”KTH gav mig entrékort till svensk industri”

I Radmin Sukhias karriär har förmågan att kommunicera över kulturgränser varit avgörande.

Trädgården bakom enplansvillan i Saltsjö-Boo är en grönskande idyll. Fast Radmon Sukhia antyder att han egentligen inte är speciellt road av trädgårdsarbetet.

– Men jag vill ha det så här och då måste man ju jobba för att få det, säger han med en gest mot det dignande päronträdet.

Den inställningen förde honom för snart 60 år sedan från Agra i Indien till jobb på Kockums i Malmö och Atlas Copco i Nacka.

Den tog honom också igenom en krävande KTH-utbildning, till en fortsatt karriär och arbete i många olika länder för Atlas Copcos räkning.

– Jag har rest otroligt mycket i mitt yrkesliv, har räknat till 22 olika länder som jag besökt i jobbet. Och jag har bott och arbetat i längre perioder i Iran, Saudiarabien och Belgien, berättar han över en kopp kaffe i trädgården.

Till Sverige kom Radmon Sukhia redan 1959, samma år som han tagit sin grundläggande ingenjörsexamen i mekanik på universitetet i Agra.

Att han skulle arbeta utomlands en tid när han var klar med sin utbildning hade han siktat in sig på redan som barn.

Han hade en inspiratör på nära håll: Radmons mamma var lärarinna, hade studerat i England och var en varm vän av engelsk kultur och livsstil.

Radmon hade gått i engelsk skola sedan han var 4 år och även i hemmet talades det ofta engelska. Att söka sig till England eller USA hade alltså legat nära till hands.

Men en god vän och studiekamrat, vars far var diplomat i Sverige, fick Radmon att istället vända blicken hitåt.

– Från ambassaden fick vi en lista på 16 svenska företag som var intresserade av Indien. Vi skrev till samtliga och fick flera svar.
I ett svar, från Kockums, stod det ”kom så snart du är färdig”.

Så 1959 reste Radmon Sukhia till Malmö och började som trainee på Kockums. Hans kamrat åkte längre norrut och blev trainee hos Sandvik.

Det här var en tid när Sverige nyligen öppnat sina gränser mot världen och svenskarna just börjat resa till Mallorca. Radmon Sukhia upplevde sig mest mötas av positiv nyfikenhet från svenskarna.

– Jag kände mig väldigt välkommen, jag var en ”intressant utlänning”. Och jag fick en mentorfamilj i Skåne som jag lärde mig mycket av. Om svensk kultur, svenska seder och bruk, svensk mat och allt möjligt annat.

Radmon trivdes, fann sig väl tillrätta i det svenska samhället.
– Det passade mig på något sätt, det här med rättvisa och öppenhet.

Så när trainee-året på Kockums var slut sökte han en ny trainee-plats i Sverige, den här gången på Atlas Copco i Nacka.

Under det året började han överväga att fortsätta studera och sökte till KTH.
Hösten 1961 började han som specialstudent, i vissa ämnen fick han börja från början, i andra kunde han starta på en högre nivå.

Men KTH-utbildningen blev en tuff match.
Inte bara för att både föreläsningar och kurslitteratur var på svenska. Också sättet att delta i lektionerna och upplägget med så mycket studier på egen hand var ovant – i Indien var undervisningen mera styrd.

Så nej, det blev inte så mycket traditionellt studentliv och festande för Radmon Sukhia.
– Jag kämpade och kämpade med pluggandet. Dessutom jobbade jag som konsult vid sidan av studierna. Bland annat var jag i Indien för att undersöka affärsmöjligheter för ett svenskt företag.

Efter utbildningen återvände han till Atlas Copco och gick direkt till marknadsföringsavdelningen. Och även om KTH-utbildningen var krävande tvekar Radmon inte om att den var värd sitt pris.

Erfarenheten av att byta land och kultur var en tillgång
– KTH-utbildningen gav mig ett entrékort till svensk industri. Och verktyg för att kommunicera om teknik, i form av tekniska termer som jag saknat som trainee.

Kommunikation har också varit en viktig del av hans arbete. Speciellt som han hela tiden har arbetat med Atlas Copcos internationella affärer.

Där var hans egen erfarenhet av att byta land och kultur en tillgång. Att försöka sätta sig in i och förstå vanliga tankesätt och mönster i en annan kultur var lättare för honom än för många av hans svenska kollegor, säger han.
– Absolut, jag hade ju gått igenom den processen en gång redan.

Några fester hade Radmon Sukhia ändå hunnit med under studietiden och på en av dem hade han träffat sin blivande hustru Anne-Charlotte.
Hon kom också att bli en viktig samtalspartner när det gällde frågeställningar kring kommunikation och kulturgränser.

– Vi hade nästan dagliga diskussioner i familjen om sådant. Anne-Charlotte var väldigt engagerad, och kunnig på det här området. Efter åren i Iran läste hon vidare och blev en framstående specialist på interkulturell kommunikation, ofta anlitad som konsult och föredragshållare.

Den viktigaste lärdom han själv dragit när det gäller att kommunicera över kulturgränser är att ”det gäller att vara medveten om att andra inte tänker som du”.
– Redan genom det är hälften vunnet, ”half the job done”.

Åren i Iran var Radmons första längre utlandsstationering. 1975 flyttade han och Anne-Charlotte med barnen Rani och Robin, då 5 respektive 2 år gamla, till Teheran.

Familjen Sukhia stannade i Iran ända till 1979. Men de två sista åren, under den iranska revolutionen, blev dramatiska.

– Det var väldigt oroligt. Alla utlänningar togs för amerikaner och de var hatade. För att visa att vi var svenskar, inte amerikaner, fick vi ha små svenska flaggor på rockslagen.

Nästa utlandsstationering blev två år i Saudiarabien på 1980-talet. Och i början av 1990-talet bodde Radmon Sukhia några år i Belgien.

Han arbetade då för Atlas dotterföretag Chicago Pneumatic, ansvarade för återförsäljningen i större delen av Europa samt Indien och hade också ett kontor i England som han pendlade till.

Man kunde ju tro att Radmon Sukhia nu, som pensionär sedan 16 år tillbaka, skulle vara mätt på resor. Men en golfresa tillsammans med goda vänner blir det varje vår, och minst två gånger om året åker han till Indien.

Sedan Anne-Charlotte gått bort i förtid bor Radmon Sukhia ensam i villan men har tät kontakt med barn och barnbarn. Med sonen delar han också engagemanget i Sweden-India Business Council där Robin Sukhia är chef.

– Plattformen är viktig för affärskontakter mellan Sverige och Indien. Och jag har aldrig tidigare upplevt att Sverige varit så engagerat i Indien som under de senaste åren.

FAKTA

Sweden-India Business Council

Sweden-India Business Council, SIBC, formades 2003 med syfte att öka kunskapen och främja affärskontakter mellan svenska och indiska företag och andra organisationer.
SIBCs medlemmar omfattar små till stora företag, universitet och myndigheter.
SIBC leder och driver rundabordssamtal och workshops för medlemmarna, för att utveckla kunskap och nätverk mellan svenskt och indiskt näringsliv.
SIBC är sekretariatet för Markus Wallenberg-styrda India Sweden-Business Leaders’ Roundtable.
Ett uppmärksammat projekt är Sweden Nagar, ett Smart City-projekt där svenska företag samarbetar med den indiska kommunen Pimpri Chinchwad för att bygga en hållbar stad.

Radha Mohan (Radmon) Sukhia

Ålder: 79 år
Utbildning: Bachelor of engineering, Agra University India, 1959. Master in Mechanical Engineering, KTH 1965.
Yrkesbakgrund: 38 års arbete för Atlas Copco Tools och dotterföretaget Chicago Pneumatic.
Konsultuppdrag för Orrje & Co under studietiden. Specialiserad på internationella affärer.
Utlandsstationeringar i Iran, Saudiarabien och Belgien. Pensionerad 2002
Familj: Dottern Rani, sonen Robin och två barnbarn
Aktuell som: Heders-medlem i KTH India Alumni Chapter, KTH:s första alumn från Indien
Styrelseledamot i Sweden-India Business Council, SIBC

Text Ursula Stigzelius

Foto Håkan Lindgren

KTH Magazine 04 SEPTEMBER, 2018