Ivars Neretnieks – sex decennier i KTH:s tjänst
Efter över 60 år på KTH har Ivars Neretnieks, professor emeritus i kemiteknik, lämnat in sitt allra sista betygsprotokoll för sin sista doktorand.
– När jag insåg att det här var min sista officiella uppgift på KTH, då var det lite av ett avslut.
Ivars Neretnieks började läsa på teknisk linje på KTH år 1958 och sedan mitten av 1970-talet har han varit professor och haft hand om hela 30 doktorander.
– För två år sedan, när det var 60 år sedan jag började, då gick jag omkring och tittat på ungdomarna som vimlade omkring här och blev nollade. Då tänkte jag: Herre gud, var man sådär ung när man började här, säger Ivars.
Han gick i pension 2005 men drog inte ner på tempot märkbart för det utan fortsatte, enligt egen utsago, att komma in till jobbet i stort sett varje dag till förra våren då han började ta det lite lugnare.
– Jag har ju fortfarande en skrubb här, jag får träffa kollegor och fortsätta att forska på det jag tycker är roligt.
Kunde hamnat i Lund
Ämnet som fascinerat under lejonparten av åren är kärnavfallsteknik. Ivars Neretnieks blev tidigt engagerad i att hjälpa till att utforma slutförvaret för radioaktivt avfall från Sveriges kärnreaktorer. Men det var mest av en slump, karriären började inom kemisk apparatteknik och Ivars kunde faktiskt ha hamnat i Lund och inte på KTH.
– Jag doktorerade aldrig utan det var i en brytningstid när man just skulle införa den nya doktorsexamen. Den gamla doktorsgraden tog en 7-8 år för folk. Jag hade då lissat, det hade tagit fyra år, och skrivit en hel del artiklar och fått det där publicerat. Sedan jobbade jag vidare ett par år och skrev ytterligare ett antal artiklar och sedan ansökte jag om att få bli docent baserat på de publikationerna.
Det var 1972. Två år senare fick Ivars en professorstjänst på Lunds universitet, en tjänst han aldrig tillträde. År 1974-75 var han på ett forskningsinstitut i Tyskland och i den vevan blev hans gamla chef på kemi, Anders Rasmusson, rektor på KTH varpå institutionen behövde någon som kunde hjälpa till och Ivars blev utlånad från Lund.
– Åren gick och Anders Rasmusson blev omvald och var rektor i några år och sedan dog han relativt ung. Då blev professuren här ledig. Jag har alltså aldrig satt min fot i Lund under alla de här åren, säger Ivars och skrattar.
Involverad i slutförvaret
Men hur kom det sig då att en professor inom kemisk apparatteknik blev involverad i slutförvaret av Sveriges kärnavfall? Det hela började tidigt på våren 1977.
– Det började såhär att det är en man som ringer upp och säger: ”du är professor i kemisk apparatteknik?” och så berättar han då att han plötsligt blivit satt att ta hand om avfallet. Det var villkorslagen som över en natt sa att istället för att staten skulle ansvara för det där så skulle nu industrin överta det och då blev han chef. Och han visste ju ingenting om slutförvar så då sökte han runt i Sverige och även i utlandet efter folk som kunde hjälpa honom med det där.
Idéen var att avfallet från reaktorerna skulle stoppas långt ner i berget och att de små mängder vatten som rann där skulle ta med sig de radionuklider som eventuellt löstes ut. I det sammanhanget trodde man på Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) att en professor i just kemisk apparatteknik skulle kunna göra nytta.
– Jag tog några veckor och funderade på det här och vad som skulle kunna hända och insåg att det var ju naturligtvis kemi, det var upplösning, det var reaktioner och det var transportfenomen framförallt. Och det där var ju någonting som jag sysslade med mycket i min egen forskning, transport i porösa bäddar, säger Ivars och fortsätter:
– Till slut sa jag till honom att jag kan ta ett litet kik och göra några enkla experiment för att titta på den där idéen som ni har. Det var så det började. Han sa: ”kan du inte sätta några studenter på det, vi kan bekosta någon doktorand som kan syssla med det där” och så har det utvecklats med åren, de har bekostat en 15-17 doktorander inom det här.
Så har det alltså fortsatt. Ivars Neretnieks har forska på slutförvaret under hela sin karriär. Trots att han gick i pension 2005 håller han fortsatt koll på litteraturen, han har skrivit artiklar och ingår i en internationell forskargrupp inom ämnet.
– Man kan fortsätta så länge det är roligt, säger Ivars.