen på berättelser som förmår väcka vår inlevelse för djurarter, annorlunda än oss själva. Populärvetenskapen inom havsforskningen har svårigheter med att ”översätta” sina alster till en mänsklig berättelse.
– Fiskar är det tydligaste exemplet. Många arter är hotade och fiskbestånd kollapsar, men det diskuteras just i sådana opersonliga termer som "fiskbestånd". Det spinns inga berättelser om fiskar på samma sätt som det görs kring många andra hotade arter på land och som människor kan relatera till på ett annat sätt.
Enligt Susanna Lidström behöver forskarsamhället föra in mer känslor och värderingar i diskussionen – det naturvetenskapliga perspektivet behöver kompletteras med ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt synsätt för att vinna mark.
– Många marinbiologer försöker verkligen föra fram sina budskap. De gör vad de kan, men når inte tillräckligt långt. Mer behöver göras för att lyfta deras budskap.
Frågor om rättvisa
Susanna Lidström vill sätta fokus på de komplexa faktorer som påverkar den allmänna opinionen inom havsmiljöområdet. Hon tror att hennes eget forskningsområde, ekokritik, har mycket att bidra med.
– Vi studerar hur olika berättelser kring miljö och natur påverkar vår syn på hållbar utveckling, vilka värderingar och föreställningar som medverkar till att vi kommer fram till olika ståndpunkter.
Hon lyfter fram boken ”Tyst Hav” av Isabella Lövin, biståndsminister, tidigare journalist och författare, som ett lyckat exempel på att fånga in komplexiteten i fiskefrågan.
– Hon konstaterar att fiskar är djur som vi har svårt att känna spontan sympati för men att vi ändå måste vara öppna för att lyfta in etiska frågor i diskussionen. Hon följer tråden om rättvisefrågan kring yrkesfisket, som inte bara handlar om rättvisa mellan fiskar och människor, utan även människor emellan; vem är det som ska ha företräde till att fiska och varför?
Text: Christer Gummeson