Här är gravitationen lägst i Sverige
Ungefär som en färsk limpa reser sig efter att ha blivit ihoptryck, stiger den nordiska landmassan efter vikten av istidens glaciärer. Två forskare vid KTH har förfinat en metod för att mäta och förutsäga hur denna långsamma rörelse över tid förändrar jordens gravitationskraft.
Den nordiska landmassan reser sig sakta efter att ha varit ihoptryckt av istidens glaciärer. Två forskare vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm har förfinat en metod för att mäta och förutsäga hur denna långsamma rörelse över tid förändrar jordens gravitationskraft.
Under ett par decennier har KTH-forskarna Mohammad Bagherbandi och Lars Sjöberg undersökt vad som informellt kallas den postglaciala rebound-effekten i Fennoskandinavien, en halvö som omfattar Sverige, Norge, Finland och en del av Ryssland. Nu har de tagit fram en förfinad mätmetod som kombinerar fjärranalys med satellitgravimetri och markbunden gravitationsdata, samt 3D-positionering från GPS och liknande satellitpositioneringssystem och presenterat det i en ny studie.
KTH-forskarna har kunnat kunnat slå fast att densiteten hos den övre manteln (lagret mellan jordskorpan och jordens kärna) är cirka 3 546 kilogram per kubikmeter – det vill säga något mer än vad som rapporterats i tidigare studier.
Landmassan stiger med så mycket som 1 cm per år. Både densitet och landhöjning är faktorer som påverkar hur mycket gravitationen förändras. I forskarnas senaste studie kartläggs var gravitationen påverkats mest. Svagast i är gravitationen i Norden i området Västerbottens län, strax under polcirkeln.
Bagherbandi, som forskar inom geodesi och lantmäteri vid KTH, säger att den nya tekniken med satellitdata kommer bli viktig inom geodesin, vetenskapen om att mäta och förstå jordens geometriska form, orientering i rymden och gravitationsfält.
-För 60 år sedan började forskare använda gravimetrar på marken för att fastställa referenssystem för gravitationen och studera dess förändringar orsakade av glaciärerna, säger Bagherbandi.
-Vår studie presenterar en alternativ teknik för att kartlägga fenomenet.
Det innebär att forskarna nu kan skapa alternativa och jämförbara modeller av hur marken och gravitationen förändras över tid i regionen, säger han.
-Denna forskning hjälper oss att förstå den långsamma landhöjningen efter istiden, säger Bagherbandi. Det visar också hur viktigt det globala geodetiska observationssystemet (GGOS) är för att lära sig om jordens rörelser och gravitationsförändringar.
En liknande studie pågår i USA, där forskare undersöker en större region i Nordamerika som är känd för sin landhöjning.
Bagherbandi säger att det är värdefullt att förstå dessa förändringar. Det hjälper forskare att förbättra sina verktyg för att studera jordens geodynamik. Det kan också hjälpa till med andra områden, som att förbereda sig för stigande havsnivåer och lära sig mer om naturkatastrofer.
David Callahan