Det är banbrytande teknikområden som kräver stora investeringar i forskning och utveckling för att ta sig från idé till tillämpning och kommersialisering. Nya företag inom deeptech är därför forskningsbaserade och kunskapsintensiva med en affärsmodell som både kräver stora investeringar och riskvillighet.

Till skillnad från vanliga start up-företag som har en tydlig produkt eller lösning spänner deeptech över mångfacetterade frågeställningar, ofta några av våra samhällsutmaningar med forskning som kan ta lång tid och ha en lång väg till marknaden. Det kan röra forskning inom AI, energi, avfallshantering, biotech, material, robotik och life science för att nämna några.

Inom merparten av dessa områden har KTH viktig och relevant forskning att bidra med. Vi vill och ska vara en forskningsaktör just när det gäller samhällets framtidsfrågor, vilka ligger mycket inom för framtiden avgörande områden. Deeptech kräver dock tålamod, uthållighet och en forskningspolitik som stöttar detta för att komma samhället till gagn.

När det gäller utvecklingen inom deeptech är en avgörande utmaning att hitta lösningar inom det forsknings- och innovationspolitiska systemet så att framsteg inom forskning kan skalas vidare via pilot- och försöksanläggningar eller demonstratorer för att så småningom generera kommersiella lösningar.

Ofta är det steg som traditionell forskningsfinansiering inte kan hantera men det kan också vara för tidigt i processen för att traditionellt riskkapital ska vara tillgängligt. Därför behövs stora strategiska investeringar som antagligen behöver vara en mix av offentligt och privat, nationellt och internationellt kapital.

Att identifiera hur olika deeptech-områden kan hanteras och de nationella förutsättningarna har analyserats av Vinnova. KTH är verksam och framträdande inom flera av de åtta deeptech-plattformar som identifieras och analyseras och vårt ansvar i det större forsknings- och innovationspolitiska systemet är att fortsätta bygga forskningsmiljöer med banbrytande forskning i ett ekosystem där innovation och tillämpningar går hand i hand.

KTH verkar inte i ett vakuum utan samarbete över såväl discipliner som landsgränser är en självklarhet. Ibland kan Sveriges spelplan te sig lite för liten och vi som universitet bör söka internationella samarbeten för att ligga långt fram inom genombrottsområden- inte minst i Europa. När regeringen nu hanterar remissvaren från Fofin, forskningsfinansieringsutredningen och förbereder en ny forsknings- och innovationspolitisk proposition så är förhoppningen att också dessa för Sverige och framtiden stora strategiska investeringarna hittar fram i budgettabellerna!

Internationella rekryteringar är en av våra uppgifter där vi behöver lägga in säkerhetsprövningar av olika slag, exportkontroll görs regelbundet, och enskilda rekryteringar måste bedömas också utifrån eventuella säkerhetsrisker. Detta är ett utmanande arbete i en organisation där forskarens drivkraft och lärarens engagemang för den egna verksamheten behöver kombineras med ett kraftfullt omdöme om när och hur det uppstår risker.

Det har gjort att vi numera också vet var på universitetet som vi har säkerhetskänslig information i en eller annan form. Det kan vara genom samverkan med försvarsindustri eller i samarbeten som innebär att information om svenska installationer tillgängliggörs och det kan också handla om forsknings- eller utbildningsmiljöer där tillgången till sådan kunskap kan förväntas finnas. Vi har därför också gjort säkerhetsskyddsanalyser på ett mer djupgående sätt än tidigare.Det gör oss också bättre förberedda på allvarligare kriser.

Men, annars är kanske lärosätenas främsta roll inte att aktiveras vid kris eller krig utan snarare att bidra till att bygga kapacitet, kunskap, kompetens och förmågor som kan göra samhället mer robust och motståndskraftigt vid framtida kriser eller krigssituationer.

Det är så forskning och högre utbildning rent allmänt bidrar till samhället – en framtidsfabrik som rustar för framtida lösningar och behov. Forskare och lärare vid universiteten måste ha blicken vänd framåt, runt hörnet, bortom dagens kunskapsfront, för att kunna bidra till detta framtidsbygge. Det är att bygga samhällsresiliens genom att skapa kompetens och kunskap att använda inom både civila och offentliga verksamheter. Som ett exempel på detta invigde vi på KTH Cybercampus Sverige den 7 februari.

Pandemin och SciLifeLab är ett annat exempel som aktiverades på två sätt, dels för provtagning och analys, dels för att långsiktigt bygga en pandemiberedskap.

I stort sett alla våra kunskapsområden på KTH har en relevans för att bygga framtidens trygga samhälle och för att Sverige ska stå bättre rustat när kriget eller krisen kommer. Det handlar förstås inte bara om kunskap för väpnade konflikter utan rör robusta samhällssystem, säkra installationer, livsvetenskaper, flygkonstruktion, rent vatten, livsmedelsförsörjning och säker energiförsörjning.

Kampanjliknande uppmaningar på sociala medier blir allt vanligare där logiken att om man inte är med så är man mot tycks gälla. Den typen av diskussionsklimat rimmar illa med forskarens uppgift att med faktas hjälp belysa flera olika perspektiv och förfäkta olika resultat som en del av ett akademiskt samtal.

Jag är väl medveten om att detta är genuint svåra frågor och med tanke på att det ska vara högt i tak inom akademin innebär det ett ansvar att skapa en atmosfär som uppmuntrar fritt sökande efter kunskap, fri kunskapsspridning och fri debatt. Men samtidigt är det en prioritet att våra studenter och medarbetare ska känna sig säkra och trygga på våra campus oavsett varifrån man kommer och vilken åsikt man har.

I vår vision skriver vi ”Vår akademiska frihet och våra principer om öppenhet och transparens är grundläggande för kunskapsutveckling och demokrati. ” och det kan också vara vägledande i de svåra gränsdragningar som vi kan tvingas göra när det gäller allt från ställningstaganden i konflikter i andra delar av världen eller att beakta vad som är skyddsvärd kunskap i den nya internationellt mer komplexa omvärlden.

Att balansera strävan efter KTH som en öppen och internationaliserad kunskapsarena å ena sidan, och å andra en skyddad plats där varken nationella säkerhetsintressen eller enskilda grupper kommer till skada, är med andra ord svårt och vi ska vara medvetna om att det inte finns några enkla, färdiga svar på alla de frågor som dyker upp.

Några utgångspunkter är dock att vi följer regeringens linje när det gäller utrikespolitiska ställningstaganden, internt har vi en etisk policy och våra visions- och måldokument att förhålla oss till, vi har en ny säkerhetsorganisation och också en säkerhetsskyddsanalys som nyligen har genomförts och vi har en större medvetenhet i hela organisationen.

Men avgörande i vardagen är som sagt säkerheten och tryggheten för studenter och medarbetare. Går de förlorade riskerar vi att hamna i tystnadens kultur vilket vore förödande för ett universitet.

Hannes Alfvén fick priset i fysik 1970 och jag har alltid vart nyfiken på honom också som person. Vem var han och vilket arv lämnade han efter sig till sitt alma mater?För ett tag sedan fick jag som svar på det en fantastisk bok ”Tidens retorik”  i mina händer. Den är skriven av Svante Lindqvist, tidigare professor i teknikhistoria vid KTH och som länge fascinerats av Alfvén. Än har jag inte läst hela den omfattande volymen – ska jag villigt erkänna – men bilden av en i allra högsta grad engagerad och gedigen forskare träder fram. Han tycks ha varit rejält nyfiken inte bara på vetenskapen utan också på samhället i vilken den verkar.

Att våga vara kritisk och se hur olika tekniska landvinningar också kan ha en baksida känns som ett arv från Alfvén. Han var, förutom en extraordinär forskare, också en engagerad samhällsdebattör och kom med tiden att ta ställning mot kärnkraften. Det var ett ställningstagande som inte uppskattades i alla delar av samhället vid den tidpunkten men som ändå visar på hans stora integritet och engagemang för samtidsfrågorna.

Ett annat engagemang, om man nu får lov att spekulera var som bärare av KTH:s tradition av ett nära samarbete och växelspel med industrin och samhället runtomkring. Något som vi drygt 80 år senare bär vidare i våra strategiska partnerskap.

Alfvén uppfann tydligen trokotronen vars patent såldes till LM Ericsson 1946 för en summa som översteg Nobelpriset som han fick långt senare.

För övrigt önskar jag alla en god jul och ett gott nytt år när det är dags!