Forskningsingenjören som fastnade för utbildning

På Sara Naumanns kontor hänger ark med porträtt av studenterna på alla årskurser av högskoleingenjörsprogrammet, från och med år 1996. Det är cirka 50 studenter per årskurs, förutom åren 2002 till 2004, då rekryteringen såg en nedgång och klasserna bara bestod av runt 20 personer. Sara Naumann säger att hon kommer ihåg alla studenter som passerat genom åren, förutom de som bara gick ett par veckor.

– Nästan alla kurserna på programmen ges av lärare på institutionen. Det är lätt att se till så att vi får en bra progression och att olika kurser passar ihop. En annan fördel är att vi lär känna studenterna på ett trevligt sätt både på basåret och på högskoleingenjörs-utbildningen och att vi kan följa deras utveckling, säger Sara Naumann.

Såväl de programansvariga som de flesta lärarna arbetar på institutionen. Den gemensamma nämnaren för dem är intresset för pedagogik och för studenters och unga människors utveckling, att se dem växa.

– Det märks i alla diskussioner vi har om pedagogiska frågor. Det spelar ingen roll om man undervisar inom matematik eller kemi, det som håller ihop oss alla här är intresset att undervisa, säger Sara Naumann.

Många med lärarutbildning

En hög andel av institutionens medarbetare har lärarutbildning, flera är gymnasielärare. En annan kategori är ingenjörer som själva läst på KTH, eller universitetskemister. Många är forskarutbildade.

– Så är det nog för många, att man gradvis har upptäckt att det är undervisning man brinner för, pedagogik och didaktik, säger Sara Naumann.

Så var det också för henne själv. Hon studerade på KTH, gick ett varv som forskningsingenjör men insåg att det var undervisningen som var hennes grej. Nu har hon arbetat på KTH i över 30 år.

– Vi är adjunkter allihop. Det är speciellt eftersom vi inte ingår i KTH:s karriärutvecklingsprogram Tenure track. Det innebär att vi saknar de karriärvägar som finns för fakulteten och det gör det svårt att rekrytera unga. Följden är att vi har en relativt hög medelålder och att vi så småningom kommer att få problem då vi alla går i pension.

250 nybörjare per år

Tekniskt basår är en så kallad behörighetsgivande utbildning, där det går att läsa in gymnasiebehörighet i kemi, fysik och matematik för att kunna söka in till KTH. Den som genomför basåret har också en garanterad plats till något av KTH:s ingenjörsprogram.

– Det är ett år med intensiva studier. Basåret är stort och finns på tre av KTH:s campus. På Valhallavägen tas 250 nybörjare in varje år och delas in i fem klasser. Det betyder att varje klass har sina lärare i matematik, fysik och kemi. En typisk basårslärare har två ämnen, matematik och fysik eller matematik och kemi och håller en kurs i det ena respektive det andra ämnet per period. Som lärare har man många timmar i sal per vecka, säger Sara Naumann.

Vad har ni för utmaningar?

– En utmaning är studenter med svaga förkunskaper. De har klarat kurserna på gymnasiet men har ändå inte tillräckligt med kunskaper för att klara programmen. Det är en utmaning att hjälpa dem att komma på banan.

– Högskoleingenjörsutbildningen i kemitekniks utmaning är att rekrytera tillräckligt många sökande för att få ett bra urval, det gäller även för civilingenjörsprogrammet Teknisk kemi Det är en utmaning i hela världen att unga människor inte väljer kemiprogram. Företag, media och branschorganisationer måste visa vilka möjligheter som finns att lösa problem inom miljö, klimatfrågor, energi, livsmedelsförsörjning och rent vatten. Många av FN:s globala mål har stark koppling till kemi och kemiteknik så det gäller att lyfta fram det.

”Alla brinner för undervisning”

Sara Naumann tycker det är roligt och spännande att arbeta med unga människor och häftigt att få följa dem i en händelserik utvecklingsperiod i livet. Främst gäller det högskoleingenjörerna, vars utbildning är längre och som lärarna får följa fram till att de går ut som färdiga ingenjörer.

– Jag har ofta kontakt med dem sedan som alumner, när vi behöver personer till projekt inom industrin, exjobb och gästföreläsare. Så vi försöker jobba aktivt med våra alumner, dels för återkoppling i vad som funkar i utbildningen, dels praktiskt till att bidra i programmen och vara synliga för våra nuvarande studenter.

– Det är en samling väldigt engagerade lärare som jobbar tillsammans, en häftig miljö där alla brinner för undervisning och studenternas utveckling och det är det som håller ihop oss. På forskande institutioner är det ämnesområdet, men vårt ämne är just ingenjörspedagogik. Det unika är att ingen annan institution sysslar med enbart undervisning. Vi faller inte in i KTH-mallen och är något av en udda fågel.

Text: Sabina Fabrizi