Ofta sätts tillitsbaserad styrning som motpol till New Public Management (NPM) som en i grunden annorlunda styrfilosofi. Det kan jag tycka är både rätt och fel. NPM handlar om att styra genom att sätta mål och mäta resultat och mindre genom att ge detaljerade definitioner om hur insatta resurser ska användas. Avarterna har kanske mest att göra med att ett överdrivet mätande av resultaten kan leda till att det byggs upp både ett kontrollmaskineri och en detaljstyrning genom överdrivet preciserade instruktioner och riktlinjer.

KTH som universitet vill fortsätta att styra med mål och fortsatt kunna ha kontroll på resultat. Det är väl närmast självklart. Men i ett tillitsbaserat system så tillmäts medarbetarna ett större mått av självständighet när det gäller att tolka hur arbetet bäst organiseras i enskilda ärenden eller områden. Det kräver dock en förmåga till helhetssyn och en kunskap om vad som bäst bidrar till verksamheten som helhet.

Ibland är det inte ändamålsenligt att göra saker på många olika sätt. Rutinerna för säkerhetsarbete, för fakturering, för anställningar eller för upphandling bör nog likformas i stor utsträckning. Men det är samtidigt nödvändigt att lita på att medarbetarna faktiskt klarar av just detta i sin vardag utan att överlasta verksamheten med detaljerade instruktioner.

Samtidigt kan forskningens metoder, pedagogiken i sal eller på nätet, sättet att interagera med företagspartner eller behoven av kompetens i olika forskargrupper se ut på många olika sätt. Arbetet kan med andra ord genomföras på olika sätt utan att behöva styras på en mer detaljerad nivå så länge som vi litar på att medarbetare tar ett övergripande ansvar för helheten och för att goda resultat kan levereras.

Frågan är om det exempelvis räcker med att säga att resor ska genomföras så att kostnad och klimatavtryck minimeras eller om det behövs detaljerade beskrivning över exakt över vilka avstånd som flyg kan tillåtas och när man får åka egen bil i stället för kollektivt?

Är det möjligt att kräva att forskningshandledare har terminsvisa samtal med alla doktorander om framdriften i projekten relativt lärandemål med mera utan att det dokumenteras med mer än en notering om att ett sådant samtal ägt rum. Eller måste vi säkerställa innehållet i sådana samtal genom checklistor av samtliga ämnen som måste gås igenom? Jag inser att man kan argumentera för både detaljerad och mer tillitsbaserad styrning. Men, det viktiga är att i översynen av vår egen byråkrati hela tiden ställa frågan om detaljeringsgraden i styrningen står i proportion till vad vi uppnår.

Färre riktlinjer, mindre byråkrati och mer tillit parat med större ansvarstagande och känsla av delaktighet i helheten. Om inte annat bör det vara vår kompass när vi bygger universitetet för framtiden.

KTH:s mottagning är nog bland de bästa i landet, dristar jag mig till att påstå, med runt 1 500 studenter involverade. Studentkårens sektioner är den naturliga hemvisten för våra studenter och sektionerna är förstås centrala också under mottagningen. Sektionerna är ett ”home away from home” under studietiden. Från universitetets sida är vi både glada och stolta över det fina samarbete som vi har med kår och sektioner. Det ni gör är av så stort värde för alla studenter och för attraktiviteten för vårt universitet och i förlängningen för studenternas studieframgångar.

I år har vi antagit nästan 4 500 nya programstudenter och knappt 3 000 till våra olika kurser. Totala antalet sökande och totala antalet förstahandssökande har varit rekordhögt i år. Faktum är att vi aldrig tidigare har haft så många förstahandssökande till våra civilingenjörsprogram som i år. KTH är också det lärosäte med flest sökande till civilingenjörsutbildningarna i landet. Drygt 27 procent av alla som söker civilingenjörsutbildning i Sverige, söker till KTH!

Även det internationella söktrycket var stort. Drygt 25 000 ansökningar gjordes till våra masterprogram, varav 13 000 personer valde KTH som förstahandsalternativ och 10 000 av dem var avgiftsskyldiga studenter. Även det rekordsiffror.

Det är, som sagt, något särskilt som händer på campus när terminen drar igång och jag vill med detta både önska alla våra studenter varmt välkomna till campus, tacka alla studenter som gjort mottagningen möjlig och önska er alla ett stort lycka till med de fortsatta studierna här hos oss på KTH.

Universiteten har sin egen årliga puls som i mångt och mycket hänger samman med terminstiderna och studenternas närvaro på campus. När terminen slutat så tar det inte lång tid innan det är dags att glädjas åt mottagningsaktiviteterna och det liv som det ger till våra fina campusmiljöer i augusti.

Riktigt slut är det dock inte. Det är totalt elva konferenser på campus under sommarperioden, huvudsakligen nu i juni. Det är viktiga möten där forskare hos oss är värdar för internationella sammankomster inom sina respektive ämnesområden och där vi också får en möjlighet att välkomna gästerna till vårt vackra campus.

Våren har dock också  präglats av demonstrationerna mot kriget i Gaza. Liksom många andra universitet har också KTH fått sin beskärda del av tältläger, högljudd aktivism, vandalisering av både yttre och inre miljö och många människor i rörelse på campus. Jag är medveten om att många har känt sig illa till mods av både skadegörelsen och protesterna samtidigt som det också uttryckts sympatier för rättigheten att ge uttryck för sina åsikter. Båda reaktionerna är i någon mening rättfärdiga, men det är i alla fall så att jag konstaterar att närvaron av demonstranter och de uttryck som protesterna har tagit sig har inneburit en minskad trygghet på campus under den senaste tiden.

Nyligen har demonstrationen på borggården avslutats och det är min förhoppning att denna åsiktsyttring nu tar sig andra former som innebär mer av samtal och dialog mellan olika parter runt om i samhället.

KTH behöver lägga fokus på utbildning och forskning. Vi behöver samla oss kring den kommande terminsstarten och visa omsorg och förtroende för varandras ställningstaganden snarare än misstro och våldsamheter.

Om några dagar är det den 20 juni och sommarsolståndet. Årets längsta dag då jordaxeln lutar som mest mot solen. Det känns ibland märkligt att när de flesta av oss går på semester så har det redan börjat bli kortare dagar. Det är då man får påminna sig om att det återstår många veckor av sommaren och att solen bara börjat värma upp badvattnet i våra hav och sjöar.

Kopplingen är inte bara mellan ingenjörsutbildning och islamistisk extremism utan även med nynazister, vit makt-grupper och nystalinister. Ingenjörer saknar mental öppenhet, de dras till ordning och entydighet och äcklas av det avvikande.

I sanning häpnadsväckande uppgifter. Liksom nyligen när en studie vid Göteborgs universitet visade att av 300 unga män som dömts till fängelse, företrädesvis för våldsbrott, hade en majoritet någon form av psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos, 40 procent hade ADHD. För några år sedan visade Uppdrag granskning att av alla som dömts för våldtäkt de fem senaste år så var 58 procent utrikesfödda. I den granskningen ingick 843 gärningsmän.

Det är snubblande nära att på samma sätt som Gina Gustavsson tror att en majoritet av alla ingenjörer är potentiella terrorister så måste rimligen de flesta med ADHD eller autism vara särskilt våldsbenägna och utlandsfödda män kan antas vara särskilt predestinerade att begå våldtäkter. Om man minskar invandringen, spärrar in personer med ADHD tidigt och slutar utbilda ingenjörer så får man färre våldsbrott och färre terrorister!

Man tar sig för pannan. På ledarplats och på debattsidor får man förstås tycka vad man vill men visst vore det väl klädsamt att ändå ha en viss logik i den argumentation som förs fram. Vi kan alla vara överens om att det kan krävas mer av samhällsperspektiv och traditionell bildning i ingenjörsutbildningar, såsom i all annan utbildning, men att dra slutsatsen att ingenjörsutbildning som sådan föder terrorism är inget annat än  kvalificerat strunt.

Man önskar att de som värnar humaniora och samhällsvetenskaper har bättre vänner än DN:s ledarsida!

I praktiken innebär modellen att de anslag som regering och riksdag anvisat för att universiteten ska bedriva utbildning och forskning förs tillbaka till staten genom de övervinster som hyresmodellen skapar.

Just nu sitter vi fast i en ekonomisk gripklo som effektivt suger energin ur universitetens verksamhet som jag skrev om i ett inlägg https://www.kth.se/blogs/rektor/2024/05/nu-far-det-vara-nog/ för några veckor sedan.

Men, för den reformsugne och progressive politikern som söker underlag för att forma en ny lösning för lokalförsörjningen så finns det flera vägar att gå. En relativt enkel åtgärd som bör genomföras omgående är att förändra ägardirektivet för Akademiska Hus så att en kostnadsbaserad hyresmodell ersätter dagens marknadsbaserade modell.

En variant på den förändringen är att bibehålla marknadsbaserade hyror men att inom statsbudgetens ram återföra de medel som kommer in från statsägda Akademiska Hus tillbaka till det högskolepolitiska området. Någon av dessa två åtgärder behöver genomföras omedelbart, senast inför budgeten 2025, för att säkerställa att universitetssektorn inte tvingas ner i den avgrund som urholkade anslag och ökade hyror innebär. Samtidigt bör de senaste årens hyresökningar kompenseras genom riktade anslag till universitet och högskolor.

På lite längre sikt så bör hela den nuvarande modellen skrotas. Så länge som myndigheter inte själva kan äga sina fastigheter så bör fastigheterna som idag ägs av Akademiska Hus föras över till stiftelser som anknyts till respektive lärosäte som också ska ha rådighet över stiftelsens verksamhet. På så sätt kan hyrorna antingen sättas kostnadsbaserat eller marknadsanpassat med återföring av övervinster via den av lärosätet kontrollerade stiftelsen.

Jag förstår att den som är emot förändringar kan hitta många argument mot att förändra, men jag är lika övertygad om att den som vill se förändringar kan hitta fram i regelverken så att vi kan få en rimlig och verksamhetsanpassad modell för hanteringen av universitetens lokalbehov. Det är dags att ta tag i detta. Det är dags att ansvariga politiker uppmärksammar vad som idag är det största hotet mot universitetens verksamhet och, i förlängningen, mot kompetensförsörjningen för det svenska samhället och för landets långsiktiga konkurrenskraft.