Ekologisk hållbarhet

 

Olika uttolkningar av hållbar utveckling innebär olika syn på i vilken grad målen för socioekonomisk utveckling och skyddande av miljön står i konflikt. På den ena sidan av spektrumet finns neoklassiska förklaringar, som menar att det inte finns någon grundläggande motsägelse mellan ekonomisk tillväxt och miljöskydd. Miljöförstöring beror på marknadsmisslyckanden, vilket betyder att kostnaderna för miljöförstöring inte är korrekt internaliserade. Om kostnader skulle internaliseras skulle marknaden lösa problemet med miljöförstöring.

Andra uttolkningar är mindre reduktionistiska men ändå optimistiska till möjligheten att kombinera ekonomisk tillväxt och skydd av naturen. I Sverige har något som ofta betecknas ekologisk modernisering varit det dominerande sättet att förstå hållbar utveckling sedan Göran Persson lanserade det ”gröna folkhemmet” 1996 (Anshelm 2002, s. 36). Det gröna folkhemmet skulle byggas och arvet har levt vidare genom till exempel Delegationen för hållbara städer som tillsattes av regeringen och verkade 2008-2012 för en hållbar utveckling av städer genom att ”underlätta och stimulera arbetet med att genom integrerad, sektorsövergripande planering, höjda ambitionsnivåer och användande av ny teknik åstadkomma välfungerande och attraktiva stadsmiljöer där hög livskvalitet går hand i hand med förbättrad miljö, ekonomisk tillväxt, social sammanhållning och minimerad klimatpåverkan” (Regeringskansliet 2008, s. 1). Ekonomisk tillväxt skulle alltså gå hand i hand med hållbar utveckling.

Sopsortering. Bilda av Chris Knox.

Idén bygger på att det går att mäta, väga och beräkna vad naturen tål och sedan sätta ett pris på tärande användning av naturresurser. Kritiker, så som Hornborg (2010), menar dock att den teknik som föreslås både lösa miljöproblemen och leda till ekonomisk tillväxt ofta är sprungen ur globala marknadsrelationer som är uttryck för maktutövning, exploatering och orättvisor. Därför menar han att det inte är ny teknik som kan lösa miljöproblemen, utan en ny ekonomi. Även Sörlin (i en kommande publikation) pekar på rättvisedilemman och menar att en av gränsvärdenas begränsningar är att de har svårt att säga något alls om sådant som vem som konsumerar, vem som släpper ut, vem som försurar och vem som drar fördel av de utrymmen som är möjliga.

Inom traditionell ekologi ser man i stället naturen som något som måste skyddas från de negativa effekterna av den ekonomiska aktiviteten. En mer samtida ekologisk diskurs pekar på att jorden har gått in i en ny geologisk epok – antropocen. Detta ses som en geologisk period då människans verksamhet globalt har påverkat jordens klimat och ekosystem – mänskligheten är den ledande agenten för miljöförändringar på planeten. I antropocen kan ekosystem inte ses som något som existerar vid sidan av mänskligheten, utan människan är en del av ekosystemen och har ett stort inflytande på dem. Mänskligheten ses som beroende av tjänster som vi får från ekosystemen (Daily 1997), och det är därför mycket viktigt att trösklar som allvarligt kan påverka tillhandahållandet av dessa tjänster inte överskrids (Rockström et al., 2009). Förvaltningen av de socioekologiska systemen blir viktigt för att långsiktigt bevara tillhandahållandet av ekosystemtjänster (Galaz et al 2012). Resiliens knyter an till detta synsätt och handlar om ekosystemens möjlighet att hantera förändringar och störningar – exempelvis hur en sjö återhämtar sig efter att ha blivit försurad. Om störningarna blir för stora kan förändringen vara irreversibel. Detta kan i och för sig betyda att exempelvis sjön fortsätter finnas kvar, men de ekosystemtjänster som människor uppskattade (fint badvatten, fisk att äta etc.) kanske försvinner. Att tala om ekosystemtjänster har också blivit ett sätt att beskriva naturen som något som inte nödvändigtvis har ett värde i sig självt, utan som något som har ett värde för människor. Detta värde beskrivs ofta i monetära ordalag. Resilienstänkandet har spridit sig även till andra områden men kritiseras då för att sakna ett maktperspektiv (Hedrén 2014).

Antropocen - människans påverkan på naturen är stor. Bild av Chris Knox.

Miljörättvisa är ett perspektiv som i stället fokuserar konflikter, makt och rättvisa kopplat till miljöfrågor. Särskilt har forskning och diskussion handlat om vilka grupper i samhället som generar miljöproblem och vilka som drabbas av dessa. Miljön som är i fokus är platsen där människor ”bor, arbetar och leker” (Turner och Wu 2002, s. 4), och alltså inte naturen som något avlägset och separat som är fallet i den traditionella ekologin.

I USA och Storbritannien har miljörättvisa blivit ett centralt begrepp i den akademiska såväl som politiska debatten (Agyeman & Evans 2004, Bullard 2000). Studier från USA och Storbritannien har visat hur mindre välbeställda samhällsgrupper i regel utsätts för miljörisker såsom farligt avfall och luftföroreningar i betydligt större omfattning än andra, samtidigt som de i regel generar minst föroreningar (Mitchell & Dorling 2003, Bullard 2000).

Miljörättviseforskning som hittills har gjorts i Sverige visar att perspektivet är relevant även här (Bradley et al 2008). Chaix et al (2006) visar till och med, i en studie från Malmö, att barn från områden med socioekonomiskt låg status också bor i de mest förorenade områdena, medan barn från områden med socioekonomiskt hög status bor i de minst förorenade områdena. Tros detta har den svenska miljöpolitiken valt att inte uppmärksamma miljöfrågans rättvisedimensioner i någon större grad trots att det finns möjligheter att bedriva en sammanflätad miljö- och rättvisepolitik.

Även om miljörättviseforskning ofta har handlat om att belysa lokala orättvisor, har det blivit allt vanligare att även tala om global miljörättvisa. Eftersom resursutnyttjandet skiljer sig åt mellan olika länder, men effekterna av artutrotning, klimatförändringar och tillgången till exempelvis vatten påverkar hela Jordens befolkning på olika sätt, är detta ett viktigt perspektiv. Vår välfärd bygger på att vi använder naturresurser som vatten och skog, ekosystemtjänster som rening av luft och pollinering av växter, men vi använder för mycket – särskilt ur ett miljörättviseperspektiv. Dessutom använder vi inte bara resurser från nära håll, utan importerar ofta varor från fjärran länder. Så även om det först verkar lätt att slå ifrån sig vattenfrågan med kommentaren ”vi har så gott om vatten i Sverige”, så är det ju så att vi använder vatten i andra länder också eftersom mycket av våra varor produceras i andra länder. Det är inte bara så att vi i Sverige använder mer resurser än de flesta andra länder, det är också så att vi tär på jordens resurser – eller lånar av framtida generationer. Om alla människor på Jorden levde som vi gör i Sverige skulle vi behöva 3,7 jordklot (WWF 2014)! För Sveriges del är det koldioxid som står för den största delen av det ekologiska fotavtrycket.

Miljörättviseforskare brukar utgå från tre olika rättviseperspektiv, nämligen distributiv rättvisa, processuell rättvisa och ett rättighetsperspektiv (Turner och Wu 2002, s. 10-11, Agyeman 2005). Distributiv rättvisa handlar framförallt om fördelningen av miljöproblem, processuell rättvisa fokuserar i stället olika samhällsgruppers möjlighet att ta del i och påverka besluts som påverkar miljön och rättighetsperspektivet koncentrerar sig på miniminormer. Alla dessa kategorier av miljörättvisa kan operationaliseras i planering, men på vilket sätt beror på politikers och planerares förståelse av rättvisa (Gunnarsson-Östling och Höjer 2011). Vad gäller distributiv rättvisa måste en fundera på vad det är som bör fördelas på ett rättvist sätt. På samma vis kan en fråga vilka som ska involveras i en rättvis process eftersom många miljöproblem inte bara är lokala, utan effekterna kan sträcka sig långt bort från källan till problemet. Växthuseffekten är kanske det allra tydligaste exemplet på detta. Dessutom skulle en rättvis process även kunna handla om vilka som tillåts ta del i problemformuleringen. Och när det kommer till minimiregler kan en återigen fråga sig vad som ska regleras.

Ett vanligt sätt att benämna dessa skilda perspektiv på hållbar utveckling är att de skiftar mellan ljus- och mörkgrönt. Ljusgröna synsätt är antropocentriska och sätter mänskligt välbefinnande främst, medan mörkgröna är ekocentriska i sitt förhållningssätt. Enligt ljusgröna synsätt är det möjligt att förena hållbar utveckling med ekonomisk tillväxt, exempelvis genom att ersätta naturligt kapital med av människan skapad teknik. Det mörkgröna perspektivet menar i stället att naturkapitalet ska bevaras intakt. I stadsutvecklingssammanhang är mörkgröna städer typiskt mer självförsörjande och lokalt beroende medan ljusgröna städer litar till enorma omland för sådant som exempelvis produktion av varor, avfallshantering och rening av luft (Haughton 1997).

Referenser

Agyeman, J. & Evans, B. (2004) “Just sustainability’: the emerging discourse of environmental justice in Britain?”, i The Geographical Journal, 170(2), 155–164.

Agyeman, J. (2005) Sustainable communities and the challenge of environmental justice. New York: New York University Press.

Anshelm, J. (2002) ”Det gröna folkhemmet — striden om den ekologiska moderniseringen av Sverige” i Hedrén, J. (red.) Naturen som brytpunkt: om miljöfrågans mystifieringar, konflikter och motsägelser. Stockholm: Symposion.

Bradley, K., Gunnarsson, U. & Isaksson, K. (2008)“Exploring environmental justice in Sweden – How to improve planning for environmental sustainability and social equity in an ‘eco-friendly’ context”, i Projections, MIT Journal of Planning 8, 68-81. .

Bullard, R. D. (2000) Dumping in Dixie – Race, Class and Environmental Quality.Atlanta: Westview Press.

Chaix, B., S. Gustafsson, M. Jerrett, H. Kristersson, T. Lithman, Å. Boalt & J. Merlo (2006) “Children’s exposure to nitrogen dioxide in Sweden: investigating environmental injustice in an egalitarian country”, i Journal of Epidemiology and Community Health 60, 234–41.

Daily, G. C. (red.) (1997) Nature’s services: Societal dependence on natural ecosystems. Washington: Island Press.

Galaz, V., Biermann, F., Folkem C., Nilsson, M. & Olsson, P. (2012) “Global environmental governance and planetary boundaries: An introduction”, iEcological Economics, 81, 1-3.

Gunnarsson-Östling, U. & Höjer, M. (2011) “Scenario Planning for Sustainability in Stockholm, Sweden: Environmental Justice Considerations”, i International Journal of Urban and Regional Research, 35 (5), 1048–1067.

Haughton, G. (1997) ”Developing sustainable urban development models”, i Cities, 14(4), 189-195.

Hedrén, J. (2014) “Utopianism in Science: The Case of Resilience Theory” i Bradley, K. & Hedrén, J. (red.) Green utopianism – Perspectives, politics and micro-practices. New York: Routledge, 57-75

Hornborg, A. (2010) Myten om maskinen: essäer om makt, modernitet och miljö. Göteborg: Daidalos.

Mitchell, G., & Dorling, D. (2003). “An environmental justice analysis of British air quality”, i Environment and Planning, 35(5), 909-929.

Regeringskansliet (2008), Uppdrag 2008-09-05, Delegationen för hållbara städer.

Rockström, J., Steffen, W., Noone, K., Persson, Å., Chapin, F. S. III, Lambin, E. F., Lenton, T. M., Scheffer, M., Folke, C., Schellnhuber, H. J., Nykvist, B., de Wit, C. A., Hughes, T., van der Leeuw, S., Rodhe, H., Sörlin, S., Snyder, P. K., Costanza, R., Svedin, U., Falkenmark, M., Karlberg. L., Corell, R. W., Fabry, V. J., Hansen, J., Walker, B., Liverman, D., Richardson, K., Crutzen, P. and Foley, J. A. (2009) “A safe operating space for humanity”, i Nature, 461: 472–475.

Sörlin, S. (i tryck) ”Varför finns det ingen expertis för miljörättvisa?” i Gunnarsson-Östling, U. & Österbergh, R. Orättvisans landskap: Om miljörättvisa och global hållbarhet. Stockholm: Karneval förlag.

Turner, R. L., & Wu, D. P. (2002) Environmental Justice and environmental racism: An annotated bibliography with general overview, focusing on the U.S. Literature, 1996-2002. Berkeley: Institute for International Studies, University of California.

WWF (2014) Living Planet Report 2014: Species and spaces, people and places. WWF International, Switzerland.

Feedback News