Sedan prislappsystemet infördes för 30 år sedan har NT-pengen per student på de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna släpat efter. Detta bekräftas när det gäller teknikutbildningar bland annat i en rapport från Sveriges Ingenjörer som kom i somras.

Detta står förstås i bjärt kontrast till samhällets och den globala arbetsmarknadens stora behov av just teknisk kompetens och excellens.

Enligt regeringens förslag ska ersättningen till lärosäten med dessa studenter som KTH höjas med 1,6 procent per helårsstudent 2024.

Hur det slår och var det landar exakt i kronor och ören är svårt att säkert sia om. För att få det svart på vitt är det bäst att avvakta de exakta siffrorna när budgeten presenteras i riksdagen den 20 september.

—

Ytterligare en glädjande nyhet var att KTH fick högsta betyg, fem stjärnor, för sitt arbete med internationalisering för sjunde året i rad. Med hjälp av ett internationaliseringsindex har STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, viktat 28 olika lärosätens internationella engagemang. De har  tittat på alltifrån internationella sampubliceringar, studentrörlighet, internationella doktorander, utbildningsprogram på engelska, fakultetens internationella akademiska erfarenheter och ledarnas internationella akademiska erfarenheter för året 2021.

Även om internationalisering blivit alltmer av en självklarhet på KTH och mycket av vår forskning och utbildning i sin kärna är internationellt orienterade att söker KTH sig mot nya samarbeten med olika länders universitet med fokus på såväl Europa som USA och Afrika.

Högskolepolitik skulle till exempel kunna innehålla ställningstaganden om utbildningens roll för samhällets kompetensförsörjning, demokratiska utveckling och forskningens betydelse för konkurrenskraft och samhällsutveckling. På en högskolepolitisk agenda skulle även omsorgen om lärosätenas institutionella autonomi liksom studenters, lärares och forskares frihet att söka kunskap kunna finnas med som centrala värden att värna.

Högskolepolitiken skulle därför utgå från högskolans behov av utveckling för att högskolan på bästa sätt ska kunna bidra till samhällets övergripande utveckling.

Skillnaden mellan hur det ser ut i dag och vad högskolan skulle behöva vara visar behovet av förändring inom sektorn. Kanske behöver finansieringssystemet utformas annorlunda? Kanhända reformer skulle behövas för att stärka autonomin? Eller kanske förändringar i antagningsordningen för att bättre anpassa högskolan till samhällets behov av kompetensförsörjning? Beroende på ideologi och mål kan man formulera olika reformer som grund för det idoga hantverket med utredningar och propositioner. Så som man vanligtvis driver politik helt enkelt.

Högskolan behövs för att möta utmaningar inom andra områden, till exempel för att bidra till energiomställningen, för behovet av omställning på arbetsmarknaden eller för att lösa skolans problem med likvärdighet. Det är gott och väl. Men bekymret för högskolan är att området, om än en mottagare av betydande statliga resurser, inte är ett viktigt område på egna meriter.

Mer sällan ställer någon frågan om vad högskolan självt behöver för att kunna bygga en stark verksamhet för samhällets bästa. Den viktiga frågan om högskolans egna behov för att långsiktigt kunna fungera som en avgörande kraft för samhällets alla områden har inte funnits på något politiskt förhandlingsbord under de senaste mandatperioderna.
Det spelar å andra sidan kanske inte så stor roll. Högskolan är robust!

Det finns ett ekonomiskt utrymme och det finns mängder med medarbetare som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt även om högskolepolitiken som sådan ligger i radioskugga. Banbrytande forskning sker ändå och universitet och högskolor utvecklar och förändrar utbildningar löpande för att svara upp mot studenternas och arbetsmarknadens behov.

Men ändå skaver det någonstans. Risken med att inte ha en högskolepolitik är att högskolan blir ett lätt byte när andra frågor tränger sig på. Om det exempelvis dyker upp en säkerhetspolitisk frågeställning så kan man kanske förledas till snabba och verkningslösa åtgärder i förhållande till högskolan. Eller om det saknas 180 miljoner någonstans i politiken kan man kanske enkelt ta dessa från högskolans till synes välfinansierade budget eftersom man ändå inte har någon särskilt stark reformagenda eller ett stort politiskt intresse för det området.

Det är sådant som skulle kunna hända om man går åt vilket håll som helst i det fall man, likt Alice i underlandet, inte vet vart man är på väg. Men det är alldeles säkert en tolkning som är lite överdriven.

Det är intressant och glädjande att se bredden på KTH:s forskning och hur den speglas i panelerna i Almedalen. Energilösningar för framtiden, hur kan distansarbete gagna regional utveckling eller vad är egentligen bildning i en värld av AI?

Det är några rubriker under vilka representanter för KTH debatterar och informerar.

I år finns möjligheten att boka en ung expert i sin panel. Idén är att fler och framförallt olika röster och perspektiv ska höras i debatten och det politiska samtalet som förs under Almedalsveckan. Tanken är synnerligen god och nästa år får vi kanske sällskap med ännu fler i paneler och seminarier som har bredare perspektiv och erfarenheter än vad det normalt brukar vara. Det kan vara en viktig insats för att på ett bättre sätt kunna ta del avmöjligheter för framtiden.

Jag har hört både en och annan spaning och spådom om att Almedalen är i avtagande och kanske lockar inte årets drygt 2000 evenemang lika många besökare, cirka 35 000, som förra året.

Men att mötas och bryta idéer kan aldrig bli överflödigt i en demokrati och för ett universitet som KTH. Almedalsveckan är på det sättet ett arrangemang som är viktigt för att spegla samtiden, diskutera framtiden och dra lärdomar från våra erfarenheter. Vi får se hur det blir i sommar,men intresset är i vart fall inledningsvis fortsatt stort för veckan i Visby.

Kanske ses vi i Visby veckan efter midsommar? Om inte så önskar jag dig i vart fall en skön och vilsam sommar!