Professorerna speglar genom sina respektive discipliner bredden inom KTH:s forskning. Här finns alltifrån proteomik, teknisk akustik, datalogi, matematik, biofysik, fordonsdynamik, ergonomi, metallurgi, fysik, polymera material, numerisk analys och stadsbyggnad för att nämna några av deras ämnen.

De knappt 400 professorer som KTH har, enligt förra årets årsredovisning, närmare bestämt 368 professorer, 84 kvinnor och 284 män är de högst utbildade lärarna och som sådana viktiga förebilder och inspirationskällor för studenter på grundnivå och avancerad nivå och för de doktorander som de handleder.

I år är det tre hedersdoktorer som promoveras vid den akademiska högtiden; Uwe Bornscheuer, professor i bioteknik vid Greifswalds universitet i Tyskland. Han har arbetat tillsammans med forskare vid KTH under flera decennier inom kemi och bioteknik. Gunilla Franzén, teknologie doktor, har arbetat inom geosäkerhet och främjat ett säkrare och mer hållbart samhälle bland annat genom att bana vägen för regelverk för bygg- och infrastrukturprojekt.

Göran Sandberg, professor i fysiologisk botanik vid Umeå universitet, men belönas framförallt för sitt framgångsrika arbete som verkställande ledamot för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Under hans tid vid KAW lanserades flera strategiska program som har haft avgörande betydelse för KTH:s och Sveriges vetenskapliga framgångar.

Sedan 1944 har KTH utsett totalt 161 personer till hedersdoktorer som har haft avgörande betydelse för den svenska samhällsutvecklingen. I listan finns många namn som känns igen från respektive epoks debatt och sammanhang.

KTH:s stora pris delas i år ut till Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska institutet. Han belönas för sina insatser som forskare och som samordnade kraft vid globala kriser och katastrofer och för sina insatser att lindra människors lidande. Priset har möjliggjorts genom en anonym donation till KTH från 1944.

Det är fantastiskt att under en kväll få ta del av så mycket kunskap och akademiska framgångar –som bygger dagens och morgondagens samhälle. Det är fyrbåk för akademisk frihet och akademisk excellens att navigera efter i en tid då det verkligen behövs.

USA är och har under lång tid varit världens främsta vetenskapsnation dit forskare sökt sig för att ta del av de goda förutsättningarna att bedriva forskning på den allra högsta nivån. USA är också det land som mottagit flest Nobelpris och vi har vant oss vid att se upp till USA:s forskningsuniversitet som de ledande inom, inte minst, medicin och naturvetenskap.

Det är dramatiskt att följa den nuvarande utvecklingen. På några månader har bilden förändrats i rask takt när federal forskningsfinansiering avbrutits och nya direktiv om icke önskvärd forskning har utfärdats. Tron på att det amerikanska forskningssystemet är robust och orubbligt har visat sig vara felaktig. Tvärtom är det slående hur snabbt förändringarna har gått att genomföra och hur omedelbara konsekvenserna är för universiteten.

Från kollegor och samarbetspartner i USA nås vi av oro och osäkerhet vilket har framkommit under några dagars besök här. Oavsett hur starka och framgångsrika amerikanska universitet är så är det samtidigt uppenbart att det går att påverka universiteten och forskningen direkt och kraftfullt även i världens främsta demokrati.

Det är klart att det ger anledning till oro på bred front. Skyddsmekanismerna för akademisk frihet i Sverige är långt ifrån starka. Tron på en välvillig statsmakt som ser till den högre utbildningens väl och ve och som garanterar forskningens frihet kan inte tas för given. Även om det just nu är USA som står i fokus så finns likartade strömningar i flera andra länder, även i Europa och i Sverige.

Om det någon gång har varit av yttersta vikt att inte bara stå upp för akademisk frihet och institutionell autonomi utan också på allvar fundera över vilka åtgärder som skulle behöva genomföras för att säkra dessa grundläggande värden, så är det nu. Det är en uppgift för forskarsamhället, för lärosätesledningar, forskningsfinansiärer och internationella samarbetsorganisationer. Det är också en uppgift för det politiska systemet att på allvar säkerställa att något liknande inte kan hända i Sverige.

Det tycks ha blivit en sorts normalisering kring att använda halvlögner och direkta lögner som sanningar och samtidigt bortse från fakta som inte leder fram till den lögnaktiga slutsatsen. För några år sedan kom begreppet ”alternativa fakta” som en beskrivning på en argumentation utifrån en faktabas som inte var baserad på verkliga förhållanden utan på en mer eller mindre påhittad verklighet.

Då var det kanske lite lustigt och något som ändå ersattes av fakta och sanning när lögnen blev påvisad och avslöjad. Nu är det inte så. Lögnen har nästan blivit oproblematisk att använda sig av som ett slagträ i debatten och det spelar ingen roll, för de övertygade, om lögnen blir påkommen eller inte. Förtroendet för den som ljuger står fast.

Det var som en skämtteckning där en förorättad ung man säger: ”det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är förjävligt ändå” efter att ha mött ett påstående om att svenska flaggan bränts i en skola.

Professor Åsa Wikforss som gav en föreläsning på KTH diskuterade hur vi ska förhålla oss i post-sanningens tid och gav en begriplig ram för att förstå vad det är som nu händer i den allmänna debatten och i politiska positioneringar. Att olika politiska riktningar har olika värden som de bygger sin politik på är ingen nyhet – det är viljan att nå vissa samhälleliga värden och mål och vägen dit som är kärnan i den politiska debatten.

Men, när de fakta som är underlag för den riktningen beskriver samma samhällsfenomen på helt olika sätt blir det en alltmer polariserad och konfliktfylld diskussion. Den rskapar underlag för avståndstagande mellan olika åsikter och fakta och mellan olika politiska uppfattningar. Det demokratiska samtalet blir allt svårare att föra.

Universitetens roll är och blir uppenbarligen viktig i allt detta. Vi måste stå för fakta om vad vi vet och om vad vi inte vet. Vi ska inte blanda forskning med politisk aktivism och vi ska delta i debatten utifrån de fakta som forskningen påvisat. Detta gäller ingenjörsvetenskap i lika stor utsträckning som annan vetenskap.

Även om den bild som Åsa Wikforss beskrev i någon mån är dyster så är det tydligt att universiteten behövs mer än någonsin. Vår roll blir allt viktigare när debattklimatet hårdnar och sanning och lögn blir utbytbara.

I kölvattnet av en ny administration i Vita Huset så har också oron ökat över att forskning som av någon anledning upplevs som kontroversiell av det politiska ledarskapet skulle kunna komma att ifrågasättas. Genom den federala statsapparaten finansieras cirka en femtedel av universitetens forskning även om siffran varierar mellan olika delstater och olika typer av lärosäten. Det finns med andra ord utrymme att direkt påverka amerikanska forskningsuniversitet via den federala budgeten.

Vad som skulle kunna upplevas som kontroversiellt är allt från gender-forskning till klimatrelaterade forskningsfrågor. Sådant som kan uppfattas som vänsterorienterade forskningsfrågor eller forskning som utgår från specifika samhällsfrågor där administrationen har en tydlig åsikt som den inte vill ha ifrågasatt. Att ens försöka sig på att lista forskningsområden som den politiska ledningen kan vilja stoppa är märkligt. Det indikerar att hoten mot den akademiska friheten inte på något sätt begränsar sig till teoretiska spekulationer utan är en reell verklighet.

I Sverige är det än så länge inte riktigt samma hotbild mot universitetens forskning som nu målas upp av amerikanska debattörer. Men, tendenser finns. Flera fall när forskare utsatts för vad som ibland kallas cancellering finns. Kritik mot vissa forskningsinriktningar artikuleras från tid till annan i allmän debatt, också av ledande företrädare för vissa partier.

Även om jag tog Trump-administrationen som exempel ovan så är det inte så enkelt att alla hot kommer från samma sida av den politiska höger-vänster-skalan. Det är nog snarare så att det med tiden har blivit alltmer legitimt att ifrågasätta forskning och forskare, och i förlängningen lärosäten, från olika politiska utgångspunkter. Risken är att forskare tystnar och att forskningen söker sig till allt mer icke-kontroversiella områden. En annan risk är att forskarna censurerar sig själva för att undvika kritik eller, i värsta fall, olika typer av förföljelser.

Att regeringen i forskningspropositionen har aviserat en utredning för att föreslå åtgärder som kan skydda och stärka den akademiska friheten är angeläget. Men vi har vi alla ett ansvar att stå för den fria forskningens rätt och för den akademiska friheten i praktiken.