Fler som odlar i stan

– Det är positivt att fler personer blir inblandade i matproduktionen. Även de som inte har traditionell odlingsbakgrund, menar Rebecka Milestad, KTH-docent i miljöstrategisk analys med inriktning mot hållbar landsbygdsutveckling.

Hon är agronom i botten och har doktorerat vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, men forskar numera vid Institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik vid KTH. Tillsammans med andra forskare inom matproduktion vid KTH har hon bildat KTH Food Network.

Seminarier ordnas under våren och en blogg startas, där forskning om mat och hållbarhet på KTH visas upp.
– På Campus uppmärksammar vi aktiviteter för att fokusera på miljöarbetet kring mat och se till att vi får ett hållbart Campus, bland annat genom att ta tillvara på matsvinnet.

Hur kommer då framtidens matproduktion att se ut?

Rebecka Milestad menar att en av alla trender som finns är att personer som saknar traditionell odlingsbakgrund blir inblandade i matproduktionen.

I storstäder över hela världen växer urbana vertikalodlingar fram i stadskärnorna. Främst handlar det om örter, kryddor, sallader och andra typer av grönsaker. Så också i Stockholm.

En möjlighet skulle kunna vara att placera växthus på taken på gallerior över ”Food Courts”; med restauranger som skulle kunna hämta grödor direkt från innertaket.
För restauranggästerna blir det en del av upplevelsen att se maten växa fram i sådana odlingar inomhus.

Takterrasser kan också användas till utomhusodlingar för att locka till sig mer bin till städerna och för att skapa fler platser att odla mat på, samt för att skapa gemenskap kring odlingar i bostadshus.

Fördelen är att det blir kortare transporter till konsumenterna.
Nackdelen är att det kan krävas mycket transporter för att forsla dit jord och näring som behövs för odlingen.

Under en grönsaks livscykel är det inte heller transporterna till affären som kräver mest energi.
– Det är intressant att titta på det här utifrån hållbara kretslopp, om odlingsprojekten ska kunna gå från experimentnivå till att skördarna säljs kommersiellt.

– Det finns redan kommersiella aktörer i Stockholm, även om det inte är några enorma volymer än så länge.

Men gör inte höga hyror i storstäderna att det här blir ett dyrt sätt att odla på?
– Även i storstäderna finns det lokaler som är svåra att hyra ut. I Högdalen finns en källarlokal som fastighetsägaren inte har lyckats få uthyrd på 25 år. Den gjordes om till odlingskammare.
– Det finns inga fönster där så odlingen sker uteslutande med artificiell belysning med lågenergilampor.

– Vi ska göra en jämförelse mellan en sallad därifrån och en sallad som har importerats från Spanien, eller har producerats i ett konventionellt växthus utanför Stockholm, och se vilken som är bäst från hållbarhetssynpunkt. Sedan finns det förstås andra sociala värden, som till exempel att odlingskammaren kan ge sysselsättning på orten.

Att odla själv på kolonilotter eller i gemensamhetsodlingar på exempelvis bostadsrättsföreningarnas bakgårdar, är andra urbana odlingar.
Rebecka Milestad ser en fördel att fler människor blir inblandade i matproduktionen.

– Det är positivt att fler människor tar ansvar. Samtidigt tror jag inte att vi kommer att gå tillbaka till ett slags självhushåll. I stället kommer det förmodligen att finnas fler entreprenörer, fler mellanled, som erbjuder olika tjänster.

– Kanske kommer de att ta hand om en större del av djuret. Det finns till exempel företag som tar hand om höns som annars skulle bara gå till destruktion. De gör istället hönsfärs och hönsbuljong av köttet.

Rebecka Milestad tror också att andelsjordbruken kommer att öka i framtiden. Där köper konsumenterna andelar i skörden i närliggande jordbruk.

Varorna levereras sedan i lådor eller körs till upphämtningsplatser. Konsumenterna kan också själva åka ut till bondgården och hämta dem.

Det här blir ett sätt för lantbrukaren att sprida sina risker och i USA har andelsjordbruk blivit väldigt stort.

– Konsumenterna försäkrar sig om att de får riktigt färska varor som smakar bra. Det blir en konkurrensfördel gentemot grönsaker som har transporterats långt eller har lagrats länge och därför har tappat smak och färskhet.

En allt mindre del av befolkningen i Sverige är lantbrukare och många av de som finns kvar är äldre. Sedan Sverige gick med i EU har självförsörjningsgraden för lantbrukare inte varit en politisk fråga.

Men i en orolig värld har sårbarheten i livsmedelssystemet varit uppe på dagordningen. Därför vill riksdagen öka den svenska produktionen och minska det stora beroendet av importen. För att få lönsamhet i jordbruket går utvecklingen mot allt större gårdar.

– Det finns ingenting i riksdagens livsmedelsstrategi som pekar på att utvecklingen mot större och färre enheter kommer att bromsas. Det är synd, för forskning visar att vi behöver en mångfald av olika gårdar för att kunna få till bra djurvälfärd och ett mer hållbart jordbruk, säger Rebecka Milestad.

– Det är ingen naturlag att vi bara ska ha få, stora gårdar. I Österrike har politikerna velat behålla de små gårdarna för att få en levande landsbygd, inte minst för turismens skull.

Vilken mat vill konsumenterna då ha i framtiden?

Rebecka Milestad tror att intresset för ekologiska produkter kommer att hålla i sig, under förutsättning att den konkurrerande maten inte blir för billig.

Att vara vegetarian eller vegan är inte särskilt anmärkningsvärt i dag och kommer inte heller att vara det i framtiden.

– Vi behöver äta mindre kött för att minska klimatpåverkan och för att använda markresurserna bättre. Just nu utvecklas havsodlingar av alger som både renar vattnet och blir en bra proteinkälla när man vill minska på uppfödningen av köttdjur.

– Alger är en föda som alla kan acceptera. Även insekter kan vara en alternativ proteinkälla, men det kan kännas betydligt svårare att svälja en larv än en alg!

Rebecka Milestad oroar sig inte för att det inte ska gå att producera tillräckligt med mat i världen i framtiden. Utmaningen är att fördela resurserna, äta mer vegetabilier, skapa ett mer hållbart jordbruk och att komma till rätta med matsvinnet.

– Vi måste lära oss att inte handla för mycket mat. Miljövinsten blir ju när vi kan producera mindre mat till följd av att vi slänger mindre.

Samtidigt som befolkningen ökar över hela jordklotet släpper vi själva ut allt mer näring i naturen. Det går att bygga avloppssystem som tar tillvara den näringen.

– Nu släpps ju allt – schampo, tvål, diskmedel, tvättmedel, avföring och urin - ut genom samma avlopp. Med separerade avlopp skulle det gå att återvinna näring ur mänsklig urin och avföring och skapa det kretslopp som behövs.

– Det innebär dock enormt stora investeringar på samhällsnivå. Att använda mänsklig gödsel är inget nytt, men med dagens regelverk och risk för kontaminering är det svårt att genomföra.

Text Ann-Katrin Öhman

Foto Håkan Lindgren

KTH Magazine 10 APRIL, 2018