Det är mycket pengar, faktiskt en av de största satsningarna under de senaste decennierna. 2023 var de direkta statsanslagen 22,8 miljarder och de sammanlagda externa forskningsmedlen 29,3 miljarder (statliga, privata, nationella och internationella).

Med tanke på att forskningspolitiken inte förefallit vara prioriterad inom Tidö-samarbetet och att det finns så många områden som kräver investeringar så är det en mycket positiv nyhet att så pass stora resurser satsas på svensk forskning. Regeringen har också visat när och hur man avser fördela satsningarna. Nya medel tillförs stegvis med 1,5 miljarder kronor 2025 och helt utbyggd är det som sagt 6,5 miljarder 2028.

Av de 6,5 miljarderna så kommer knappt 4,9 miljarder kronor att gå till forskningsråden (VR, Formas, Forte) samt Vinnova, Rise och Rymdstyrelsen. Drygt 1,6 miljarder fördelas som ökade basanslag till universitet och högskolor. VR ensamt får större tillskott (drygt 2,5 miljarder) än högskolesektorn som helhet. Ett antagande är att det också innehåller särskilda medel som riktas mot stora nationella forskningsinfrastrukturer.

Det innebär att sammantaget kommer externfinansieringen för universiteten att öka. Vi har idag 62 procent externfinansiering och med rimlig framgång i förhållande till de tillkommande medlen så kommer den procentsatsen att öka framöver.

En stor andel externfinansierade medel innebär många kvalitetssäkrade medelstilldelningar men också avsevärda transaktionskostnader. Det är många bedömningar som ska göras och som alltid kan man fråga sig var den optimala balanspunkten ligger: När kostar en kvalitetssäkrad medelsfördelning på projektnivå mer än den kvalitetsvinst som denna modell för medelsfördelning ger. Jag tror vi har passerat den balanspunkten sedan lång tid tillbaka.

När nu regeringen trots detta väljer att ytterligare öka externfinansieringen på bekostnad av basanslagen så skulle jag ändå vilja se några nyheter i forskningsfinansiärernas arbetssätt:

Stora och långsiktiga finansieringspaket, kanske riktade till bredare och av forskarna definierade teman, gärna i samverkan mellan olika lärosäten eller

kraftfulla bidrag till forskarkarriärer som gör att de mest framgångsrika forskarna får längre tid att fritt bygga framgångsrika forskningsmiljöer eller

satsningar på särskilda teknikområden för långsiktig uppbyggnad av både innovativ förmåga, forskning och uppskalning. Nyckelorden är långsiktighet, långsiktighet och långsiktighet!

Temat för diskussionerna var hur forskning, innovation, utbildning och talangjakt kan bidra, eller måste bidra, till omställningen. Som vanligt säger vi alla som deltar i den här typen av konferenser de rätta sakerna, visar på en medvetenhet om problemen, och sen går vi ändå hem och gör fel prioriteringar eftersom det finns så många andra kortsiktiga problem på agendan.

Ett hopp för framtiden är ändå att den yngre generationen, som också fanns representerad, har en betydligt starkare känsla och högre ambitionsnivå kring omställningsbehovet än vad den samlade äldre generationen representerar.

Hoppfullt är också hur framgångsrik forskning faktiskt bidrar till omställningen här och nu och hur nydanande utbildningsprogram skapar förutsättningar för att kompetensen i samhället gradvis förnyas för att arbeta med bredare systemfrågor av betydelse för klimatet. Det händer faktiskt mycket på universiteten, inte minst KTH, som har avgörande betydelse för framtiden. Forskning och utbildning är verkligen en framtidsfabrik.

Klimat är viktigt men omställningen handlar också om många andra saker som har betydelse för samhällets uthållighet. Energieffektiviseringar, nya material, nya digitala lösningar och en uthållig stadsplanering bidrar på många olika sätt till att vi hushåller med planetens resurser och bidrar till den gröna omställningen.

Vid sidan om högnivåmötet med ett par hundra deltagare från Sverige och Sydostasien, så hann vi med att besöka Nanyang Technical University (NTU) och A-Star i Singapore. NTU är en viktig och strategisk samarbetspartner till KTH och, likt många svenska företag, kan Singapore fungera som en hubb för många andra samarbeten i regionen.

Vår förhoppning är att kunna expandera det redan framgångsrika forskarutbildnings-samarbetet med NTU och att också utveckla former för en djupare samverkan med A-stars forskningslabb som i många avseenden har likartade utvecklingsagendor som vi har.

Ett tvärvetenskapligt angreppsätt är ofta vägen fram för att hitta lösningar på komplexa problem där en rad olika aspekter blir belysta utifrån respektive forskares disciplinära hemvist.

Vid det årligen återkommande Östersjöseminariet som hölls för några veckor sedan presenterade forskare studier som visade på Östersjöns miljöproblem, men också olika lösningar för att kunna rädda havet. Det handlade om allt från att återskapa lekplatser för rovfisk, att kunna använda sensorteknik för övervakning, vinddrivna moderna fartyg och, inte minst, att utveckla vattenbruk och så kallad blå mat.

När presentationerna länkades ihop så framgick det tydligt hur olika vetenskapliga discipliner, var och en på sitt sätt, bidrar till att förstå den komplexa havsmiljön i Östersjön, relationen mellan havsmiljön och verksamheter på land och hur ny teknik kan användas för att skapa nya hållbara lösningar som dessutom ger stora mervärden till samhället.

Inom medicinsk teknik driver KTH och KI gemensamt MedTechLab och inom det samarbetet bedrivs flera innovativa och vetenskapligt framgångsrika projekt i samverkan mellan KTH, KI och klinisk verksamhet. Ett exempel hamnar om teknik för avbildning av  cancertumörer så att de kan upptäckas tidigare och med bättre precision av läkare.

Det är både teknikutveckling, diagnostik och medicinsk vetenskap som behöver arbeta ihop. Ett annat exempel är kartläggning av nervimpulser för att på sikt kunna påverka nervbanorna och bota sjukdomar som reumatism eller andra inflammatoriska sjukdomar genom nya medicintekniska hjälpmedel. Matematik, teknik, medicinsk vetenskap och kliniska verksamheter deltar i projektet för att bidra till det gemensamma målet om bättre hälsa och livskvalitet genom en mer precis medicinsk behandling.

I veckan arrangerades de fransk-svenska forskardagarna som i år hade fokus på kärnenergi. Även här samverkar många discipliner för att skapa förutsättningar för framtidens kärnreaktorer som kommer att vara modulära och säkrare än dagens system. I detta ingår även lagstiftning, tillståndsprövningar och myndighetssamverkan som en viktig del i det problemkomplex som behöver vetenskapliga bidrag för att förbättra samhällets långsiktiga energiförsörjning.

Det är lätt att känna en stark tillförsikt inför universitetens förmåga att kunna bidra till klimatomställningen och ett bättre samhälle när man får ta del av framsteg som grundar sig i verkligt tvärdisciplinära arbetssätt där man ändå utvecklar och nyttjar en djup vetenskaplig disciplinär spetskompetens. För KTH känns det nästan som ett adelsmärke att kunna arbeta på det sättet.

Eller de som stod bakom mRNA-tekniken och fick medicinpriset. Tänk att göra en upptäckt som förändrar världen. Undrar hur det känns. Och hur mycket tid, tålamod och omprövande som ligger bakom.

All forskning bidrar till just det, inte minst den som bedrivs på KTH inom en rad olika områden.

Alla får inte ett Nobelpris, Hannes Alfvén på KTH fick i och för sig i fysik 1970 , men alla bidrar till kunskapens och de nya resultatens utveckling med potential att möta och mota de komplexa samhällsutmaningar vi står inför. Liksom studenterna med sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande driver fram nya svar och lösningar.

Läget i världen är inte optimalt just nu, för att ta i med ett så kallat understatement, men dessa revolutionerade upptäckter inger i alla fall mig ett stort hopp om framtiden.

Ingen forskare arbetar heller i ett lufttomt rum utan befinner sig i en grupp, i samarbeten, i nätverk och i sammanhang över disciplins- och ämnes gränser- allt som oftast även nationsgränser.

På KTH har vi en rad forskare som inspirerats av, kanske tävlat mot eller samarbetat med Nobelpristagare genom tiderna. Här kan man läsa om några KTH-forskares tankar kring såväl fysikpriset  som medicinpriset och utvecklingen av mRNA-tekniken som sagt och som lade grunden för vaccinet som togs fram för att bekämpa covid.

Eller kemipriset som gick till dem som utvecklade kvantprickarna. De som på många sätt förändrat och lyser upp vår vardag till exempel i LED-belysning och TV-skärmar.

Universiteten är också så formade att den mest ingående kunskapen om forskningens och utbildningens innehåll finns hos forskare och lärare. Det är svårt att på ett enkelt och självklart sätt hävda auktoritet över den kunskap som finns i forskargruppen om man står utanför densamma, inom ett annat ämne eller på någon plats högre upp i hierarkin på universitetet. Snarare är det ”peers”, kollegor, inom samma eller näraliggande vetenskapsområden som kan föra det fördjupade samtalet om forskningens eller utbildningens kvalitet.

Att det finns en kollegial struktur som tar tillvara de behov, tankar och synpunkter som finns på plats av dem som är närmast vardagen och verkligheten i fråga om forskning och utbildning på ett lärosäte är av stor vikt även av andra skäl. En decentraliserad styrning grundad på vetenskaplig kompetens och diskussion står stadigare vilket stärker universitetens autonomi och oberoende visavis den politiska styrningen.

Samtidigt kan det paradoxalt nog också göra ett lärosäte mer snabbfotat. Flexibiliteteten kring såväl forskning som utbildningsinriktning i relation till omvärlden, såväl nationellt som internationellt, kan öka. Detta som en konsekvens av att de som är väl insatta i forskningsläget inom ett visst ämne kan föreslå förändringar.

Kollegialitet är, förutom en central del av vetenskapens vardag, också en form för inflytande, styrning och ansvarstagande. Som styrform kan det vetenskapliga omdömet användas som grund för mer övergripande kvalitetsbedömningar inom en bredare ämnesgrupp när det till exempel handlar om beslut om kvalitetshöjande insatser, utbildningsplaner eller kravnivåer inom forskarutbildning. På samma sätt kan kollegial styrning också inkludera medverkan i övergripande diskussioner kring till exempel verksamhetsplaner oaktat var de formella besluten fattas.

Kollegialiteten ska också finnas i nära samverkan med en mer traditionell linjeorganisation där chefer har ett tydligt och ansvarsfullt mandat att arbeta med allehanda frågor kring bemanning, resursfördelning, arbetsmiljö och uppföljning. I vissa fall är det förstås en gråzon mellan vad som är en linjefråga och vad som är en fråga som bör vara föremål för kollegialt inflytande. Helt går inte denna gråzon att klara ut utan även detta är ett område där omdöme och klokskap i organisationen måste få ett spelrum.

Min övertygelse och förhoppning är att det går att bygga en organisation med ett starkt kollegium samtidigt som det också finns en stark linje. Det gagnar både utvecklingen och kvaliteten på ett lärosäte.