Till innehåll på sidan

Anna Hrdlicka undersöker hur medborgardialoger och planprocesser fungerar i praktiken

Anna Hrdlicka vid avdelningen för fastighetsvetenskap.
Anna Hrdlicka arbetar vid avdelningen för fastighetsvetenskap, som är en av fem avdelningar vid Institutionen för fastigheter och byggande. Vid KTH ger hon kurser i markexploatering och fastighets- och stadsutveckling. Anna har varit politiskt aktiv på Gotland i 12 år, de senaste tiden som ledamot i regionfullmäktige.
Publicerad 2022-10-20

”Att det ska vara så svårt!” Det är arbetstiteln på Anna Hrdlicka doktorsavhandling som hon lägger upp senare i höst. Den tittar närmare på hur arbetet med medborgardialoger i planprocesser fungerar i Sverige och bygger på data från 70 kommuner och intervjuer med omkring 40 politiker och tjänstemän.
- Min avhandling handlar om samhällsplanering och hur den kan göras bättre och effektivare, till exempel för att kunna bygga fler bostäder. Men praktiken lirar inte riktigt med lagarna, säger hon.

Akademin, myndigheter, näringslivet och politiken. Anna Hrdlickas yrkesbana har skiftat mellan olika miljöer genom åren. Efter licentiatavhandlingen 1996 började Anna jobba med affärsutveckling och smarta hem vid Ericsson. Några år vid Institutet för framtidsstudier följde, där hon skrev en rapport om varför teknikernas visioner om smarta hem inte inträffade. Hon hann med ett nedslag vid Institutet för tillväxtstudier, innan hon startade eget och började hålla kurser för ungdomar med inriktning på designutmaningar.

Under tidigare studier hade hon intresserat sig för insamlandet av data i förvaltningsledet. Det var mycket data som samlades in, men det blev inte alltid rätt.

– Felanmälningar i kategorin "Åtgärda nu" i en fastighet - en spräckt kran och ett trasigt badkar med mera - hade det varit fest? Nej, det borde gått under kategorin "Underhåll" i stället. Personer som arbetade med att åtgärda bristerna förstod givetvis detta, men det behöver finnas en mycket större förståelse för olika tolkningar av data. De här mjuka frågorna är svåra att fånga. Det finns mycket tyst kunskap som sitter i huvudet på människor, berättar hon.

Och detsamma gäller på ett större plan, en tyst kunskap bland medborgare som inte framförs förrän det är för sent.

– När den gröna plätten i närområdet ska bebyggas i staden bildas Facebook-grupper som är besvikna. Jag har intresserat mig för hur lagstiftningen stödjer processer där medborgare involveras.

I Sverige har regleringen av byggandet växt fram ända sedan 1200-talet. Hur nära ett annat hus får man till exempel bygga ett nytt hus? Det behöver regleras. Och vi har fortfarande kvar Byggningabalken från år 1734.

– När samhället blir tätare ökar regleringsbehovet. Dagens byggnadslagar vilar på lagar från 1987 och 2000.

I 1987 års plan- och bygglag fördes en ny viktig komponent in i lagen; inflytande, som ska ske via samråd med medborgarna.

Innan 1987 skulle alla planer antas på kommunnivå och sedan sändas till Länsstyrelsen för godkännande. Men efter 1987 fick kommunen större beslutsmöjligheter. Om Länsstyrelsen inte var nöjd, fick de istället överklaga.

– Ändringarna har medfört att de kommunala politikerna har en större inverkan idag än tidigare. Det kommunala självstyret accentueras och statens roll och styrning försvinner.

Den bild av samverkan som Anna beskriver efter att ha studerat materialet från de 70 kommunerna i hennes undersökning, är att det inte finns någon enhetlig metod för hur samverkan med medborgarna ska gå till. Endast 7 kommuner har en handbok som de arbetar efter.

– Jag ser olikheter i olika kommuner. Det finns inget ramverk för medborgardialoger och utvärderingen är oklar. Resultatet är att det tar för lång tid från planinitiativ till färdig plan. Det är hela tiden en avvägning mellan att ge inflytande, men att inte öka möjligheten till en överklagandeprocess. Det handlar om en lärandeprocess, säger Anna.

Enligt Anna finns frågetecken kring hur kommunerna tar till vara på resultaten och hur innehållet från medborgarna återförs till planprocesserna.

– Ju tidigare detta görs, desto bättre. Som det är nu knakar medverkan från medborgarna. Medborgardialogen uppfattas inte som en konkret möjlighet till påverkan. Allt uppfattas som beslutat och processen blir istället ett spel för gallerierna.

Medan översiktsplaner har en tidshorisont på 15-20 år, så har detaljplaner en viss genomförandetid och är giltig tills dess att den förändras. Samtidigt finns det en kritik mot att det går för långsamt att ta fram detaljplaner, ofta på grund av överklaganden.

Anna tycker att det saknas ett mellansteg för samråd, ett samråd mellan översiktsplanen och detaljplanen. Hon menar också att kommunerna måste bli bättre på att göra det som står i Plan- och bygglagen, PBL. Nu upplevs PBL ofta som ett hinder.

Samtidigt medger hon att det hela är komplext.

– Det är klart att lagstiftningen är grunden, men sedan försvåras tillämpningen av att planteorier och demokratiska ansatser i praktiken inte lirar med lagen.

Medborgardialogen kan se ut på olika vis och Anna berättar om ett exempel från England.

– Där samlades 1000 medborgare under en helg för dialog och workshop. Det fungerade jättebra!

Vilka kommuner tycker hon då är bäst vad gäller samråd?

– De kommuner som följer den nationella lagstiftning som vi har. Det är politiker som äger frågan, men tjänstemannarollen är jätteviktig, de ska stötta och bereda. Sen finns det politiker som säger att de ska utmana lagstiftningen, som vill se var gränsen går. De som vet vad de vill föra dialog om och varför, och de som använder resultaten konstruktivt är klassettor!

Text & foto: Magnus Atterfors

Det här är den 37 artikeln i Skolan för arkitektur och samhällsbyggnads artikelserie om utvalda forsknings-, utbildnings- eller samverkansinitiativ från respektive institutions verksamhet. Du hittar de tidigare artiklarna här: Arkiv 

Innehållsansvarig:infomaster@abe.kth.se
Tillhör: Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad (ABE)
Senast ändrad: 2022-10-20