Taxiresan som förändrade livet

Taxin är framkörd. Fracken sitter perfekt. Skorna är putsade. Doktorshatten har han provat framför spegeln. Det är november 2022 och Munir Al-Saadi  ska åka med familjen till doktorspromovering med efterföljande bankett Stadshuset.

Disputerade gjorde han redan förra året, mitt i pandemin, och som för många andra blev det ett digitalt event med några få närvarande i rummet och resten på länk. Någon fest var det inte tal om. Förrän nu.

Men vägen dit har varit allt annat än rak, så vi tar det från början, med Munir Al-Saadi som liten pojke i Irak. Båda föräldrarna var analfabeter, men deras nio barn skulle få ett bättre liv. Kunskap och vetenskap var viktigt, skola en självklarhet. När han efter en fotbollsmatch fick en knäskada som gjorde det svårt att ta sig till skolan var det inte tal om att stanna hemma.

– Taxi hade vi inte råd med så mamma bar mig på sina axlar till skolan. Efter skoldagens slut hämtade hon mig och bar mig hem - under ett helt år. För till skolbänken skulle jag.

Asyl i Sverige

Munir Al-Saadi var teknikintresserad och duktig i matematik. Han pluggade till fysiker på Bagdads universitet och fick jobb på ministeriet för industri och militärindustri i Mosul. Men följderna efter Gulfkriget drev honom från landet.

26 år gammal sökte han asyl i Sverige för att hitta ett bättre liv. Han fann ganska omgående sin fru, Jinan Al-Rahma, men ett jobb som passade hans utbildning var svårt.

– Det var hopplöst. Jag fick rådet att skaffa mig en liknande examen från ett svenskt universitet. Så jag pluggade teknisk fysik mot materialvetenskap i Uppsala - då skulle man få jobb.

Men inte ens en svensk examen ledde till några jobb. Under fyra års tid sökte han hundratals jobb från sitt hem i Gävle.

– Det var fruktansvärda år, jag kom inte ens till intervjuerna, i bästa fall fick jag svar som ”Tack för visat intresse”.

Avgörande möte

För att komma ur den desperata situationen tog han taxilegitimation­­ - och fick jobb på en gång. En dag får han ett meddelande på taxametern att han ska hämta en person på Gävle tågstation. En stilig man hoppar in i framsätet. De pratar om vädret, men kommer snabbt in på Munir Al-Saadis bakgrund som fysiker och civilingenjör och hur omöjligt det var att komma till en anställningsintervju.

– Han var ledsen att höra det, antydde att det kanske berodde på mitt utländska namn. Men efter två veckor hade jag jobb på ett forskningscenter i Sandviken inom produktutveckling mot metallurgiavdelningen.

Mannen i taxin var Olle Wijk, forskningschef på Sandvik Materials Technology (idag Alleima).

– Jag hade otrolig tur att träffa rätt person som arbetade inom mina områden. Och att vi började prata med varandra.

Promovering i Stockholm

Tur eller ödet, det lär vi inte få veta. Men sagan slutar inte här. För sedan den där decemberkvällen i taxin 2007 har han också hunnit doktorera. Under covidpandemin satt han hemma och finslipade på de sista artiklarna och förra året kunde han disputera på KTH.

Och i november var det dags för ännu en viktig taxiresa i livet. Den här gången till Konserthuset i Stockholm för att tillsammans med fru, storasyster, sonen och dennes flickvän fira doktorspromoveringen. Men Munir Al-Saadis mamma, hon som bar honom de två kilometrarna till skolan på sina axlar, kunde inte närvara.

– Hon är gammal nu och kvar i Irak. Men jag vet att hon är väldigt stolt!

Text: Anna Gullers