Till innehåll på sidan
Till KTH:s startsida Till KTH:s startsida

Hur tänker vi på miljöfrågor i Arktis och Antarktis?

Peder Roberts i Grönland.
– Jag gillar när frågorna blir stora. Vissa svar som vi fått i projektet kanske ställer flera frågor. Ett exempel är att vi bör titta mer på den politiska aspekten inom naturvetenskap som handlar om miljö, säger Peder Roberts.
Publicerad 2022-11-14

I februari 2017 påbörjade historikern Peder Roberts med kollegor ERC-projektet “Greening the Poles: Science, the Environment, and the Creation of the Modern Arctic and Antarctic”. Forskargruppen ville förstå och beskriva hur världen betraktat polarområdena sedan 1940-talet och framåt. De ställer frågor som ”Vilken koppling har debatter kring resursutvinning till bredare frågor kring hållbarhet? Kan vi tänka på forskningsprogram som koloniala instrument? Och varför blev nationalparker och bevarande-överenskommelser politiskt användbara?” De fem åren har innehållit mycket empirisk forskning och letande bland skriftliga källor i arkiv världen över.
– Vi har varit i Chile, Argentina, Japan, Canada, Storbritannien, USA, Frankrike, Norge, Ryssland, ja, överallt! säger Peder.

Idén till projektet fick Peder när han befann sig i ett arkiv i Columbus, Ohio, och läste dokument från 1940-talet som handlade om kvartermästare inom militären, som också innehöll begreppet environmental protection. Men här handlade det om att skydda människan i en utsatt miljö, inte om att skydda miljön. Han ställde sig frågan: När började vi tänka på polarområdena, Arktis och Antarktis, som sårbara miljöer och som skyddsvärda? Vilka processer låg bakom – sociala, miljömässiga, politiska?

Mötesprotokoll från 16-17 oktober 1947.
Mötesprotokoll från 16-17 oktober 1947.

Sex personer ingick i den tvärvetenskapliga forskargruppen: Tayana Arakchaa, (antropolog), Dmitry Arzyutov (historiker och antropolog), Susanna Hansen Van Der Watt (historiker), Roman Khandozhko (historiker), Kati Lindström (historiker och miljöhumaniora) och Justina Dal (statsvetare).

En av de stora utmaningarna var att få tillgång till olika typer av arkiv, de flesta statliga. De studerade protokoll från möten, privata och offentliga brev och jobbrelaterade dokument. Vissa handlingar var känsliga att få ut.

Tre medarbetare från forskargruppen jobbade primärt med ryska källor. Dmitry Arzyutov undersökte hur landet tänkt på sin sibiriska miljö och utvecklade begreppet ”environmental archives” som verktyg till att förstå dessa fenomen. Inte bara hur pass sårbar den är, men också i hur hög grad människor kan förändra och anpassa sig till den arktiska miljön.

– Det var en rad uppseendeväckande forskningsprogram som bedrevs i dåvarande Sovjetunionen, som började i gulag-systemet och som senare blev institutionaliserade som forskningsmiljöer i Sibirien. Om vi ser på människor som sårbara i jämförelse med den utsatta arktiska miljön, så kanske vi kan se om människor kan genomgå förändring, var tanken. Det passade in i den sovjetiska ideologin, att bygga bättre medborgare och en djupgående optimism om vetenskapens kapacitet, berättar Peder.

En del av Peder Roberts leverans i projektet är boken med den provisoriska titeln Fragile Poles, Fragile People, där han argumenterar att förståelsen av Arktis och Antarktis som en ömtålig miljö och i behov av skydd, det är en jämförelsevis ny produkt. Det är också resultatet av förändrade sociala och ekonomisk faktorer, i lika hög utsträckning som ekologiska och vetenskapliga faktorer.

Även om projektets huvudsyfte är historisk har den också kastat ljus på aktuella frågor. Han skriver om vad det faktiskt innebär att värna Antarktis. I dag finns styrande protokoll som gör det omöjligt att ta med hundar eller bedriva gruvdrift. Men sett från ett större perspektiv spelar det ju ingen roll, för det som hotar Antarktis är klimatförändringar som har sitt ursprung utanför Antarktis.

– Alla människor skulle kunna tas bort från Antarktis imorgon men de stora isarna kommer nog tyvärr försvinna i alla fall. Om vi ska bevara Antarktis, spelar det verkligen någon roll om vi har instrument för att värna själva Antarktis, eller måste vi ha instrument som förhindrar att länder släpper ut växthusgaser? Jag funderade på vad vi kunde göra istället. Kanske kunde vi ge politisk inflytande över Antarktis till de länder som påverkas mest av höjda havsnivåer, inte till länder som bedriver mest naturvetenskap där.

Kan man tänka på forskningsprogram som koloniala instrument?

– Med naturvetenskapen får vi mer kunskap om den sårbara naturen och kan göra något för att bevara den. Men om ett land väljer att investera i naturvetenskaplig forskning i Grönland, Svalbard eller Antarktis, så är det ett sätt att visa att man höra hemma där. Det är inte nödvändigtvis någonting dåligt, man kan hitta värdefulla naturvetenskapliga resultat. Men man måste komma ihåg att det finns politiska motiv bakom, annars skulle staten inte valt att investera. Begreppet kolonialism är lite kontroversiellt. Kolonialism i Arktis tycker jag är bevisat, det måste vi betrakta som något som har hänt. Antarktis som inte har ursprungsbefolkning, det är svårare, men vi kan tänka kring det, inte minst för att det kan skapa reflektion kring förhållandet mellan makt och naturvetenskap.

Kati Lindström undersökte olika länders perspektiv på begrepp som naturresurser och miljö. Det visade sig att synen på begreppen var annorlunda i Japan jämfört med Chile. Synen skiljde sig även mellan USA och Australien, landet som ofta får erkännande för den nuvarande överenskommelsen i Antarktis, som har miljö i fokus.

– Vi måste tänka på miljöförhandlingar, som förhandlingar mellan olika politiska aktörer där alla kanske har olika uppfattningar om vad som är viktigt. Det är inte en grupp ”antarktiska personer”, utan alla har olika uppfattningar om vilka projekt som är värdefulla att driva. Detta hänger också ihop med politiska maktstrukturer. När det gäller Arktis, har ursprungsbefolkningen möjlighet att delta i diskussionen? De kommer förmodligen med annorlunda synpunkter om levande naturresurser i Arktis, som valfångst och jakt. Gruvbolag kanske först ser på gruvdrift och konvertering av mineraler till pengar, och inte till den kulturella dimensionen.

Vad händer nu, finns det ett naturligt nästa steg efter projektet?

– För oss som är inom humaniora är det svårt att hålla ihop en forskargrupp som på ett labb inom naturvetenskaplig forskning. Vi kommer att arbeta vidare med frågorna, men i andra konstellationer.

Vid början av projektet var Peder Roberts anställd vid Institutionen för filosofi och historia, ABE-skolan, KTH. Idag arbetar han vid Universitetet i Stavanger.

Text: Magnus Atterfors

Det här är den 38:e artikeln i Skolan för arkitektur och samhällsbyggnads artikelserie om utvalda forsknings-, utbildnings- eller samverkansinitiativ från respektive institutions verksamhet. Du hittar de tidigare artiklarna här: Arkiv  

Innehållsansvarig:infomaster@abe.kth.se
Tillhör: Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad (ABE)
Senast ändrad: 2022-11-14