In English further down.
Mentorskap: den andra halvan av “Vetenskap och konst”
När jag ser tillbaka på min tidigare anställning och min nuvarande akademiska karriär tänker jag ofta på de personer som gav mig vägledning i både stora och små frågor. Mitt första ingenjörsjobb innebar en form av co-op-utbildning, där jag växlade mellan arbete och studier under min grundutbildning i maskinteknik. Jag placerades på en stor försvarsentreprenör i USA. När jag var på jobbet var jag inte så sugen på att be om råd – jag ville visa att jag visste vad jag gjorde. (Haha, jag var verkligen grön och oerfaren på den tiden!). Som grön uppskattade jag verkligen oombedda råd från vänligt inställda ingenjörer, om allt från kontorsetikett (läs inte tidningen under arbetstid om du inte har något att göra – pinsamt!) till detaljer i vibrationsmodellering av konstruktioner (undrar om uttrycket “voodoo engineering” fortfarande används?). Jag försökte ändå mest klara mig själv under forskarutbildningen och i början av min postdoc- och akademiska karriär.
Situationen började förändras när jag fick ansvar som programansvarig för ett masterprogram. Jag började ställa frågor från olika kollegor jag mötte i arbetet med liknande roller. Det ledde till att jag gjorde mer generella förfrågningar till några personer som jag hade förtroende för. Senare hade jag turen att hitta fler kollegor som jag kunde vända mig till för stöd i min roll som avdelningschef och i efterföljande uppdrag. Att kunna prata med en erfaren och klok kollega som förstod situationen, men som inte nödvändigtvis var direkt involverad i den, gav både lättnad och framtidstro.
För ungefär fem år sedan blev jag inbjuden att delta i STHLM Mentor Program, i rollen som mentor. Den adept (det vill säga den som skulle få mentorskap) som jag matchades med var prefekt och en erfaren lärare vid ett närliggande universitet.
”Va, jag – mentor åt en prefekt?!” förmedlade jag till organisatörerna. Jag fick besked om att matchningen var avsiktlig. Det visade sig att de hade rätt: jag kunde ge konkreta råd till min kollega, och träffarna var mycket givande. Jag blev tillfrågad att delta i programmet igen 2025. Den här gången var upplägget liknande. Jag var mentor – med skillnaden att min adept var en administratör (en mycket erfaren sådan) och inte lärare. Även då undrade jag om jag verkligen var kvalificerad att vara mentor, och återigen fick jag bekräftelse på att så var fallet. (Någon som hört talas om impostor syndrome?) Min nya adept och jag hade flera bra möten. I båda fallen var det givande att kunna göra skillnad genom att lyssna på en kollega och tillsammans resonera kring olika scenarier och alternativ. Erfarenheten stärkte mitt självförtroende och har varit till hjälp i mitt dagliga arbete.
På senare tid har vi bett seniora lärare vid ITM (docenter och professorer) att avsätta tid för att vara mentorer inom KTH:s karriärutvecklingsprogram för biträdande lektorer, Partners in Learning (PIL). Tack till alla kollegor som anmält sig som mentorer! Om fler förfrågningar uppstår hoppas jag att ni vill överväga dem. Och om du själv behöver mentorskap – hör gärna av dig till mig så ser jag vad vi kan göra. Det är inte alltid lätt att hitta tid i en fullspäckad kalender, men tro mig: oavsett om du är adept eller mentor kommer insatsen att löna sig.
/Andrew Martin, ansvarig för fakultetsförnylse (FFA) vid ITM-skolan
Mentoring: the other half of ‘Science and Art’
When I reflect on my previous employment and current academic career, I often think of those persons who provided me with guidance on issues large and small. My first engineering job involved cooperative education, alternating between work and study in my undergrad mechanical engineering program. I was placed at a major defense contractor in the US. When at work I was reluctant to ask for advice as I wanted to show that I knew what I was doing. (Ha ha, I was truly green with inexperience in those days!) Back then unsolicited advice from sympathetic engineers was really appreciated, covering subjects from office etiquette (don’t read the newspaper during working hours if you have nothing to do – embarrassing!) to the ins and outs of vibration modeling in structures (I wonder if the term ‘voodoo engineering’ still exists?). I still was mostly trying to figure things out on my own throughout graduate school and in my early days of postdoc and academic career.
The situation started to change when I was given responsibility as MSc programme manager. I started to ask questions from various colleagues in parallel positions that I met while handling various tasks. This led me to make more general inquiries from a few such individuals that I trusted. Later I was fortunate to find other colleagues who I could turn to for support in my role as division head and subsequent appointments. To be able to talk to an experienced and sensible colleague who understood a given situation, but was not necessarily invested in it, provided relief and optimism.
About five years ago I was invited to join the STHLM Mentor Program, playing the role as mentor. The adept (i.e. person to be mentored) I was paired with was a department head and experienced faculty member at a nearby university.
“What, me mentoring a department head?!” I relayed to the organizers. I received confirmation that the placement was intentional. It turned out that they were right: I was able to provide concrete guidance to my colleague, and the sessions were highly rewarding. I was asked to join this program a second time in 2025. Here the placement was similar, with me serving as a mentor, with the difference that my adept was an administrator (very experienced one at that) and not faculty. Again, I wondered if was qualified to mentor, and I again received confirmation that this was the case. (Anyone heard of impostor syndrome?!). My new adept and I had some fine meetings. In both cases it was rewarding that I could make a difference by listening to a colleague and working through various scenarios and alternatives. The experience was a confidence booster and has been of help in my everyday work.
We recently asked ITM’s senior faculty (associate professors and professors) to set aside time to mentor within KTH’s career development program for assistant professors, Partners in Learning (PIL). Thanks to those colleagues who offered to join as mentors! If other requests arise, I hope you’ll give them a thought. And if you are in need of mentoring, feel free to contact me, I will see what can be done. It’s not easy setting aside time in your busy schedule, but trust me, whether you are an adept or mentor, the effort will pay off.
/Andrew Martin, Head of Faculty Renewal (FFA) at the ITM School
