Längdskidåkning är en del av nationella kulturen i Norge. Bilden är från en världscuptävling i Val Mustair, Schweiz. (Foto: Terje Pedersen/TT)

Norsk bredd skapar spets i spåret

Publicerad 2019-02-20

I veckan inleds skid-VM med förhoppningar om svenska medaljer. Hur kan forskningen bidra till framgångar i spåret? Främst gäller det att bygga upp en egen skidkultur, enligt Sverker Sörlin, professor och före detta elitåkare som gått på djupet i den norska nationalsporten.

Sverker Sörlin.

Liksom de flesta andra kännare förväntar sig Sverker Sörlin  att det norska skidlandslaget kniper ett flertal medaljer i årets längdåknings-VM i österrikiska Seefeld. Det finns även de som menar att Norges dominans inom längdskidor på sikt kan hota intresset för sporten. Men varför är de så bra?

– Det mest elementära är att de har en sådan bredd. Det är en del av den nationella kulturen att vara ute på skidor. Man kan också göra det i hela landet. 90 procent av befolkningen når snö i minst fyra månader per år inom 30 minuter. Alla vet hur man gör. Där finns basen för en elit.

I boken Kroppens geni gör Sverker Sörlin en kulturhistorisk analys av de norska framgångarna. Bland annat genom en fältstudie där han på plats i norska Tröndelag får träna tillsammans med de allra främsta längdåkningsstjärnorna, Marit Bjørgen och Petter Northug, i syfte att söka efter rötterna till det norska skidundret.

– I Tröndelag och en del andra områden med mycket skogsarbete uppstod tidigt vad jag kallar en kompetenskultur kring längdåkning. Ungefär som båtbyggeri i Österbotten eller glasblåsning i Småland. Man konkurrerade om att bli bäst i det som räknades högst. Det blev prestige att vara duktig och ett sätt för framförallt yngre män i arbetarklassen att hävda sig, säger Sverker Sörlin, som efter bokutgivningen blev känd som den svenske skidprofessorn och flitigt anlitad som expert i norska medier.

Längdskidåkning är också en av de sporter som tidigt konsulterade forskningen i syfte att utveckla träningsmetoder baserade på vetenskaplig grund. Från 1950-talet och framåt har svensk skidsport samverkat med fysiologer om att utveckla konditionsträning och åkteknik.

Idag är sporten på elitnivå starkt vetenskapsbaserad – det gäller även teknikutvecklingen med valla och utrustning.

Skulle ett ökat samarbete mellan forskare och skidsporten ge bättre prestationer? 
– Samarbetet finns redan i många länder. Men hur bra man än gör teknik och träningsmetoder hjälper det inte om man inte har ett brett underlag bland unga utövare, säger Sverker Sörlin.

Idrottsforskningen behöver också arbeta närmare utövarna. Om det finns prestige i att lyckas med sådan tillämpande, samhällsnyttig forskning kan det bidra till avgörande skillnader, menar han.

Vad är det som krävs för att till exempel det svenska skidlandslaget ska bli mer konkurrenskraftigt i framtiden? 
– Mer bredd och talang i skidspåren. Avfolkningen av glesbygderna är kanske det som skadat svensk skididrott allra mest. Norge har hållit hela landet levande.

Och nu när tävlingarna just har startat – vad tror du om utfallet?
– Norska medaljer brukar vara ett säkert kort. Särskilt på herrsidan tror jag det blir så. Men Ryssland har också en stor bredd. Och Sveriges damer kan också ta medaljer. Men mest av allt hoppas jag att det blir många länder som tar medaljer. Sporten behöver mer mångfald. 

Kvinnligt perspektiv kan skapa ny sportteknik

Text: Christer Gummeson

Så började skidåkarna träna på ett smartare sätt. Efter utgivningen av Kroppens geni utvecklade Sverker Sörlin ett fysiologihistoriskt forskningsprojekt inom längdskidåkning. Arbetet resulterade bland annat i en doktorsavhandling, Scientizing performance in endurance sports: The emergence of 'rational training' in cross-country skiing, 1930-1980 , av Daniel Svensson, numera verksam vid Chalmers. Avhandlingen lades fram 2016. Forskningen finansierades av bland andra Centrum för idrottsforskning, CIF.

Innehållsansvarig:press@kth.se
Tillhör: Forskning
Senast ändrad: 2019-02-20