Studenter lär genom att lösa samhällsproblem

– Vi ingenjörer är ofta snabba med att komma med lösningar till problem i stället för att stanna upp och ta reda på mer om problembilden.
Det menar Liv Gingnell, universitetsadjunkt på KTH.

I den pedagogiska formen "Design Thinking" är däremot de tidiga faserna i fokus, vilket har inspirerat Liv Gingnell när hon leder kursen "Elektroprojekt 1".

Liv Gingnell är universitetsadjunkt vid Nätverk- och Systemteknik på KTH.

Hon leder även masterskursen vid Openlab, som är ett kreativt center för att hitta innovativa lösningar på framtidens samhällsutmaningar.

Här handlar det till stor del om att hitta lösningar på den växande och hållbara stadens problem.

– När vi sätter samman studentgrupperna strävar vi efter en så stor spridning som möjligt vad gäller deltagarnas bakgrund, kön och ålder, allt för att kunna ta oss an problem från så många infallsvinklar som möjligt, menar Liv Gingnell.

Varje termin går mellan 15 och 35 studenter från KTH, KI, Stockholms universitet och Södertörns högskola masterkursen vid Openlab.

De delas in i grupper på mellan sex och åtta personer som får ta sig an ett verkligt problem.

Det kan till exempel handla om hur aptiten ska öka hos de äldre på ett demensboende i Stockholm, eller hur vattnet i Mälaren ska bli renare.
De får sedan 20 veckor på sig att ta fram en lösning som angriper problemet.

– Vi använder metoden Design Thinking som utvecklades vid Stanford University i USA. Ledorden är do first, think, do it again, säger Liv Gingnell.

Första fasen är empathize. Den går ut på att sätta sig in djupare i problemet.
Studentgrupperna börjar med att göra intervjuer med personer som berörs av utmaningen.
Det kan till exempel vara äldre, anhöriga och personal på äldreboendet.

Nästa fas är att definiera problemet, och kanske omformulera det. Utmaningarna kan vara alltför omfattande i början och behöver ofta avgränsas.

– Jag tror att vi skulle komma längre med många problem i världen om vi blev bättre på att bryta ner och avgränsa problematiken.

– Man måste börja med en konkret del, annars blir sammanhanget för komplicerat och man kommer ingenstans, säger Liv Gingnell.

– Ta till exempel klimathotet – varje enskilt projekt som rör klimathotet borde vara mer nedbrutet och konkret, annars blir det alltför stort.

I nästa steg börjar grupperna bygga prototyper som de kan visa upp för personerna som gett uppdraget.
– Vi vill kunna visa upp något konkret för uppdragsgivarna – en prototyp, en dummy av en produkt, en film eller ett rollspel.

Uppdragsgivarna får titta på tre till fem olika prototyper och ge feedback på dem. Men det är inte de som till sist bestämmer vilken som gruppen ska gå vidare med. Det beslutet tas av teamet efter att de har fått feedback.

Sedan börjar hela arbetet om med prototypen som utgångspunkt. Men på en mer detaljerad nivå. De berörda intervjuas igen, problemet fördjupas och definieras och prototyperna kan förändras.

– Hela tanken med Design Thinking är att inte vara rädd för att sätta i gång och göra saker, samtidigt som de berörda hela tiden får tycka till. Så man är beredd att göra förändringar utifrån den respons man får. Arbetssättet är delvis inspirerat från konst- och designvärlden, säger Liv Gingnell.

Filmvisning före måltider på äldreboendet

I fallet med äldreboendet blev slutresultatet att jobba med ljus, ljud och bild i anslutning till måltiden.

Det visade sig att om de äldre hade varit med om ett event före eller under måltiden så hade de bättre aptit.

En man hade till exempel ett önskemål att se en film med perspektivet från en motorcykel innan han åt. Då kunde han drömma sig tillbaka till när han själv brukade köra motorcykel.

Liv Gingnell har inspirerats av den här metoden i en elektroprojektkurs som hon håller i på KTH. Där ska studenterna bygga och programmera robotar.

– Det har lett till att vi har lagt större tyngd på de tidiga faserna i kursen. Det är värdefullt att stanna upp i början av utvecklingsprojekt för att försäkra sig om att man löser rätt problem, inte bara att själva lösningen blir tekniskt bra.

Vänta inte till slutet med att söka feedback

Innan studenterna börjar arbeta med sina robotar går de ut och frågar andra studenter om deras erfarenheter kring problemet de har valt att fokusera på, och som roboten ska lösa.

Sedan går de vidare med att fördjupa och definiera problemet.
Det kan hända att de också behöver avgränsa robotens användningsområden och fokusera på det viktigaste.

De tar fram flera olika prototyper av roboten som deras lärare och kurskollegor får tycka till om innan den slutgiltiga designen bestäms.

– Det här är ett väldigt fruktbart sätt att arbeta på, att vara beredd att ompröva det man har gjort och inte vänta till slutet på projektet med att få feedback, menar Liv Gingnell.

FAKTA

Metoden Design Thinking bygger på fem faser

1. Empathize: En specifik användargrupp ringas in som är kopplade till utmaningen och man skapar insikter och förståelse kring deras behov och beteende.
2. Define: Utifrån den förståelsen skapas en ny problemformulering.
3. Ideate: Idéer genereras för att möta användarnas behov.
4. Prototype: Konkreta scenarion för idéerna skissas och prototyper tas fram.
5. Test: Idéerna och prototyperna testas på användarna för att få verklig feed-back på om huruvida de uppfyller behoven.
Var som helst i processen finns möjligheten att gå tillbaka och göra om steg.
Mitt inne i idégenereringen kan teamet till exempel inse att de inte har tillräckligt förståelse av användarna, och att de därför behöver gå tillbaka och skapa mer empati innan de kan fortsätta.

OPENLAB'S SYFTE OCH MÅL

-Genom kurser, uppdrag, mötesplatser och projekt vill Openlab skapa förutsättningar som gör Stockholmsregionen till ett globalt center för samhällsinnovation som förbättrar invånarnas livskvalitet.
-Openlab är grundat av sju partner i offentlig sektor och akademi: Stockholms stad, Stockholms läns landsting, Länsstyrelsen i Stockholm, KTH, Karolinska Institutet, Södertörns högskola och Stockholms universitet.

Text Ann-Katrin Öhman

Foto Susanne Kronholm

KTH Magazine 26 SEPTEMBER, 2018