”Jag vill se en aktiv stad där folk rör sig”

I vintras lämnade Karolina Keyzer sin anställning som stadsarkitekt i Stockholm. Många förvånades över att hon slutade efter knappt sex år. Som stadsarkitekt borde man i princip dö på sin post.
– Det har varit ett fantastiskt jobb att få arbeta med arkitektur och kvalitet i det allmännas tjänst. Men det bästa jag vet är att rita och få det byggt. Sedan har jag alltid tänkt att vid 50 får man göra vad man vill, säger Karolina Keyzer.

Hon frågade de personer hon helst ville jobba med och alla tackade ja.
Kontoret ligger på trettonde våningen i Bonnierhuset, med milsvid utsikt över Stockholm. Härifrån syns några av de byggnader som Karolina Keyzer ansvarade för när hon arbetade hos Wingårdh arkitektkontor, fotbollshotellet vid Friends arena och det 35 våningar höga Victoria Tower i Kista.

Spår av tiden som stadsarkitekt finns också – upprustningen av Vasaparken och en rad andra projekt hon påverkat genom sin tjänst.
– Jag driver tesen att det offentliga rummet ska användas. Alla pratar om att bevara stadsbilden. Vi borde i stället bygga efter vilka aktiviteter vi vill ha. Ska det vara stadsliv eller museum? Jag vill se en aktiv stad där folk rör sig.

Under Karolina Keyzers tid som stadsarkitekt har Stockholm för första gången fått en arkitekturstrategi. Den konkretiserar hur Stockholm ska bli tätare bebyggt.
– Det är klart att staden ska växa så att alla får plats. Förtätning är enda sättet att bygga klimatsmart och socialt hållbart.

Det är kontroversiellt att bygga i grönområden, men det går att bygga där det inte stör.
– Det går att förtäta genom att koppla samman områden. Då får vi både bostäder och bättre gångvägar. Stockholms innerstad är byggd på öar, sammanbundna av broar. Man har fortsatt att bygga så även när förorterna kom till.

Karolina Keyzer hann även införa dialogprocesser där medborgarna i stället för att titta på färdiga skisser eller modeller får komma med synpunkter på var det ska förtätas.
På 1960- och 1970-talet revs för mycket för fort. Det har påverkat hur vi pratar om arkitektur, menar hon.

– Det finns en ”ja- eller nej-kultur”. Säg att någon vill bygga ett silverhus, då skulle det handla om huruvida det var fint eller fult. I stället måste vi prata om vad vi ska ha huset till. Arkitektur är allas egendom, den påverkar oss jättemycket. Det borde finnas radio- och tv-program om arkitektur!

När områden ska förändras borde det i högre grad än hittills satsas på att behålla platsens identitet, anser hon. Ett gammalt industriområde som Lövholmen mellan Liljeholmen och Gröndal skulle kunna rymma helt nya byggnader utan att alla de äldre revs. Inte som när Hammarby sjöstad byggdes och allt det gamla försvann.

– Det behövs stora områdesplaner, inte frimärksplanering där man bestämmer vilken färg varje dörr ska ha. Börja med det gemensamma rummet. Var ska parkerna vara, hur kan de gamla byggnaderna användas? Måste verkligen all verksamhet flytta? Kan det inrymmas en skola här?

Under de närmaste åren kommer Stockholms befolkning att öka. Det som byggs måste ha hög kvalitet, säger Karolina Keyzer.
– Det är jätteviktigt att vi inte bygger sämre bostäder för vissa delar av befolkningen, som studenter, flyktingar eller ungdomar. I Tyskland har de satsat på bra standard överlag, men låst hyrorna i ett antal år för en del av bostäderna.

De bästa arkitekterna borde jobba med de svåraste frågorna, tycker hon.
– Ta in arkitekter på ett tidigt stadium när det till exempel ska byggas förskolor med liten budget. Då slipper vi kanske lösningar som baracker. Till skillnad från I London och Paris väljer ju människor med barn att bo kvar i stan.

Karolina Keyzer deltar som extern kritiker vid examinationer på KTH Arkitekturhögskolan och sitter även i skolans strategiska råd. Hon drömmer om att skolan ska ha en kurs där man samarbetar med stadsbyggnadskontoret.
– Tänk om eleverna fick lära sig stadsplanering i pågående projekt och få med sig den erfarenheten.

När Karolina Keyzer själv var student på KTH arbetade hon redan på arkitektkontor. Efter gymnasiet gick hon på konstskola och läste idéhistoria, för att sedan få jobb hos Ove Hidemark, arkitekt och professor i äldre byggnadsteknik och restaurering vid Konsthögskolan.
– Jag lärde mig lika mycket av honom som av utbildningen. Det var en bra skola att till exempel vara med när Katarina kyrka byggdes upp efter branden 1990.  

Det som från början lockade henne till yrket är samma saker som fortfarande är viktiga.
– Å ena sidan krass problemlösning, nästan som att lösa en ekvation. Å andra sidan det här med skönhet, som inte bara är något subjektivt. Det som är hållbart och fyller sitt syfte är oftast vackert.

KAROLINA KEYZERS TIPS

Tre råd till dagens arkitekturstudenter

-Balansera lusten att gå din egen väg och att följa andra.
-Missa inte guldgruvan arkitekturhistoria, det är oslagbart att kunna sätta sitt projekt och sina tankegångar i ett sammanhang.
-Lägg möda på att lära dig rita bra.

FAKTA

Karolina Keyzer

Aktuell som: KTH-alumn
Arbete: -Arkitekt och grundare av OKK+ (Office Karolina Keyzer + Friends). Kontoret arbetar bland annat med KTH, Harvard Center for Green Buildings and Cities, Birthe & Per Arwidssons stiftelse, kommuner, byggbolag och privatpersoner.
-Stadsarkitekt i Stockholm 2010-2016.
-Dessförinnan anställd på Wingårdh arkitektkontor.
Familj: Barnen Helga och Harry, 13 och 15 år, samt familjens franska bulldog.
Bor: På Södermalm, vid Högalidsparken.
Utbildning: Arkitekturhögskolan KTH, AHO i Oslo och ISARK i Reykjavik.
Så rör hon sig i Stockholm: går, cyklar, åker båt, paddlar, åker tunnelbana. Bil är bra för längre resor. ”Det lyxiga med Stockholm är att vi har natur överallt. Det är ett av våra främsta värden”.

STADSARKITEKTENS UPPDRAG

-Att ansvara för hur man resonerar om arkitektur, kvalitet och stadsbyggnad.
-Att ta fram strategier för god arkitektur för alla överallt.
-Politiken bestämmer, stadsarkitekten kan påverka genom att lyfta goda exempel och bidra till bättre processer och beslutsunderlag.
-I fallet med Nobel Center på Blasieholmen har Karolina Keyzer agerat för att bottenvåningarna ska bli publika och öppna för alla.
 

Text Ann Patmalnieks

Foto Håkan Lindgren

KTH Magazine 01 JUNI, 2016