KTH Logo

Bra satsningar i forskningspropositionen – men ökad frihet på önskelistan

Regeringen har nyligen presenterat forsknings- och innovationspropositionen för innevarande mandatperiod. Den bär den lovande titeln ”Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta”.

Propositionen innebär att totalt 6,5 miljarder kronor tillförs svensk forskning när satsningarna är fullt utbyggda 2028. Det är betydande resurser. Flera viktiga satsningar går till STEM-områden,  (science, technology, engineering, and mathematics), till infrastruktur och baserat på excellens i forskningen. Life Science, kvantområdet, AI, rymdforskning, batterier, cybersäkerhet och forskningsinfrastruktur är några ändamål som får särskilt utpekade medel. I övrigt kommer olika banbrytande tekniker att ges möjligheter till finansiering.

Det är glädjande med så pass stora resurstillskott i en tid när många andra politikområden har betydande behov av ökade tillskott. Om man så vill kan man nog läsa propositionen som en del i Sveriges respons i förhållande till ett allt mer komplicerat världsläge och ökade spänningar mellan Europa och de andra stora kontinenterna som tävlar om det globala inflytandet. En fri grundforskning och framgång i att omsätta forskning till tillämpning är viktiga instrument också för frihet, demokrati och självständighet!

Det finns förstås alltid en lista med önskningar inför julen och jag tänkte dela med mig av min högskolepolitiska önskelista detta år.

I ett paket hoppas jag finna en stärkt grundfinansiering av universitetens forskning och, på sikt, en större rådighet över resurserna så att vi kan ta ett tydligare ansvar för långsiktig och strategisk finansiering av forskningen. Nu fanns inte det i sin helhet i propositionen även om det finns en avsevärd förstärkning av resurserna, om än via omvägen externa forskningsfinansiärer. KTH är traditionellt framgångsrik i den konkurrensen och vi är excellensdrivna så jag är säker på att utfallet blir långsiktigt positivt för oss. Det är bra.

Men i forskningspropositionen framgår att även förstärkningen av basanslagen är styrda i en omfattning vi inte är vana vid och det måste ändå sägas att det försvårar vårt ansvarstagande och möjligheterna att skapa långsiktigt stabila förutsättningar för den allra mest excellenta forskningen. Det är därför lite oroande dels att andelen externfinansiering ökar dels att den andel som går direkt till universiteten i hög utsträckning har tydliga ändamål givna utifrån. Så – fantastiskt med stora resurstillskott till sektorn, oro inför den ökade styrningen.

En alternativ och friare driftsform för universiteten skulle passa bra i ett annat paket. Och precis en sådan utredning aviseras i propositionen. Regeringen skriver att de ska tillsätta en utredning för att analyseras ändamålsenligheten i den myndighetsform som vi har i dagsläget för de statliga universiteten. Det är bra.

Det tredje paketet som jag önskar mig är en helt ny modell för lokalförsörjningen för universiteten som tog oss bort från det strypgrepp som dagens modell med Akademiska Hus innebär. Om inte det fanns i paketet så skulle det ha kunnat finnas en dedikerad ersättning för att kompensera för de senaste årens skenande lokalkostnader. Inget av detta fanns i propositionen så det är inte så bra.

Ytterligare en sak på önskelistan är ökad uppmärksamhet kring behovet av samordnade satsningar på forskning och innovation i syfte att skapa bredare strategiska forsknings- och innovationsagendor för Sverige. Det finns med i propositionen i lite olika delar, bland annat under rubriken excellenskluster för banbrytande teknik. Det är bra.

Insatser för ökad attraktivitet och mobilitet för universitetens verksamhet finns också på önskelistan. Genom utredningar av migrationsrätten och förslag till förändringar för att förenkla internationell rekrytering så fanns ett litet sådant paket med också. Det är bra!

I stora drag så var det många klappar som gick vår väg även om en del saknades. Men, nu är det i vilket fall som helst dags att ta lite ledigt från vardagens bestyr och fira jul och nyår.

Jag vill därför också passa på att önska en riktigt god jul och ett gott nytt år till er alla.

AI – tekniken som är allas ansvar och möjlighet

Det talas mycket om AI i den tid vi nu lever. Alltsedan introduktionen av enkelt tillgängliga verktyg som använder AI-språkmodeller har intresset ökat markant. Tekniken för att efterlikna någon form av mänsklig intelligens är dock inte ny.

Årets fysikpris delades mellan John J. Hopfield och Geoffrey Hinton för upptäckter längre tillbaka i tiden som har haft stor betydelse för utvecklingen av AI och som banat vägen för den AI som idag blir alltmer fundamental för vetenskapligt arbete såväl som för vardagligt liv.

Nyligen presenterade också AI-kommissionen sin Färdplan för Sverige där man målar upp de risker, behov och möjligheter som man ser för vårt land. Sverige har förutsättningar men riskerar att halka efter och det finns därför behov av stora investeringar på AI för att garantera vår position och också för att kunna ge bidrag i den långsiktiga utvecklingen inom AI-området.

På KTH har vi en gedigen erfarenhet och mycken relevant forskning inom området. Hundratals forskare använder också AI varje dag inom områden som energi, transporter, hälsa, samhällsplanering. AI kommer påverka och förändra all forskning och utbildning på ett genomgripande sätt.

Bara för att nämna några av många exempel på spännande forskning med AI på KTH finns till exempel som att upptäcka tidiga tecken på infektion hos spädbarn innan den bryter ut. Ett annat exempel rör tillämpningar inom neurovetenskap och hur man spåra hur immunceller i våra hjärnor ändrar sin form och reagerar på miljöbetingade signaler, tidigt innan neurologiska symtom uppträder som vid Parkinsons sjukdom exempelvis.

Sådana satsningar måste dock ske så att också riskerna som är förknippade med AI kan hanteras. Det handlar om risker att data på olika sätt rör sig okontrollerat i globala nätverk på ett sätt som vi inte vill med tanke på till exempel geopolitik. Det handlar också om risken att AI skulle ”ta över”, en risk som nobelpristagaren Geoffrey Hinton har formulerat genom att säga ”we have no idea whether we can stay in control”.

Men, lösningen är inte att försöka stoppa utvecklingen utan det som behövs är fri och obunden forskning som på ett ansvarsfullt och etiskt hållbart sätt tar sig an de stora frågorna som AI väcker. Det finns förstås sådant som är ren teknikutveckling, men också sådana frågor som har mer med användning och konsekvenser av AI att göra. Eftersom AI på ett eller annat sätt präglar vetenskapen i stort och inte längre är ett avskilt ämne så blir det ett ansvar som vilar på många forskares axlar och ett stort ansvar för oss som universitetsgemenskap.

Lager-på-lager-styrning krånglar till det i onödan

Inom staten finns ofta en vällovlig ambition att göra rätt. Det är skattepengar som hanteras och det är viktigt att hela tiden vara omtänksam om hur de används. För det krävs insyn och kontroll av verksamheten för att säkerställa att högt ställda ambitioner om kvalitet, resurseffektivitet, ändamålsenlighet och rättssäkerhet omsätts i praktiken. Men kan det bli för mycket av det goda?

Från tid till annan så uppmärksammas effektiviteten i tillsyns- och kontrollsystemen. Frågan som ställs är om de resurser som läggs på kontroll står i rimlig proportion till vad man får ut i form av ökad kvalitet eller ökad resurseffektivitet.

Förutom att driva den verksamhet som ska bedrivas inom varje myndighet så vill staten dessutom uppnå generella mål som gäller sådant som miljömässig hållbarhet, jämställdhet, beständig arkivhantering, nolltolerans mot kränkande särbehandling eller diskriminering, GDPR, säkerhetsskydd med mera. Allt detta är legitima mål och av en eller annan anledning nödvändiga värden att upprätthålla.

Under de senaste åren har konsekvenserna av denna lager-på-lager-styrning problematiserats, bland annat i rapporter från SUHF. Dessutom har ansvarig minister uttalat ambitioner om att minska den byråkratiska detaljstyrningen och Statskontoret har följaktligen fått ett uppdrag att se över konsekvenserna för lärosätena specifikt.

Vid sidan om de kontroll-, tillsyns- eller revisionsmekanismer som ovanstående leder till så har varje myndighet själv, även universiteten, behov av att säkerställa att organisationen fattar beslut på rätt sätt, hanterar olika frågor på ett rättssäkert sätt eller ser till att olika krav hanteras enligt gällande regelverk. Det ger upphov till riktlinjer, handläggningsordningar och andra styrande dokument som antingen förfinar de krav som ställs utifrån eller tillför nya krav som definierats lokalt.

I den SUHF-rapport som Ahlbäck Öberg och Boberg publicerade tidigare i år står det på den sista sidan följande: ”…universitets- och högskoleledningar i större utsträckning bör ta ett ansvar för att påtala den målträngsel som nuvarande styrning från statsmakternas sida innebär, och att de även bör tillse att det egna lärosätet inte överlastas med administrativa uppgifter som tränger undan kärnverksamheten.”

Det är med andra ord hög tid att göra två saker.

Dels behöver överlastningen av universiteten i form av pålagor, kontroller och krav av allehanda slag påtalas (och reduceras). När allt läggs ihop blir konsekvensen inte en mer effektiv verksamhet med högre kvalitet utan i stället en tyngre byråkrati som riskerar att minska den resursmängd som faktiskt går till kärnverksamheten. Det är fel!

Dels behöver universiteten själva se över hur styrningen utformas. Det som behöver styras ska styras på ett rimligt sätt. När saker måste göras lika så ska så ske. Men det finns också tillfällen när detaljeringsgraden i styrningen är för hög och de ordningar som beslutats lokalt blir överdrivet komplicerade och resurskrävande och snarast bidrar till en mer omfattande byråkrati och inte till högre kvalitet i verksamheten. Det är också fel!

Det är något som universiteten måste upptäcka och göra något åt. Att ta bort en regel, att minska detaljeringsgraden eller att dra ner på återrapporteringen betyder också att det finns en tillit till att verksamheten gör rätt.

Universitetens karriärsystem spelar stor roll för arbetsmiljön

En av de stora utmaningarna för universiteten i Sverige är den höga graden av extern finansiering. Idag är en bit över 60 procent av forskningsfinansieringen sådan som vinns i konkurrens efter ansökan.

Våra medarbetare arbetar hårt för att söka pengar, följa upp och avrapportera anslag till en mängd olika finansiärer med olika krav på uppföljning, olika regler för hur resurserna får användas, olika regler för OH-täckning och krav på medfinansiering. Vi är duktiga på att nå framgång i detta!

Men, en utmanande konsekvens som följer av finansieringssystemet är att det är svårt för universiteten att vara riktigt bra arbetsgivare. Även om vi med ganska stor säkerhet vet att resurser kommer till universitetet via externa finansiärer så är det svårt att i förväg veta exakt till vad vi erhåller finansiering och med vilka villkor.

Samtidigt finns det en stark förväntan på universiteten att erbjuda trygga villkor och förutsägbara karriärvägar för våra akademiska medarbetare. Den kombinationen med många ibland kortsiktiga externa medel och behov av långsiktiga goda förutsättningar för vår akademiska personal är med andra ord inte det enklaste att lösa.

KTH har under året utrett hur vi ska bygga upp vårt karriärsystem och också hur olika kategorier av akademiska anställningar utanför karriärsystemet ska beskrivas. Målet är att dels kunna ge tydliga förutsättningar för alla våra akademiska anställningar, dels att kunna ta ett långsiktigt ekonomiskt ansvar för de anställningar som vi erbjuder. Alla kan inte få allt, men alla kan få veta vad som gäller för just den kategori som man tillhör.

På universiteten finns också många tidsbegränsade anställningar i form av doktorandanställningar, post-docs och biträdande universitetslektorer. Det är allmänt vedertaget att den akademiska karriären byggs upp med sådana anställningar som så småningom övergår i tillsvidareanställningar. Men även för tidsbegränsade anställningar är det viktigt att villkoren och förutsättningarna är tydliga.

Universiteten har en stor frihet när det gäller att forma karriärsystemet om än vissa begränsningar finns i lag och förordning. I denna frihet ligger också ett stort ansvarstagande och, som sagt, den lite utmanande frågan om hur en stor andel externfinansiering ska kombineras med trygga och förutsägbara anställningsvillkor. Ett av KTH:s mål är att vår arbetsmiljö ska vara attraktiv, inkluderande och jämställd. Karriärsystemet är en viktig del för att uppnå detta.

Satsningar på teknikforskning och innovation kan vända trenden för Europa

Det har på senare tid kommit en del uppmärksammade rapporter som visar på att Europa halkar efter både USA och länder i Asien- kanske framför allt Kina i fråga om konkurrenskraft. Detta återspeglas även i den forskningsmässiga utvecklingen där särskilt investeringarna i forskning i Kina är synnerligen kraftfulla.

Men det finns samtidigt såväl möjliga som nödvändiga insatser för att vända trenden där satsningar på forskning, innovation och ny teknik kan utgöra grundbulten för en framtida ledande position för Europa.

Enligt Draghi-rapporten, som kom i september är läget för Europas konkurrenskraft prekärt.

 Ökad takt i fråga om innovationer, sänkta energipriser och ett minskat beroende i en instabil omvärld är viktiga beståndsdelar i analysen. Kraftiga satsningar på innovation och ny teknik efterfrågas, liksom en reformering av EU:s forskningsprogram Horisont Europa som sträcker sig till 2027.

Bland annat föreslås att forskningsprogrammet ska fokusera på färre områden och prioritera dessa, bättre samordning av forsknings- och utvecklingsinvesteringar genom en gemensam forsknings- och innovationsunion samt förbättra finansiering av och underlätta för  startups och scaleups på den europeiska marknaden.

Ytterligare ett förslag som nämns i en rapport om EU:s inre marknad som kom i våras är en femte frihet så förutom fri rörelse för varor, tjänster, kapital och personer ska det kompletteras med frihet för forskning, kunskap, innovation och utbildning över landsgränserna.

Detta är något som även betonas som en viktig väg för att stärka Europas konkurrenskraft i den rapport som tagits fram av EU-kommissionens expertgrupp för utvärdering av EU:s forskningsprogram. Sylvia Schwaag Serger, professor och vd för IVA är huvudförfattare.

I rapporten föreslås en rad åtgärder, bland annat en fördubbling av budgeten till 220 miljarder Euro över sju år i EU:s kommande forskningsprogram.

Rapportförfattarna efterlyser också bland annat en ”sammanhållen kedja” där forskning och innovationsresultat får stöd i varje steg från tidig forskning till introduktion på marknaden som gör att goda idéer snabbare kan göra nytta på marknaden. I en debattartikel skriver de ”att stärka EU:s ramprogram menar vi är den bästa investeringen i vår kontinents framtid som vi kan göra, för konkurrenskraft, för säkerhet och hållbarhet.”

På europeisk nivå är KTH en del av CESAER-nätverket som vid sitt senaste möte i Glasgow ägnade tid åt dessa frågor. Inom nätverket samlas ett 50-tal tekniska universitet från 26 länder för diskussioner om hur vår del av samhället bäst kan bidra. Även i de diskussionerna blev det uppenbart att bilden som förmedlas av bland annat Draghi delas av många länder och universitet. Det blir centralt att de europeiska programmen tar avstamp i den typen av analyser och förmår prioritera forskning och innovation.

Men hur kan KTH specifikt bidra och hur kan Sveriges utrymme och bidrag till ett starkt Europa formuleras?

Först och främst behövs en del muskler på nationell nivå för att kunna koordinera samordnade satsningar på spetsforskning och innovation inom utvalda kritiska teknikområden. Det är en förhoppning att kommande propositioner och statliga satsningar tar lärdom av de många policyrapporter som kommit på senare tid.

I stället för många små och spridda satsningar torde större sammanhållna och långsiktiga sådana vara att föredra. Det behövs en samlad användning av olika instrument, från forskarskolor och forskningsinfrastruktur till riskkapital och uppskalningsmöjligheter för ny teknik.

Som ett av Europas främsta lärosäten är vi inte bara viktiga för att genomföra en förflyttning för Sverige och Europa, vi är också en nödvändig part i samtalen om hur detta bäst genomförs.