"Sverige inte så bra på innovation"

Det mest uppmärksammade exemplet på Karin Ehrnbergers forskning är en borrmaskin som är designad som en stavmixer, och en stavmixer formgiven som en borrmaskin. Båda maskinerna är tankeväckande och visar hur design kan vara uteslutande.

Androstolen, en stol för undersökning av mäns prostata designad utifrån kvinnors upplevelser av gynekologstolen, passerade inte debatten och media helt obemärkt den heller. Tillsammans med kollegor visade Karin Ehrnberger både på kvinnors utsatthet hos gynekologen som avsaknaden av motsvarande vård för män.

Nu lägger Karin Ehrnberger fram sin avhandling som behandlar hur vi kan använda design som ett verktyg i ett normkritiskt och normkreativt arbete.

– I Sverige pratar vi mycket om “demokratiska” produkter, ”design för alla". När prylar kommer ut på marknaden anses de färdigutvecklade och vi litar på att de finns där i butiken för att de är optimala lösningar. Att vi dessutom kan välja mellan olika varumärken som erbjuder olika egenskaper befäster idén om att konsumenten har stor valfrihet och därför möjligheter att hitta en produkt för konsumentens specifika behov. Ibland stämmer detta förstås, för vissa. Men alltför ofta är det tvärtom. Jag behöver inte sträcka mig längre än till en äldre släkting jag har som lider av reumatism och därför inte kan öppna ett vanligt mjölkpaket. Förpackningen är inte designad för människor med svaga leder.

Karin Ehrnberger berättar vidare att det finns en stor acceptans för exkluderande design. Vad vi inte tänker på är att människor ofta anpassar sig efter olika produkters brister vad gäller att möta individuella behov. Exempelvis har Karin Ehrnbergers släkting ett verktyg som hon använder för att få upp mjölkpaketet.

– Men det finns många fler allvarliga exempel på exkluderande design då människor helt och hållet undviker att närma sig vissa produkter, tjänster eller miljöer. Detta kan ha både fysiska och psykiska orsaker. I min avhandling ger jag olika exempel på detta. Människor diskrimineras alltså dagligen genom den miljö vi lever i, utan att vi är medvetna om det. Jag tror inte på design för alla. Att sträva efter det tror jag är naivt och det kan också vara farligt, för vem bestämmer vilka som är ”alla”? Vem bestämmer vad som är ”bra” eller ”demokratiskt”?

Däremot tycker hon det är viktigt att ifrågasätta och synliggöra olika problem som designen skapar, för olika människor, i olika sammanhang. Det är först då som vi på allvar kan blir mer kreativa. Karin Ehrnberger hänvisar till Alf Rehn, professor i företagsekonomi, som menar att Sverige inte är så innovativt som vi tror eftersom majoriteten av alla innovationer som skapas riktar sig mot en vit, heterosexuell, fullt funktionell, medelålders man med medelinkomst.

– Alltför sällan pratar vi om innovationer som vänder sig mot exempelvis barnomsorg eller äldrevård. Genom detta osynliggörs grupper som har stora behov.

Karin Ehrnberger menar att vår verklighetsuppfattning ibland är väldigt skrev. Vi tror att det finns en logisk förklaring till att saker ser ut och fungerar som de gör och att det därför är ”rätt”. Hon menar att vi måste börja prata om hur världen faktiskt ser ut för olika människor. Att den är komplex och i ständig förändring. Normer behövs för att förenkla vår vardag. Men det viktiga är att vi inte går runt och tror att alla normer är bra för alla i alla sammanhang.

– Vi måste bli bättre på att uppmärksamma skillnader och konsekvenser av skillnaderna. Vad som är inkluderande och underlättande för vissa kan vara uteslutande och hindrande för andra. Bara för att jag som individ tycker det är bra med exempelvis toaletter som är uppdelade efter det binära könssystemet betyder inte det att det är bra för utvecklingen av samhället i stort.

Ett sätt att förhålla sig till normkritisk och normkreativt arbete, där kritiken är av yttersta vikt för nå kreativitet, är att inte vara så lösningsorienterad hela tiden. Karin Ehrnberger tror inte att den allenarådande synen på  att jobba "från problem mot lösning" alltid fungerar. Då är det viktigare att undersöka enbart problemformuleringen djupare, för det händer ofta att de verkliga problemen inte har synliggjorts i en traditionell designprocess.

– Ett av projekten i min avhandling handlar om arbetet med energimätaren "Energy Aware Clock" som utvecklades i ett forskningsprojekt på Interaktiva Institutet kring människors energimedvetenhet. Designprocessen som ledde fram till den var mer problemorienterad än vad den var lösningsorienterad, det vill säga vi ägnade huvuddelen av tiden åt att analysera och bredda problematiken med den traditionella energimätaren innan vi inledde den kreativa fasen, där ”Energy Aware Clock” togs fram. Genom detta växte en ny problembild fram vilket innebar att nya behov blev synliga, behov som vi inte hade sett om vi gått för snabbt mot en lösning.

Hon berättar om diskussioner som fördes med representanter från olika elbolag när energiklockan fortfarande bara var ett koncept. Representanterna, bestående huvudsakligen av män, uppskattade inte att Karin Ehrnberger och hennes kollega Loove Broms föreslog ett mer intuitivt gränssnitt än kilowatt för att kommunicera energianvändningen till brukaren. Även fast användarstudier tydligt visade att enbart angivelsen kilowatt uppfattades som svår att förstå.

– Vi förstod ganska snart att energibolagen hade en extremt traditionell och normativ syn på lösningar som inte motsvarande deras kunders behov. Vi beslöt oss för att inte gå vidare med dem utan vi realiserade konceptet i form av en prototyp som vi ställde ut. Efter ett tag plockades idén upp av en privat investerare och idag säljs den på marknaden.

Karin Ehrnberger lägger till att hennes och hennes kollegors ambition just då inte var att snabbast möjligt nå ut på marknaden med klockan, utan ambitionen var att bredda problematiken och hitta nya perspektiv kring människors energimedvetenhet. Ibland kan detta förhållningssätt innebära att man hittar nya behov som tidigare osynliggjorts i normativa design- och innovationsprocesser. När nya behov i sin tur synliggörs, kan detta plötsligt också skapa ny efterfrågan på marknaden. Samtidigt är hon medveten om de begränsningar som finns idag och de utmaningar som designers står inför. Att världen rullar på i ett allt snabbare tempo, att effektivitet och pengar är viktigt samt att det är svårt att övertyga företag att betala mer för att komplicera saker och ting.

– I min avhandling ser jag ett behov av en ny slags kunskapsarena där olika aktörer arbetar tillsammans mot gemensamma utmaningar. Där dialog och samarbete mellan dessa får ges tid, plats och utrymme. Där ambitionen inte först och främst är att producera färdiga lösningar utan där vi får förutsättning att lära oss om oss själva genom andra aktörer. I min forskning har jag sett att normkritisk design kan fungera som en katalysator som i olika sammanhang komplicerar problembilden och synliggör beröringspunkter hos fler aktörer.

Här hittar du avhandlingen .

Här är fem projekt som varit del av Karin Ehrbergers forskningsarbete .

Text: Peter Ardell

För mer information, kontakta Karin Ehrnberger på karineh@md.kth.se.