Samarbetet som blev succé
Vi sammanförde matematikdoktor Jonas Söderberg och professor Mats Boij för att diskutera vikten av samarbete mellan doktorand och handledare. I deras fall fungerade processen så bra att det numera finns en teori som bär de bådas namn.
Den så kallade Boij-Söderberg-teorin, som till och med har omnämnts i USAs kongress, är resultatet av ett minst sagt lyckat forskningssamarbete.
Jonas Söderberg fick smak för matematik redan när han gjorde sitt examensarbete på Teknisk Fysik år 2000, med Mats Boij som handledare. Så av bara farten fortsatte han efter avslutad examen som doktorand hos Mats Boij, som då var docent i matematik på KTH.
Efter cirka fem år disputerade han planenligt. Ett av arbetena i avhandlingen – upphovet till vad som nu kallas Boij-Söderberg-teorin – gjorde de i nära samarbete, handledare och doktorand emellan.
Flera forskare har sedan arbetat vidare på teorin, och i december 2012 omnämndes den i USAs kongress, när demokraten Jerry McNerney höll ett tal om vikten av forskning.
De båda upphovsmännen är naturligtvis stolta över hur väl deras arbete tagits emot, och vad det lett till, men det var inget de räknade med när det begav sig, förklarar de unisont.
Jonas Söderberg var den första doktorand som Mats Boij handledde och det var en spännande upplevelse, säger han.
– Det funkade väldigt bra mellan oss och det var lätt att jobba. Speciellt med de sista grejerna, de som sedan blev uppmärksammade. Det var lekfullt och vi vågade testa olika antaganden.
Då, efter ett par år, hade de blivit ganska duktiga på att jobba med matematik tillsammans, fyller Jonas Söderberg i.
– Vi satt ofta och brainstormade runt en tavla, sedan fortsatte var och en på sitt håll, och så blev det nya brain-stormingar, och så vidare.
Att vara doktorand är dock inte bara lek, understryker Jonas Söderberg. En av utmaningarna är att få möjlighet att lära sig av mer erfarna forskare och att få tillgång till deras kunskap. För även som doktorand vill man jobba med verkliga problem som för forskningen vidare, och för det behöver man en hel del handledning, speciellt i början, säger han.
– Jag hade turen att få jobba mycket ihop med Mats och på så sätt lära mig hur man forskar i matematik, vilket var väldigt värdefullt.
Men vill man komma någon vart måste man jobba hårt och lägga många timmar på det man gör, fortsätter han.
– Och det kräver att man tycker det är roligt. Att man får den stimulans man behöver, och tillräckligt med tid tillsammans med handledaren och andra på institutionen.
Som doktorand kan man ibland känna att man kört fast. Då är Jonas Söderbergs råd att ta hjälp av sin handledare för att bryta dödläget.
– I forskning kör man ju fast lite hela tiden. Och så försöker man arbeta sig runt det läget, och så kör man fast igen, och så vidare. Men det är inget problem, så länge man har en bra relation till sin handledare, och tycker det man håller på med är roligt, betonar han.
Och all forskning leder ju inte till konkreta resultat. Men man måste våga göra saker som kanske inte blir något också, säger Mats Boij.
– För att nå utanför det man redan känner till måste man ge sig ut i det okända, annars kommer man ju inte att hitta något nytt.
Att vara handledare har också sina utmaningar menar Mats Boij som nu arbetar med en fjärde doktorand.
– När man börjar handleda en ny doktorand vill man gärna att det ska fungera lika bra som det gjorde i slutet av samarbetet med de man haft tidigare. Men man måste acceptera att det krävs mer styrning och råd i början än på slutet. Så det är viktigt att anpassa sin insats efter var i processen man befinner sig – och efter vilken person det är.
En bra handledare bör ha ”en viss pedagogisk förmåga och en god portion tålamod”, tillägger Jonas Söderberg. Och det är viktigt att handledaren tar doktorandens studier på allvar och inser att det krävs en viss egen arbetsinsats, och att man måste avsätta tid.
Numera träffas Jonas Söderberg och Mats Boij inte så ofta, även om de faktiskt gjort en del forskning tillsammans efter disputationen, som en fortsättning på det tidigare samarbetet.
– Man slukas lätt av sitt ordinarie jobb och det blir svårt att kombinera med annan krävande verksamhet, förklarar Jonas Söderberg.
Men han lärde sig mycket under sin tid som doktorand som han har stor nytta av nu i sitt yrkesliv, även om han lämnat den akademiska forskningen bakom sig.
– Man blir definitivt en bättre problemlösare av att gå en forskarutbildning i matematik. Man tränar hjärnan på att lösa en viss typ av problem och färdigheterna går att applicera på många områden. Dessutom lär man sig en hel del på att hålla den undervisning som är en del av doktorandtjänsten.
Och han tvekar inte att rekommendera dem som funderar på att doktorera att göra slag i saken.
– Men det är viktigt att man inser vad det innebär, att man verkligen vill, och är beredd att jobba hårt. Annars ska man nog göra något annat.
Den 27 mars medverkade Mats Boij i Crosstalks, en internationell akademisk talkshow av KTH och Stockholms Universitet. Se inslaget på www.crosstalks.tv.
PERSONLIGT
Mats Boij
Ålder: 44 år
Bakgrund: Teknisk fysik på KTH, doktor i matematik.
Gör nu: Professor i matematik på KTH.
Fritidsintressen: Musik.
Jonas Söderberg
Ålder: 40 år
Bakgrund: Teknisk fysik på KTH, doktor i matematik.
Gör nu: Analytiker på Svensk Export-kredit (SEK).
Fritidsintressen: Att spela och titta på tennis.
BOIJ-SÖDERBERGTEORIN
Mats Boij och Jonas Söderberg startade tillsammans en ny banbrytande inriktning i studiet av syzygier, som är ett slags algebraiska relationer inom kommutativ algebra och algebraisk geometri. Matematikern David Hilbert lade grunden till syzygier-studier drygt 100 år tidigare, men fortfarande var kunskapen om de numeriska egenskaperna hos syzygier begränsad. Arbetet med teorin har lett till oväntade genombrott även inom andra områden, som exempelvis kohomologi av vektorknippen.
Text Benny Ritzén
Foto Marc Femenia
KTH Magazine 01 JANUARI, 2014