In English further down.
När CDIO:s rötter får rätt miljö
Härliga tider, strålande tider – det är vår! Och förändringarna hänger i luften, som Fredrik skrev i sin höstblogg. Med systemtänk förstår jag att det alltid är en fördröjning från det att styrningen ändrats tills det sipprar ner till skolor och sen PA och sen utbildningsplaner och sen kursplaner och sen undervisning och sen lärande och sen kanske åtgärdsplan…
Peter Sellers roll som trädgårdsmästare i Mr Chance, förstod vikten av att låta rötterna vara kvar och att tillväxt kräver tålamod genom årstidernas växlingar. Mr Chance konstaterar att så länge växter får rätt vård och miljö kommer de att frodas… En fin analogi och modell.
Men styrning hinner ibland ändras innan tidigare frön hunnit gro och frodas. Sedan styrning mot CDIO och ingenjörsmässighet introducerades runt 2000 i KTH:s program, har den ambitionen (i alla fall för mig) levt kvar. Men under min tid som vice GA har jag också förstått att CDIO för många idag endast är synonymt med utvärdering av hållbar utveckling i våra ingenjörsutbildningar. Förhoppningsvis finns det CDIO-rötter kvar som kan orka komma igen!
KTH:s ledning har nyligen uttryckt att KTH inte använder CDIO som styrning längre. Men det gör vi ju! Fast vi tillämpar formellt endast den del av CDIO:s standard 3.0 som riktar sig mot hållbar utveckling, nämligen standard nummer 13. De övriga 12 som ingår i CDIO Standards 3.0 diskuterar vi däremot inte och vare sig dem eller CDIO Syllabus 3.o syns i KTH:s styrning. Varför då?
Jag möter ibland skepsis och kritik mot att vilja stärka fokus på ingenjörsmässighet. Kritiken kopplas ofta till det som kallas ”traditional engineering”. För mig känns denna kritik som ett halmgubbeargument. Jag uppfattar att kritikerna menar att ett fokus på ingenjörsmässighet egentligen handlar om att bevara ett gammalt status quo, som de ser som något negativt.
Själv förknippar jag ingenjörsmässighet med förmåga och en genuin vilja att lösa mänskliga problem och göra världen bättre genom teknik. Det är också det jag hoppas att de flesta tänker på när något beskrivs som ingenjörsmässigt. Varför vi tolkar begreppet så olika vet jag inte.
Om vi enas om en oönskad ingenjörsmässighet som ”bad practice” så borde vi också vara eniga om CDIO:s ramverk, med både syllabus och standards, som förespråkar (modern?) ingenjörsmässighet och ”good practice”. Kritik av ingenjörsutbildningar har lyfts fram sedan 40-talet då man menade att ingenjörsutbildningar i allt för stor utsträckning var baserad på naturvetenskap. Detta gjorde att de som utbildades gled ifrån ingenjörspraktiken och ingenjörsmässighet. ”Engineers that can engineer”. Ett av skälen var att färre och färre av fakulteten hade praktiserat som ingenjörer eller hade ingenjörsbakgrund och därmed inte kunde fungera som mentorer och handleda i utveckling av praktiken. Detta var också startpunkten för CDIO och att, denna utveckling till trots, kunde kompenseras med en gemensamt framtagen kravspecifikation att förhålla sig till, som kunde säkerställa att utbildningarna fördes närmare ingenjörspraktiken och ingenjörsmässighet.
Min förhoppning är att vi till nästa års programanalys har kommit en bit närmare att styra mot ingenjörsmässighet genom att under våren och sommaren ge CDIO:s rötter rätt vård och miljö att frodas i.
Glad vår och sommar!
/Pernilla Ulfvengren, vice grundutbildningsansvarig på ITM-skolan
When CDIO’s roots are given the right environment
Wonderful times, radiant times – it is spring! And change is in the air, as Fredrik wrote in his autumn blog. From a systems-thinking perspective, I understand that there is always a delay between a change in governance and when it finally reaches schools, then programme administrators, then programme syllabi, then course syllabi, then teaching, then learning – and perhaps eventually an action plan.
Peter Sellers’ character, the gardener Mr Chance, understood the importance of letting roots remain and that growth requires patience through the changing seasons. Mr Chance observes that as long as plants are given the right care and environment, they will flourish. A beautiful analogy and model.
However, governance sometimes changes before previously planted seeds have had time to germinate and grow. Since governance towards CDIO and engineering mindset was introduced in KTH’s programmes around the year 2000, that ambition has, at least for me, remained alive. But during my time as Deputy Head of First and Second Cycle Education, I have also come to realise that for many today, CDIO has become synonymous solely with the evaluation of sustainable development in our engineering programmes. Hopefully, there are still CDIO roots left that are strong enough to grow back.
KTH’s leadership has recently stated that KTH no longer uses CDIO as a governing framework. But in practice, we do! Formally, however, we apply only the part of CDIO Standards 3.0 that addresses sustainable development, namely Standard 13. The other 12 standards included in CDIO Standards 3.0 are not discussed, and neither they nor the CDIO Syllabus 3.0 are visible in KTH’s governance. Why is that?
I sometimes encounter skepticism and criticism when I argue for strengthening the focus on engineering mindset. This criticism is often linked to what is referred to as “traditional engineering.” To me, this feels like a straw man argument. I interpret the critics as suggesting that a focus on engineering mindset is really about preserving an old status quo, which they view as something negative. Personally, I associate engineering mindset with the ability and a genuine desire to solve human problems and to improve the world through the possibilities and potential of technology. That is also what I hope most people think of when something is described as being engineered in an “engineering-minded” way. I do not know why we interpret the concept so differently…
If we can agree that there exists an undesirable form of engineering mindset as “bad practice,” then we should also be able to agree on CDIO’s framework – both the syllabus and the standards – which promotes (modern?) engineering mindset and “good practice.” Criticism of engineering education has been raised since the 1940s, when it was argued that engineering programmes were too heavily based on natural sciences. As a result, graduates drifted away from engineering practice and engineering mindset – engineers that can engineer. One reason was that fewer and fewer faculty members had practised as engineers or had an engineering background, and therefore could not act as mentors or supervise the development of practice. This was also the starting point for CDIO: despite this development, it was possible to compensate by jointly developing a specification of requirements to relate to, ensuring that education was brought closer to engineering practice and engineering mindset.
My hope is that by the time of next year’s programme analysis, we will have moved a step closer to governing towards engineering mindset, by giving CDIO’s roots the right care and environment to flourish during the spring and summer.
Happy spring and summer!
/Pernilla Ulfvengren, Deputy Head of First and Second Cycle Education at ITM
