Som vanligt blir inspelen från olika aktörer lite av en önskelista som i allt väsentligt ställer krav på ökade anslag. Som man ropar i skogen får man svar kan man kanske säga efter som forskningsproposition förväntas innehåll resurstillskott till högskolesektorn. Annars är det liksom ingen idé att skriva en proposition.

Men den stora frågan som ingen ställer i de sammanhangen är hur man skapar en långsiktig, överblickbar och stabil högskolepolitik? Eller, annorlunda uttryckt, vilka är de viktiga och mest grundläggande frågorna som man behöver hantera och besvara för att på lång sikt skapa en framgångsrik och hållbar högskolesektor som kan svara upp mot samhällets alla behov av högre utbildning och forskning?

Om man ser bakåt i tiden så föregicks till exempel den stora reformen 1977 när många nya högskolor kom till av ett omfattande utredningsarbete som pågick många år och lämnade många olika betänkanden längs vägen. Ännu tidigare, från mitten av 1950-talet jobbade en universitetsberedning med att formulera ”…en allsidig och förutsättningslös prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och behov i det moderna samhället”.

Värt att notera är att man talar både om vilka uppgifter högskolesektorn ska ha och om vilka behov högskolor och universitet har. Det finns en dynamik i detta med att inte bara se högskolesektorn som en leverantör av samhällsnytta utan även i behov av vissa förutsättningar för sin verksamhet som rimligen behöver garanteras politiskt.

Frågan är också om inte högskolesektorn är ett sådant område där det borde skapas långsiktiga politiska majoriteter för de grundläggande frågorna som mer kortsiktiga forskningspropositioner kan hämta argument ifrån. Andra områden som försvar och energi är andra sådana områden för överenskommelser där man försöker formulera och besvara vissa specifika frågor som sträcker sig längre än en mandatperiod i riksdagen.

Det är många frågor av denna karaktär som skulle kunna aktualiseras. En viktig fråga handlar om hur (politisk) styrning kan utövas inom ett system som samtidigt ska garantera institutionell autonomi för lärosätena. En annan om hur de många olika typerna av lärosäten som finns idag kan ges utrymme för sin särart och få förutsättningar för att bidra till samhället på olika sätt. En tredje om hur nationella uppdrag kan ges avtryck i ett så mångfaldigt högskolelandskap som vi har idag och hur viktiga nationella satsningar på till exempel infrastruktur kan möjliggöras. Det finns också, alltid kanske, behov av att uttrycka forskningens och utbildningens frihet och problematisera hur friheten för lärosätena, forskare/lärare och studenter kan kombineras med ambitioner om samhällsrelevans och arbetsmarknadsintressen.

Varje forskningsproposition brukar förvisso innehålla diskussioner av mer grundläggande frågor, men fortfarande är det ett tag sedan staten samlade sig för att i kraftfulla ordalag formulera universitetens och högskolornas uppgifter och behov, så som man uttryckte sig 1955.

Styrelsens förordnande gäller från 1 maj till 30 september 2024 det vill säga 17 månader i stället för som tidigare tre år. Att förkorta mandatperioden är en ovanlig åtgärd som regeringen säger sig göra av säkerhetspolitiska skäl. Det är något som väcker både frågor och oro.

Universitetsstyrelsen har enligt högskoleförordningen och myndighetsförordningen flera viktiga uppgifter. Styrelsen ansvarar inför regeringen, ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och ansvara för verksamhetens övergripande inriktning och organisation samt ansvara för att det finns en intern styrning och kontroll som fungerar på ett betryggande sätt.

Det är en vid beskrivning av styrelsens ansvar och i det ingår alla centrala verksamhetsfrågor på den nivå och den detaljeringsgrad som är möjlig att hantera inom ramen för styrelsens arbete. Sedan är det förstås så att styrelsen också styr genom att på olika sätt ha dialog med universitetsledningen och genom att via internrevision och interna kontrollsystem följa upp och kontrollera att universitetet tar sitt ansvar och leds på ett sätt som är ändamålsenligt och, förstås, i enlighet med lag och förordning.

När styrelsen tillsätts så föregås det av en nomineringsprocess där särskilda nomineringspersoner tar fram ett förslag. Förslaget är ämnat att bidra till att få en mångsidigt sammansatt styrelse med en samlad kompetens som svarar mot styrelsens uppgifter. Nomineringspersonerna har också sitt uppdrag beskrivet och de tar fram ett avvägt förslag som till exempel kan vara en balans mellan personer med ledningsbakgrund, med kunskap om staten och statlig styrning, med centrala kompetenser inom för lärosätet viktiga forsknings- och utbildningsområden med mera.

Mer sällan tänker man sig att styrelsens ledamöter var och en för sig ska ha ett direkt eller mer operativt ansvar för någon avgränsad eller utpekad verksamhetsfråga. Det är ju just den samlade kompetensen som är intressant och värdet står att finna i styrelsens diskussioner utifrån olika perspektiv och gemensamt i styrelserummet snarare än att styrelsen eller enskilda ledamöter dyker ner i detaljer inom specifika verksamhetsfrågor.

Ibland vill förstås regeringen, av något skäl, nå fram till universitetet i någon avgränsad verksamhetsfråga. Det gör man normalt genom regleringsbrevet, antingen det som riktar sig till ett enskilt universitet eller gemensamt för högskolesektorn, i särskilda regeringsuppdrag, i myndighetsdialogen och, mer sällan, i direkt utskick med frågor eller uppmaningar i samband med någon mer akut händelse i samhället.

Det finns många sätt att styra myndigheter under regeringen och regeringen äger att utforma detta på ett så klokt sätt som möjligt. Att som nu förkorta styrelsernas mandatperiod med hänvisning till att viss definierad sak-kompetens saknas i styrelserna torde inte antecknas i historieböckerna som ett av dessa kloka sätt för att styra universitet och högskolor. Men, som sagt, regeringen styr och vi har att arbeta under dessa förutsättningar på ett lojalt sätt. Jag ser dock fram emot att vi framöver utvecklar ett större förtroendekapital mellan staten och universiteten.