Hon hjälpte till att införa studentoverallen i Sverige
När Anna Ekelin 1968 började studera teknisk fysik vid KTH var det frack som gällde i studentsammanhang, men det skulle snart komma att ändras. När du idag ser en universitetsstudent på stadens gator är den inte sällan klädd i overall. Här är berättelsen om hur det gick till, och om KTH-alumnen Annas spännande vägval i livet efter studier och overaller.
Går det med bestämdhet att säga att KTH är det lärosäte som var först med studentoverallen i universitetsvärlden? Nej. Kan vi till historieböckerna föra att studenter på KTH via Fysiksektionen etablerade bruket av studentoverallen på bred front i Sverige? Ja, det kan vi. Speciellt om vi menar användandet av overallen i vidare mening på studentfösningar, gasquer och andra liknande sammanhang.
Det är här som Anna Ekelin kommer in i bilden.
– Jag pratade nyligen med några gamla fysiker från F66 och F67 och de verkar överens om hur det gick till när vi började använda overaller. Min dåvarande pojkvän Calle Crafoord, F67, köpte våren 1969 en orange overall på Grolls för att den verkade praktisk. Jag kläckte idén att vi skulle använda overaller inom Klubbmästeriet där vi båda var engagerade, berättar Anna.
F det första tygmärket
Sagt och gjort. Fler overaller införskaffades och Anna (F68) sydde på bokstaven F i manchestertyg på höger ficka. När hösten sedan nalkades och det var dags för mottagning av de nya nollorna var det naturligt Anna och hennes studentvänner använde overall i stället för frack.
Vad tycker Anna när hon idag ser en student iförd overall? Det är ju trots allt något hon i allra högsta grad varit med och bidragit till och det så klart att det är kul. Studentoverallen åkte på ett otal gånger under studietiden. Speciellt vid fest. Ja, "fulfester" som Anna kallar kalasen. Vid finfesterna, som till exempel när hon gick på Nobelbanketten tillsamman med sin kavaljer, var det tjusig klänning och frack som gällde.
Rättade fel i telefonräkningar
Efter studieåren vid KTH mellan 1968 och 1974 bar det iväg ut i arbetslivet. Ja, Anna började faktiskt jobba så smått redan när hon pluggade som assistent i matte och fysik, och hon hade en halvtidstjänst på fysikinstitutionen. Examen från teknisk fysik gav senare ett liv som IT-konsult där det i början var programmering i lågnivåprogramspråket IBM Assembler, och senare mer i Cobol. Hon blev också specialiserad på testning, ett så viktigt moment enligt henne själv. Kunderna var mest banker och försäkringsbolag, och Anna höll också många kurser i assembler för kundernas personal.
– Långt senare på Telia var jag ansvarig för systemet som tog fram telefonräkningar. Vi var många som jobbade med detta. Det var mycket viktigt att det blev rätt och de gånger fel uppstod gjordes rättelser på öres-nivå. Telefonräkningarna skapades i stora körningar om natten och man kunde bli uppringd när som helst. Då var jag uppkopplad hemifrån, vilket inte alls var lika lätt på den tiden som numera.
Satte lönen för kollegor
Tiden i olika konsultfirmor, däribland Origo administrativ utveckling ab där Anna Ekelin inklusive alla andra anställda var delägare, var intressant. Inte minst lönesättningen på Origo. Eftersom alla var delägare och ingen var chef så bestämde man först gemensamt lönesumma för kommande år.
– Varje kollega satte en lön på alla anställda (inklusive sig själv). Allt fördes in i ett Exceldokument. Sedan räknades medelvärdet ut och därmed de nya lönerna.
Strax efter millenniumskiftet kom it-bubblan och Anna och de andra bestämde sig för att sälja Origo och gå vidare.
Efter en ettårig pedagogisk utbildning vid Stockholms universitet blev det jobb som matematik- och fysiklärare vid högstadium och gymnasium i Skarpnäck, Täby och Saltsjöbaden.
Hjälpte elever som behövde det allra mest
– Till en början tänkte jag att jag främst ville jobba med högpresterande elever. Men det där kom att ändra sig. Med tiden fann jag det mest tillfredsställande att hjälpa de som behövde det allra mest, de som behövde extra resurser för att senare kunna klara sig i samhället.
Detta ledde till att Anna började jobbade på en skola med elever med särskilda behov. Hon minns särskilt en ung kille (hon har kvar honom som vän på Facebook än idag), som hade det svårt. Han skulle förmodligen få diagnosen ADHD om året hade varit 2024. Hans föräldrar lämnade ofta av honom i skolan, men sedan skulle han gå sex trappor upp och det funkade inte alltid. Anna fick hämta honom på bottenvåningen så de kunde ta hissen upp.
– Jag kom att hjälpa honom i fler ämnen än bara matematiken. Han kunde bli otroligt arg, hotade vid ett tillfälle att slå ihjäl en lärare med en sådan där stor pennvässare, du vet. Men jag gav inte upp. Han kom med tiden att få så väl jobb som familj. Jag känner faktiskt att det var jag som räddade honom till ett fungerande liv, säger Anna, inte utan viss stolthet i rösten.
Text: Peter Asplund