Nobelpristagare på återbesök

Stefan Hell har ont i halsen. Inför frågestunden som följer på föreläsningen i Oskar Kleins Auditorium i Albanova hämtar en av studenterna flera flaskor bubbelvatten. Men han glömmer att dricka. I stället fylls svarta tavlan av streck och figurer som förklarar konceptet bakom STED-tekniken som gav honom fjolårets Nobelpris.

– Vissa säger att du blir hedersdoktor tack vare Nobelpriset, och då börjar du själv fundera i de banorna. Samtidigt så sträcker sig min relation med KTH tillbaka till 1995 då mina idéer fortfarande var starkt ifrågasatta.

Då var han inbjuden av Karolinska Institutet att hålla ett seminarium i Stockholm. Efter bara tre minuter attackerades han av meningsmotståndare i publiken.

– Det var en intressant tid. Ingen trodde på mig, istället uppfattades det jag sa som mycket kontroversiellt.

Professor Jerker Widengren, KTH,  var på plats och minns det tydligt. Seminariet följdes av ett besök på KTH och sedan dess har de två följts åt. Inte minst genom två större EU-projekt, det ena koordinerat av Widengren, och det andra av Hell.

– Stefan Hell har bidragit enormt till KTH. Och det har alltid varit ett nöje att samarbeta med honom, säger Jerker Widengren.

Under förmiddagens föreläsning väver han samman tekniska förklaringar med berättelsen om sitt eget liv. Femton år gammal övertygade han sina föräldrar att emigrera från kommunistiska Rumänien till Ludwigshafen i dåvarande Västtyskland.

– Det var en plats långt från järnridån och samtidigt nära Heidelberg som var känt för sitt framstående tekniska universitet.

Tidigt inspirerades han till att bli forskare. Bland annat av bilderna från månlandningen 1969 och söndagarnas science fiction-filmer på TV. Men samtidigt krävde ambitionen att de lämnade Rumänien.

Vägen fram till Nobelbanketten i december 2014 var dock långtifrån rak. Upprepade gånger har han haft svårt att hitta forskningsfinansiering. Vissa uppdrag har han känt sig tvungen att ta för att bidra ekonomiskt till en mor och far som hade svårt att anpassa sig till livet i väst.

– Men med min bakgrund och mina höga ambitioner blev jag snabbt fullständigt uttråkad.

Efter sin doktorandtid insåg han att det bara fanns ett problem som han verkligen ville arbeta med. Att bryta den till synes fysikaliska barriären för hur små saker som går att se i ett mikroskop, en gräns som slogs fast redan i slutet av 1800-talet.

– Att bryta diffraktionsbarriären var det enda riktigt coola problem som fanns kvar att lösa.

Nu stod han dock helt utan medel. Så när en professor vid universitetet i Åbo erbjöd Hell en forskartjänst i hans grupp tackade han genast ja. Och det var där, en tidig lördagmorgon i studentlägenheten, som idén till en lösning kom till honom. Ett stycke i en lärobok om kvantoptik öppnade en helt ny dörr för tankarna. (Samma bok finns idag bevarad på Nobelmuseum.)

– Idag har STED-tekniken förändrat forskningsfältet fullständigt, och för mig inneburit äran att ta emot Nobelpriset i kemi. En fantastisk bankett med förträfflig mat, och oerhört trevligt sällskap, något jag skulle kunna prata om i timmar, säger Stefan Hell och skrattar.

Mer om Stefan Hells samarbete med KTH

Läs Stefan Hells egna ord om uppväxten och sin forskargärning

Text: Magnus Pahlén Trogen