Vad gjorde ”Kina-Gunnar” egentligen i Kina? Ny forskning vid KTH avslöjar.

Johan Gunnar Andersson, även känd som ”Kina-Gunnar”, var en av Sveriges genom tiderna mest berömda vetenskapsmän. Han är särskilt känd för sin verksamhet i Kina, dit han 1914 inbjöds att verka som rådgivare åt den kinesiska regeringen. Andersson kom att tillbringa många år i landet. Tidigare forskning har hyllat Andersson för hans upptäckter i Kina på det paleontologiska och arkeologiska området.

Per Högselius , professor vid KTH:s avdelning för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö , och dr. Song Yunwei från Renmin-universitetet i Peking kan nu i en färsk studie  visa att Anderssons verksamhet i Kina inte bara tjänade vetenskapen. På basis av omfattande forskning i svenska och kinesiska arkiv sluter de sig till att ”Kina-Gunnar” även tjänade svenska industriella intressen. Under stort hemlighetsmakeri och med löften om riklig belöning ingick Andersson, under överinseende av svenska diplomater, en allians med tunga aktörer inom Wallenbergsfären. I slutänden blev Kina-Gunnar den drivande personen bakom ett av de mest vidlyftiga – men i slutänden misslyckade – exploateringsprojekt som svenska aktörer någonsin tagit sig an utomlands.

Målet var att säkra svensk kontroll över den mest strategiska av Kinas branscher i denna industrialiseringens tidsålder: dess järn- och stålindustri. Kinas viktigaste järnmalmsgruvor och ett flertal kolgruvor skulle förvärvas och övergå i svenskt ägarskap. Svenska geologer och ingenjörer skulle organisera gruvdriften efter norrländsk förebild och Wallenbergbolagen skulle profitera på export av kinesisk järnmalm till Stillahavsländerna. Svenska industrialister skulle leda moderniseringen av Kinas stålindustri och experter från Bofors skulle ges i uppdrag att uppföra en ny kinesisk arsenal.  

Med tiden, föreställde sig Andersson, skulle Sveriges roll i Kina expandera in på andra områden, bland annat genom att svenskar skulle ta kontroll över Kinas guld-, antimon- och oljeutvinning. Optimismen var påtaglig, grundad i en föreställning om att Sveriges litenhet och neutralitet skulle tjäna svenska intressen väl i konkurrensen mot stormakterna när det gällde att få del av den ”kinesiska kakan”, särskilt ifråga om storskalig utvinning av naturresurser.

Anderssons storslagna vision var, på det hela taget, representativt för vad Högselius och Song kallar en ”svensk modell” för exploaterande verksamhet i utlandet – en svensk motsvarighet till vad som i mäktigare länder sorterar under mer välkända begrepp som kolonialism och imperialism.

Studien har genomförts inom ramen för två större projekt, ledda av Högselius och finansierade av Vetenskapsrådet respektive Riksbankens Jubileumsfond. Artikeln publiceras i den ansedda tidskriften Scandinavian Economic History Review .