Trygghet på station – en fråga om rättvisa
Tema: Teknik för vem?
Känslan av trygghet på svenska järnvägsstationer skiljer sig kraftigt mellan olika grupper. Kvinnor, HBTQI-personer och personer med funktionsnedsättning upplever oftare otrygghet i stationsmiljöer, vilket gör att kollektivtrafiken inte blir lika tillgänglig för alla.
Att känna sig trygg på väg till jobbet, skolan eller vännerna är en självklarhet för många, men i forskningsrapporten ”Vad gör en järnvägsstation säker – och för vem?” , framtagen av forskarna Vania Ceccato, professor i samhällsplanering och säkerhet på KTH, Gabriel Gliori, forskningsingenjör på KTH och Catherine Sundling, projektforskare på Södertörns högskola, granskas hur olika människor upplever trygghet och säkerhet på svenska järnvägsstationer.
Studien omfattar 47 stationer i 28 kommuner runt om i landet och har genomförts genom enkäter, intervjuer, besök på stationer och brottsstatistik för att få en bild av upplevd otrygghet. Resultaten visar tydligt att trygghet inte är en neutral fråga utan den påverkas av kön, ålder, identitet och funktionsförmåga.
Enligt forskningsstudien upplever 34 procent av resenärerna en otrygghet, och liknande siffror återfinns hos de som har varit vittnen till ett brott. Bakom siffrorna finns tydliga skillnader. Kvinnor och de som identifierar sig som HBTQI-personer, samt personer med funktionsnedsättning, upplever signifikant högre grad av otrygghet.
Mindre incidenter rapporteras sällan
Många stationer saknar personal medan andra stationer har flera aktörer med ansvar. Det segmenterade systemet gör att det är svårt att få en helhetsbild kring vilka brott som sker på och kring en station och vad som gör att människor upplever en otrygghet.
Mindre incidenter rapporteras sällan till polisen eftersom de inte klassas som brott och uppgifter om brott och trygghet registreras inte och dessutom delas inte information mellan polis och transportaktörer. Forskarna kommer arbeta vidare med hur en incidentrapportering skulle kunna se ut på en nationell nivå.
Det påverkar hur människor reser. Många undviker vissa stationer, reser inte sent på kvällen eller väljer bort tåget helt – vilket i förlängningen begränsar deras handlingsutrymme i samhället.
– Om vissa grupper känner att de inte kan resa tryggt, blir det en jämlikhetsfråga. Unga tjejer som bor på landet undviker vissa platser på vissa tider oftare än de som bor i tätort. Liknande beteende ser man för andra grupper, till exempel HBTQI-personer eller personer med allergi, säger Vania Ceccato.
Trygghet påverkas av fysisk och social miljö
Forskningsstudien visar att trygghet påverkas både av den fysiska och den socialamiljön.
Stationer som är ljusa, välskötta och där det finns personal, service och andra människor i rörelse upplevs som tryggare. Motsatsen gäller stationer som är tomma, nedgångna eller dåligt belysta – särskilt på kvällstid.
– Många stationer har tekniskt god standard men saknar liv och aktivitet. Det skapar en känsla av isolering som kan upplevas som otrygghet, även om brottsligheten är låg, säger Vania Ceccato.
För personer med funktionsnedsättning kan även till synes små detaljer – som hissar som ligger avskilt eller dåligt skyltade utgångar förstärka otryggheten. För kvinnor och HBTQI-personer kan tidigare erfarenheter av trakasserier påverka hur en plats upplevs. Forskarna konstaterar att trygghet är situationsbunden, den förändras över dygnet, beroende på närvaro av andra och hur miljön upplevs.
En viktig slutsats i rapporten är att säkerhet inte är detsamma som trygghet. En station kan vara tekniskt säker, med kameror, bra belysning och låg brottsnivå, men ändå kännas otrygg, till exempel upplever inte alla kameror eller väktare som trygghetsskapande utan det kan tvärtom skapa en känsla av otrygghet.
– Det är viktigt att skilja mellan vad som minskar brott och vad som får människor att känna sig trygga. Trygghetsfrämjande åtgärder måste ta hänsyn till människors upplevelser, inte bara polisstatistik. Den statistiken räcker inte eftersom rädsla och många incidenter inte rapporteras, säger Vania Ceccato.
Koll på resenärernas behov
Forskarna menar att för trygghet krävs både fysiska och sociala lösningar – som bemanning, synlig service och miljöer som signalerar omsorg och någon som har koll på resenärernas behov både på kort och lång sikt.
Trygghet i kollektivtrafiken är nära kopplat till jämlikhet. Om vissa grupper känner sig otrygga begränsas deras möjlighet att arbeta, studera och delta i samhällslivet. Kvinnor och minoriteter reser ofta annorlunda – med fler kortare resor och är mer beroende av kollektivtrafik än bil. Därför får otrygghet i kollektivtrafiken oproportionerligt stora konsekvenser för just dessa grupper.
Forskarna har flera förslag för hur trafikaktörer och samhällsplanerare kan arbeta mer effektivt med trygghet och jämlikhet, det handlar bland annat om att involvera användarna, satsa på närvaro, underhålla kontinuerligt, utbilda personal och mäta upplevd trygghet.
– När vi förstår vem som känner sig otrygg – och varför – kan vi också skapa miljöer där alla känner sig välkomna. Trygghet är inte bara en fråga om risk. Det är en fråga om rättvisa, säger Vania Ceccato.
Text: Emelie Smedslund ( emeliesm@kth.se )