Men det finns samtidigt såväl möjliga som nödvändiga insatser för att vända trenden där satsningar på forskning, innovation och ny teknik kan utgöra grundbulten för en framtida ledande position för Europa.

Enligt Draghi-rapporten, som kom i september är läget för Europas konkurrenskraft prekärt.

 Ökad takt i fråga om innovationer, sänkta energipriser och ett minskat beroende i en instabil omvärld är viktiga beståndsdelar i analysen. Kraftiga satsningar på innovation och ny teknik efterfrågas, liksom en reformering av EU:s forskningsprogram Horisont Europa som sträcker sig till 2027.

Bland annat föreslås att forskningsprogrammet ska fokusera på färre områden och prioritera dessa, bättre samordning av forsknings- och utvecklingsinvesteringar genom en gemensam forsknings- och innovationsunion samt förbättra finansiering av och underlätta för  startups och scaleups på den europeiska marknaden.

Ytterligare ett förslag som nämns i en rapport om EU:s inre marknad som kom i våras är en femte frihet så förutom fri rörelse för varor, tjänster, kapital och personer ska det kompletteras med frihet för forskning, kunskap, innovation och utbildning över landsgränserna.

Detta är något som även betonas som en viktig väg för att stärka Europas konkurrenskraft i den rapport som tagits fram av EU-kommissionens expertgrupp för utvärdering av EU:s forskningsprogram. Sylvia Schwaag Serger, professor och vd för IVA är huvudförfattare.

I rapporten föreslås en rad åtgärder, bland annat en fördubbling av budgeten till 220 miljarder Euro över sju år i EU:s kommande forskningsprogram.

Rapportförfattarna efterlyser också bland annat en ”sammanhållen kedja” där forskning och innovationsresultat får stöd i varje steg från tidig forskning till introduktion på marknaden som gör att goda idéer snabbare kan göra nytta på marknaden. I en debattartikel skriver de ”att stärka EU:s ramprogram menar vi är den bästa investeringen i vår kontinents framtid som vi kan göra, för konkurrenskraft, för säkerhet och hållbarhet.”

På europeisk nivå är KTH en del av CESAER-nätverket som vid sitt senaste möte i Glasgow ägnade tid åt dessa frågor. Inom nätverket samlas ett 50-tal tekniska universitet från 26 länder för diskussioner om hur vår del av samhället bäst kan bidra. Även i de diskussionerna blev det uppenbart att bilden som förmedlas av bland annat Draghi delas av många länder och universitet. Det blir centralt att de europeiska programmen tar avstamp i den typen av analyser och förmår prioritera forskning och innovation.

Men hur kan KTH specifikt bidra och hur kan Sveriges utrymme och bidrag till ett starkt Europa formuleras?

Först och främst behövs en del muskler på nationell nivå för att kunna koordinera samordnade satsningar på spetsforskning och innovation inom utvalda kritiska teknikområden. Det är en förhoppning att kommande propositioner och statliga satsningar tar lärdom av de många policyrapporter som kommit på senare tid.

I stället för många små och spridda satsningar torde större sammanhållna och långsiktiga sådana vara att föredra. Det behövs en samlad användning av olika instrument, från forskarskolor och forskningsinfrastruktur till riskkapital och uppskalningsmöjligheter för ny teknik.

Som ett av Europas främsta lärosäten är vi inte bara viktiga för att genomföra en förflyttning för Sverige och Europa, vi är också en nödvändig part i samtalen om hur detta bäst genomförs.

Men, man kan tänka sig andra åtgärder. När modellen infördes för 30 år sedan var det en av många reformer som under några år i början av 1990-talet genomfördes i syfte att öka marknadsstyrningen, kommersialiseringen av offentliga tjänster och avreglering. Det gjordes på en mängd olika områden.

För universitet och högskolor fick vi en strikt marknadsbaserad modell för lokalförsörjningen. Det innebär att kommersiella fastighetsbolag äger lokalerna som sedan hyrs ut till lärosätena. Marknad är bra, men ett bekymmer är att det bara är marknad i den ena änden av vår resultaträkning.

Valfritt företag på stan – till exempel ICA, Vattenfall, kemtvätten på hörnet eller Ericsson – som lever under kommersiella villkor måste hela tiden balansera sina kostnader och intäkter. Om kostnaderna skenar, till exempel på grund av kraftigt ökade lokalkostnader, så får företagsledningen bedöma om detta kan tas ut på kunderna genom ökade priser alternativt till viss del kan hanteras via lägre vinster eller ökad inre effektivitet.

I den modell som lärosätena jobbar under så skenar kostnaderna och vi tvingas minska våra kostnader och öka effektiviteten. Men, den lilla detaljen med priserna mot kund kan vi inte påverka. Staten, som tar emot övervinsterna från Akademiska Hus, har nämligen full kontroll över de priser vi kan ta ut av våra kunder i form av den prislista per student som beslutas i budgetpropositionen och de priserna ökar inte alls i samma takt som kostnaderna.

Om det nu ska vara en fri marknad så skulle man kunna tänka sig att lärosätena fick rätt att höja prislappen för att kompensera för ökade kostnader. Det skulle helt enkelt bli dyrare för köparen, i detta fall staten, att köpa utbildning av universiteten om kostnaderna ökar kraftigt.

Det är inte en orimlig modell om man nu vill ha en marknadsmodell för vår verksamhet. Problemet nu är att det är marknad i den ände där kostnaderna ökar men statlig detaljplanering i den ände där intäkterna skapas. Och trots att det är staten i båda ändarna så tycks det inte finnas en förståelse att den ena handen skapar orimliga konsekvenser som den andra handen inte kompenserar.

Vi skulle förstås behöva ha kvar kraven på ständig effektivisering men att genom effektiviseringar trolla bort konsekvenserna av nästan 20-procentiga ökningar i lokalkostnaderna på två år är inte möjligt. Vi behöver helt enkelt höja priserna också!

Samtidigt finns det i ljuset av dagens geopolitiska situation ett behov av en fungerande gränskontroll och regelverk som förhindrar att tillstånd för studier eller arbete i Sverige missbrukas för brottsliga syften och illegal invandring till landet och Europa.

Över tid har olika regler stramats åt för att stävja missbruk, inte minst vad gäller reglerna kring uppehållstillstånd för studier. Tidvis har frustrationen vid universiteten varit stor kring långa handläggningstider och studenter har ibland, trots att de har antagits, inte kunnat få uppehållstillstånd i tid till terminsstart.

Värdet av att rätt studenter, som har det som kallas för studieavsikt, antas på ett korrekt sätt och också kan ta sig igenom processen för att erhålla uppehållstillstånd är stort. Under senare år har universiteten, genom SUHF, och Migrationsverket jobbat intensivt för att gemensamt definiera problem och brister samt för att åtgärda en del uppenbara svagheter i systemet.

Nu senast har universiteten och Migrationsverket träffat en överenskommelse där lärosätena tar på sig att på ett systematiskt och kvalitetssäkrat sätt rapportera studieavbrott till Migrationsverket. Med det som grund kan Migrationsverket numera lämna tvååriga uppehållstillstånd till studenterna i stället för som tidigare ettåriga tillstånd. Det minskar ärendemängden och handläggningstiderna samtidigt som studenterna får en större säkerhet under sina studier.

Detta är mycket positivt. Samtidigt pågår utredningar kring flera andra åtgärder för att förbättra möjligheterna för utländska studenter och medarbetare. Dels åtgärder som berör universitetssektorn, dels mer allmänt orienterade utredningar kring kvalificerad arbetskraftsinvandring.

Ytterligare ett viktigt område för utländska studenter är att efter studierna ha en rimlig möjlighet att etablera sig på svensk arbetsmarknad. Det kräver både att företag och organisationer rekryterar talang från denna grupp av examinerade studenter och att regelverket inte tvingar iväg de examinerade alltför snabbt.

För att Sverige ska klara kompetensförsörjningen på lång sikt måste vi kunna attrahera utländska studenter och medarbetare till Sverige och inte förlora talanger till utlandet. Det är internationalisering på riktigt!

Ofta sätts tillitsbaserad styrning som motpol till New Public Management (NPM) som en i grunden annorlunda styrfilosofi. Det kan jag tycka är både rätt och fel. NPM handlar om att styra genom att sätta mål och mäta resultat och mindre genom att ge detaljerade definitioner om hur insatta resurser ska användas. Avarterna har kanske mest att göra med att ett överdrivet mätande av resultaten kan leda till att det byggs upp både ett kontrollmaskineri och en detaljstyrning genom överdrivet preciserade instruktioner och riktlinjer.

KTH som universitet vill fortsätta att styra med mål och fortsatt kunna ha kontroll på resultat. Det är väl närmast självklart. Men i ett tillitsbaserat system så tillmäts medarbetarna ett större mått av självständighet när det gäller att tolka hur arbetet bäst organiseras i enskilda ärenden eller områden. Det kräver dock en förmåga till helhetssyn och en kunskap om vad som bäst bidrar till verksamheten som helhet.

Ibland är det inte ändamålsenligt att göra saker på många olika sätt. Rutinerna för säkerhetsarbete, för fakturering, för anställningar eller för upphandling bör nog likformas i stor utsträckning. Men det är samtidigt nödvändigt att lita på att medarbetarna faktiskt klarar av just detta i sin vardag utan att överlasta verksamheten med detaljerade instruktioner.

Samtidigt kan forskningens metoder, pedagogiken i sal eller på nätet, sättet att interagera med företagspartner eller behoven av kompetens i olika forskargrupper se ut på många olika sätt. Arbetet kan med andra ord genomföras på olika sätt utan att behöva styras på en mer detaljerad nivå så länge som vi litar på att medarbetare tar ett övergripande ansvar för helheten och för att goda resultat kan levereras.

Frågan är om det exempelvis räcker med att säga att resor ska genomföras så att kostnad och klimatavtryck minimeras eller om det behövs detaljerade beskrivning över exakt över vilka avstånd som flyg kan tillåtas och när man får åka egen bil i stället för kollektivt?

Är det möjligt att kräva att forskningshandledare har terminsvisa samtal med alla doktorander om framdriften i projekten relativt lärandemål med mera utan att det dokumenteras med mer än en notering om att ett sådant samtal ägt rum. Eller måste vi säkerställa innehållet i sådana samtal genom checklistor av samtliga ämnen som måste gås igenom? Jag inser att man kan argumentera för både detaljerad och mer tillitsbaserad styrning. Men, det viktiga är att i översynen av vår egen byråkrati hela tiden ställa frågan om detaljeringsgraden i styrningen står i proportion till vad vi uppnår.

Färre riktlinjer, mindre byråkrati och mer tillit parat med större ansvarstagande och känsla av delaktighet i helheten. Om inte annat bör det vara vår kompass när vi bygger universitetet för framtiden.