Photo: Anna Gullers. Text in English further down.
När ljuset långsamt återvänder
Det är något särskilt med den här tiden på året. Förändringen kommer inte över en natt och den gör inget väsen av sig. I stället smyger den sig på – i små, stilla steg. Kanske märker man den först när man är på väg från tunnelbanan och plötsligt upptäcker att det faktiskt börjar bli ljust ute, trots att klockan är densamma som alltid.
Det handlar inte om stora omvälvningar. Ibland är det så enkelt som att kunna ta en promenad utan att det känns som natt. Att se färgen på husen igen, att känna att dagen inte bara är en förlängning av gårdagens mörker. Det finns en lågmäld men hoppfull glädje i just det.
Ett annat tydligt tecken på att vi är på väg mot ljusare tider är semlan – en tradition som hör den här perioden till. Ursprungligen var den en enkel vetebulle som åts före fastan, ofta i varm mjölk – en tradition som jag vet att både mina föräldrars och farföräldrars generation fortfarande höll vid liv. Med tiden utvecklades den till den gräddiga och mandelfyllda variant vi känner i dag, och numera finns den i otaliga tolkningar. Kanske är det just kombinationen av tradition och förnyelse som gjort semlan så älskad – och som påminner oss om att förändringar ofta sker gradvis, men ändå leder oss vidare.
Även på KTH befinner vi oss mitt i spänningsfältet mellan tradition och utveckling. Mycket är på gång. Arbetet med att forma institutionsnära team fortsätter på olika nivåer och verksamhetsplanen för 2026 tar successivt form som ett levande dokument. Det är en rörelse framåt som, likt det återvändande ljuset, känns hoppfullt.
/Eva Björndal, kanslichef för ITM-skolan
When the light slowly returns
There’s something special about this time of year. Change doesn’t arrive overnight, nor does it make a fuss. Instead, it comes quietly – in small, gentle steps. Perhaps you notice it when you’re walking from the underground station and suddenly realise that it’s beginning to get light outside, even though the time is exactly the same as always.
It’s not about dramatic shifts. Sometimes it’s as simple as taking a walk without feeling as if it’s still night. Seeing the colours of the buildings again, sensing that the day is no longer just an extension of yesterday’s darkness. There is a subtle, hopeful joy in that.
Another sign that we’re moving towards brighter days is the semla – a tradition deeply rooted in this time of year. Originally, it was a simple wheat bun eaten before the start of Lent, often served in warm milk – a tradition that I know both my parents’ and grandparents’ generations still held on to. Over time, it evolved into the creamy, almond-filled version we know today, and there are now countless interpretations. Perhaps it is this blend of tradition and renewal that makes the semla so beloved – and that reminds us that change often happens gradually, yet still carries us forward.
At KTH, we also find ourselves caught between tradition and development. There is a lot going on. Work on forming department-based teams continues at various levels, and the 2026 operational plan is gradually taking shape as a living document. It is a movement forward that, like the returning light, feels hopeful.
/Eva Björndal, Head of the ITM School’s Office
