Trängre boende räddar klimatet

Svenska folket borde bo mindre – för klimatets skull. Men hur trångt är vi egentligen beredda att bo? Det ska forskare vid KTH undersöka i en studie om gränsdragningar för vår konsumtion.
Den genomsnittlige svensken bor på drygt 40 kvadratmeter, en yta som behöver halveras om vi ska nå de internationella klimatmålen. Frågan är i fokus för ett nystartat forskningsprojekt som undersöker hur en radikal klimatomställning skulle kunna åstadkommas.
I projektet används begreppet ”konsumtionskorridor” för att visa var gränserna går för en hållbar konsumtion, i det här fallet boende. Förutom den ekologiska gränsen finns en nedre gräns, ett slags lägsta bostandard så att alla samhällsgrupper får sina basala behov uppfyllda.
– Att hålla sig inom denna korridor handlar om tillräcklighet. Frågan är vad vi verkligen behöver och hur vi kan få det på en mindre yta, säger Pernilla Hagbert , projektledare och forskare inom regionala och urbana studier på KTH.
I workshops bestående av representanter från näringsliv, civilsamhälle, offentlig sektor och olika sociala grupper och hushållstyper ska deltagarna resonera kring hur hållbara konsumtionskorridorer för boende och transporter kan se ut.
Synliggöra konflikter
– Målet är att varje workshop kommer med ett förslag som ”förhandlats” fram efter att man gjort avvägningar mellan olika intressen.Det handlar om att synliggöra olika konflikter och ”inre skav” som kan uppstå, och att jobba sig förbi dem.
Frågor om boende kan vara extra känsliga, enligt Pernilla Hagbert, som har en lång forskningsbakgrund inom fältet. Att prata om hur stort man bor och hur vi fördelar yta väcker känslor och är något som vi har starka åsikter om. Bostaden är en central del i våra liv, som många ogillar att andra lägger sig i.
– Vi vill hitta nya sätt att prata om detta, så att det får slagkraft och blir verkningsfullt.
Rättviseperspektiv avgörande
Enligt Hagbert spelar rättviseperspektivet avgörande roll för att kunna nå en långsiktigt stabil och hållbar lösning.
– Det pratas mycket om en acceptans för klimatomställningen. Men det handlar om att inkludera olika perspektiv både på processerna, hur en omställning kan se ut, och utfallet, att man inte upplever att man blir förfördelad.
Är det rimligt att tro att man kan nå acceptans för en gräns på 20 kvadratmeter?
– Poängen är att inte stirra sig blind på en siffra. Vi kommer behöva fördela detta på olika sätt i samhället, genom en mångfald lösningar. Och denna process måste vara del av den demokratiska diskussionen, det är inget som forskare kan slå fast.
Utifrån bland annat resultaten i workshopparna ska forskarna skissa på möjliga policys med syfte att uppnå en omställning i praktiken. Det kan vara olika typer av ekonomiska styrmedel, exempelvis beskattning av överkonsumtion.
Även inom samhällsplaneringen, som begränsningar av bygglovsgivning och markanvändning, kan det komma policyförslag inom forskningsprojektet.
Text: Christer Gummeson ( gummeson@kth.se )