Luftepistemologier: ekopoetiska praktiker i Iberoamerikanska atmosfärer
Luftepistemologier är ett 36 månaders internationellt postdoc-projekt lett av Nuno Marques. SARS Covid-19 pandemin visar att luft kopplar samman människor med varandra och med andra organismer över geografiska gränser. Ekopoesi är en textform och en konstnärlig praxis som utforskar komplexiteten i miljöfrågor.
Om Projektet
Framställningar av andning och kvävning i ekopoesi är centrala i detta projekt, Air Epistemologies (Luftepistemologier), och analyserna av dessa framställningar kan skapa en djupare förståelse för förhållandena mellan samhällen och gemenskaper som delar atmosfär snarare än geologisk plats. Jag kommer att analysera samtida ekopoesi från Iberoamerikanska geografier, dvs. portugisiska och spansktalande länder i Amerika, Portugal, och Spanien. Jag kommer att visa att andning och kvävning i denna ekopoesi skapar kunskap som grundas i kroppen och i dess förhållande till vissa atmosfärer. Dessa förkroppsligade och situerade kunskaper skiljer sig från rådande nordamerikanska och eurocentriska diskurser och visar på mångfalden av miljökunskaper i världen.
I projektets inledande fas kommer jag att identifiera relationerna mellan ekopoesi och atmosfären. Relationerna omfattar bland annat förekomsten av rök och giftiga atmosfärer i Amazonas och Rio de Janeiro (i poesi av de brasilianska författarna Diego Moraes och Gabriella Mureb), i Sines, Portugal (i dikter av Al Berto) och i Spanien (Jorge Riechmann), men också skapandet av en delad atmosfär genom fågelsång i dikter av Mapuchepoeten Lorenzo Aillapán (Chile). Jag analyserar sedan hur dikterna framställer att andas och kvävas, med utgångpunkt i att skillnader uppstår beroende på plats, klass, kön och funktionsvariation. För att förstå dessa skillnader ställer jag frågor som: Vem andas? Var andas hen? Vad andas hen? Hur andas hen? Och omvänt: Vem kvävs? Var och varför kvävs hen? Bland mina exempel finns poesi av Marília Floôr Kosby i vilka kor och kvinnliga doulor andas tillsammans i landsbygdssamhällena i Rio Grande do Sul, Brasilien, skrivande som astmatisk andning i den portugisiska poeten Nuno Mouras dikter, andning som samhörighet i verk av den chilenska diktaren Cecilia Vicuña, och kvävning från Covid 19 i performances av den brasilianska artisten Gabriela Nobre.
Jag kommer att genomföra en litterär analys ur ett tvärvetenskapligt perspektiv innefattande kulturvetenskap och naturvetenskap (särskilt meteorologi) och vetenskapshistoria. Jag placerar min forskning inom fältet materiell ekokritik, nymaterialism och konstnärlig forskning, men ser miljöhumaniora som förenande dessa ingångar. Med metoder hämtade från dessa vetenskapsfältkommer jag att utforska hur urvalet dikter, med fokus på atmosfär, andning och kvävning, (om)formar hur vi ser och förstår världen.
Mitt mål är att visa hur kunskapen som genereras av dessa dikter innebär att ekopoesi kan bidra till miljöhumaniora. Detta forskningsfält främjar hur kunskap från humaniora och konst bidrar till en mer komplex förståelse av miljöfrågor. Diskussioner inom fältet, liksom forskning om ekopoesi i vidare bemärkelse, har hittills tenderat att fokusera på geologiska diskurser och på eurocentrisk och nordamerikanska paradigm. Genom istället uppmärksamma den atmosfäriska dimensionen i ekopoesi och poeter verksamma i Ibero-amerika, kan mitt projekt på ett avgörande sätt bidra till att utvidga miljöhumanioras epistemologi.
