Så ska HIV-virusets farligaste del attackeras
NYHET
En ny vetenskaplig metod ska kunna göra det möjligt att identifiera de farligaste delarna av HIV-viruset, så att de kan pekas ut och oskadliggöras. Forskare vid KTH i Sverige har skapat ett sätt att belysa virala molekyler som då blinkar, vilket möjliggör mer exakta mätningar av ett virus progressiva tillväxt än vad som är möjligt idag.
KTH-forskaren Ilaria Testa är en av de involverade i arbetet, och hon säger att metoden gör det möjligt att spåra vilka molekyler i HIV-viruset som är väsentliga för tillväxt.
– Denna kunskap skulle kunna användas för att hitta nya behandlingar för HIV-positiva patienter, eftersom metoden kan hjälpa till att identifiera vilka molekyler som ska blockeras för att förhindra att viruset växer, säger Ilaria Testa.
En forskningsartikel om arbetet har precis publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature Biotechnology. Nyckeln till en lyckad identifiering är se om molekylerna binder till andra proteiner. Detta görs genom att mäta hur snabbt molekylerna roterar. Precis som större föremål vanligtvis roterar långsammare än de som är mindre så kommer en molekyl att roterade saktare ju mer massa den ackumulerar.
Ilaria Testa säger att metoden bygger på en förbättring av en vanlig form av fluorescensteknik som bara kan mäta snabb rotation av molekyler. Vanligtvis är sådana tekniker blinda för den typiska, långsammare rotationen av mänskliga proteiner.
Forskarna har löst det hela genom att utrusta HIV-viruspartiklar med specialkonstruerade så kallade fluorofoner som slår på och av sig själva så att de framhäver hur molekylen rör sig. Med längre på- och avtillstånd möjliggör dessa fluorofoner - eller reversibelt fotoväxlingsbara fluorescerande proteiner - identifiering av långsam rotation av växande molekyler.
– Vi har visat att metoden kan användas för att identifiera HIV:s mognadstillstånd och för att lära sig mer om hur virus som HIV utvecklas, säger Ilaria Testa.
Forskningen har finansierats med stöd av Stiftelsen för Strategisk Forskning (Projektnr SAB 19-0033 och FLL15-0031), Göran Gustafssons Stiftelse (GGS1709), EU-projektet Marie-Curie (nr 895938/STARSS), Deutsche Forschungsgemeinschaft (projektnr 240245660) och SFB 1129 (projekt 6). Arbetet har genomfördes på Science for Life Laboratory (SciLifeLab).
Text: David Callahan
För mer information, kontakta Ilaria Testa på testa@kth.se.