MTH har fått fart på forskningen

– Det viktigaste är att vi har hittat mycket mer vad vi sysslar med. I det här huset och även i Solna, jobbar vi med tre teman sedan sex till sju år tillbaka: Medicinsk avbildning och simulering, Hållbart arbetsliv samt Digitalisering av vård och omsorg. Det är kärnområdena i vår forskningskompetens. Det som är roligt är att vi upptäcker mer och mer hur vissa tekniker kan användas inom alla dessa tre områden, men också hur viktigt det är att man samarbetar för att nå resultat. Man kan säga att vi jobbar delvis på de grundläggande teknikerna men framför allt på integrering av nya tekniker i befintliga system, säger Sebastiaan Meijer, prefekt för institutionen Medicinsk teknik och hälsosystem.

Hur menar du då?

– Om man tar datateknik som exempel är det inte vi som uppfinner de nya teoretiska algoritmerna, men vägen från att uppfinna en algoritm till att ändra ett vårdsystem kräver en annan sorts vetenskap som bygger mer på systemtänkande och design.

Utbildningsutbudet vid institutionen är blandat. Förutom civil- och högskoleingenjörsutbildningar inom medicinsk teknik erbjuds basårsutbildning och högskoleingenjörsutbildningar inom datateknik, elektroteknik samt teknik och ekonomi.

– Egentligen är institutionen en samling utbildningsprogram som låg söder om stan för att bredda utbudet över Stockholmsområdet, tillsammans med teknik och hälsa-inriktningen i Flemingsberg, som skulle fungera med sjukhuset. Här har alltid funnits väldigt bra forskargrupper. Men det har varit svårt att hitta interna synergier och även att bli en bra spelare i ekosystemet kring forskning och utbildning.

Mycket arbete har enligt Sebastiaan Meijer lagts på att integrera utbildning och forskning med varandra.

 – Nu använder vi till exempel våra datastudenter på högskoleingenjörsnivå i hälsoinformatikforskningen. Vi ger dem forskningsprojekt som är relaterade till det området, säger han.

Hur går det?

– Verkligen bra, de får spetskompetens i att implementera saker och i att titta på grundläggande systemiska frågor och det är då det händer. Och området idrottsteknologi är något som växer så det knakar. Där finns en masterutbildning som är väldigt relevant för vad vi gör inom ergonomi, omgivningsfysiologi och hälsoinformatik och till och med inom medicinsk avbildning.

Knyter det ihop olika områden?

– Ja, väldigt mycket. Vi är också en ung institution. Den genomsnittliga åldern är relativt låg efter en enorm våg av pensionsavgångar, så det är många unga.

Vad innebär det?

– Det finns en anda av gör-det-själv och att allt är möjligt. Det är högt i tak och jag tror inte att jag ljuger när jag säger det. Så klart kräver det därmed också mycket av individen för att uppnå kvalitet.

Det verkar ha hänt mycket de senaste åren?

– Det har hänt väldigt, väldigt mycket. Vi har mycket mer fart på forskningen, det är mer synergi mellan personer, vi har fått en ekonomi i balans och vår utbildning har blivit ännu bättre. Den var redan bra, men nu är den verkligen excellent. Inte bara den medicintekniska utan även den breda.

Hur märks det?

– Tidigare hittade vi många tidigare studenter som konsulter på den kommersiella sidan, nu ser vi dem oftare i mer utvecklande roller, de hittar bättre vägen in i den offentliga vården och vi träffar dem ibland på konferenser.

Har du några exempel på intressanta forskningsprojekt?

– Det finns väldigt fina grejer. Ett exempel är ett projekt av Matilda Larsson och Xiaogai Li, kring förlossningsskador och användningen av ultraljud och av mekaniska modeller när det gäller sugklocka. Min grupp arbetar med att analysera produktionsdata från vården för att försöka förkorta tiden som människor tillbringar på akuten. Vid Omgivningsfysiologi pågår ett projekt för att bedöma fysiskt stridsvärde, om någon är lämplig att delta i armén, utifrån objektiva fysiologiska parametrar.

På vilket sätt är er forskning värdefull ur ett samhällsperspektiv?

– Mycket av vår forskning leder till bättre vård, bättre hälsa eller förebyggande av ohälsa. Ett exempel är RAMP, Linda Roses projekt och metod för att kunna bedöma hur farlig fysisk belastning är på arbetsplatsen, framför allt inom industrin. Detta verktyg används nu i hela världen – jag tror det är i 120 länder. Det är ett av få riktigt forskningstunga ramverk som är väldigt lätta att tillämpa.

Hur arbetar ni med resultaten från forskningsutvärderingen RAE?

– En reflektion framåt utifrån RAE var att vi ska främja samarbetet med proteomik- och genomiksidan på CBH. Där har vi ett arbete att göra. Det som är tydligt när man tänker på hälsa, är hur vägen ser ut från det att man vet att människor har en viss sjukdomsrisk utifrån sin genetiska arvsmassa, eller att man har gjort en bedömning att cancer kan uppstå, till ett vårdsystem som kan ta hand om sådan information. Där har vi ett verkligen ett samarbete att bygga upp. Det gäller även när det kommer till strukturer för utbyte av data, bilddata eller annan hälsodata. Där finns det verkligen ett behov av samarbete med den del som är relaterad till Data-driven life science, DDLS, på Proteinvetenskap och Genteknologi. Inom detta har vi nu etablerat kontakter och det fungerar bra, säger Sebastiaan Meijer och fortsätter: 

– RAE:n visade framför allt att vi som institution har gjort enorma framsteg när det gäller att uppnå en kritisk massa inom forskningen och en tydlig profil med kvalitet. Vi fick även bekräftat att vårt läge i Flemingsberg har vissa fördelar men också en hel del nackdelar som kräver aktivt arbete för att vändas till något produktivt.

Text: Sabina Fabrizi