In English further down.
Min akademiska familj där unga får växa
Jag är för 23:e gången på väg hem från den årliga konferensen för mitt akademiska ”hemmanätverk” – Continuous Innovation Network – något som alltid utgör ett roligt och stimulerande inslag efter kursstarter och den årliga avsparken för olika ledningsuppdrag. Ett gott råd jag fick tidigt från nätverkets grundare var att inte ha för höga förväntningar: om man lär sig något nytt, träffar en gammal vän och får en ny internationell kontakt – då har det varit en lyckad konferens. Det kan låta blygsamt, men är kanske en rimlig måttstock när man åker på en ny konferens lite på chans.
Men det är något helt annat att återkomma till ett nätverk man själv varit med och byggt upp – ett sammanhang som med tiden blivit som en akademisk familj.
Årets konferens var annorlunda på två sätt. För första gången kunde jag, efter 18 år som ordförande, luta mig tillbaka och se en yngre kollega ta över. Jag träffade honom första gången när han var doktorand, under en minnesvärd taxiresa från Pisa till Lucca – en resa som inkluderade en spontan middag med toscansk mat och vin hos vår italienska chaufförs familj. Kanske bidrog den oväntade starten till att han fick ett särskilt band till nätverket, men det är nog snarare den långsiktiga möjligheten att växa som forskare som gör att så många återkommer år efter år – trots att det tar av både arbetstid, fritid och egna pengar.
Det är just detta som gör nätverket meningsfullt: att få bidra till att nya doktorander utvecklas till fullfjädrade forskare. Vi försöker ju ofta fånga vilket avtryck vi gör på omvärlden, men i jakten på citeringar är det lätt att glömma det som förmodligen är allra viktigast, nämligen att förse framtiden med goda forskare.
Den andra skillnaden i år var mer känslosam. Den kollega som en gång fick mig att känna mig välkommen i nätverket är inte längre med oss. I ett minnestal försökte jag fånga hans betydelse. Han var nyfiken, kritisk och rak – aldrig dömande mot personer, bara mot idéer. Hans feedback var alltid ärlig och en del uppfattade nog honom som väldigt direkt och ofiltrerad, så även jag. Med tiden kom jag att uppskatta hans synpunkter med vissheten om att det inte fanns något dolt budskap. Det gick också upp för mig att han aldrig någonsin kritiserade personer, bara deras idéer, antaganden och texter, och under den tidvis kantiga framtoningen fanns det alltid ett stort mått av välvilja och omtanke.
Jag tror att vi skapar en bättre forskning om vi vågar vara kritiska, men för att kritik ska vara uppbygglig för individer måste den serveras med en vilja att hjälpa dem utvecklas och växa. Den kultur min äldre kollega bidrog till lever vidare, och det märktes tydligt under konferensen: inte en enda presentation möttes av tystnad. Alla fick frågor, alla fick respons. Ett bättre eftermäle för en forskare kan jag inte tänka mig.
/Mats Magnusson, vice skolchef på ITM
My academic family where young scholars grow
For the 23rd time, I’m on my way home from the annual conference of my academic “home network” – the Continuous Innovation Network. It’s always a fun and stimulating break after the start of the academic year and the kick-off of various leadership assignments. A piece of advice I received early on from the network’s founder was not to set expectations too high: if you learn something new, reconnect with an old friend, and make a new international contact – then it’s been a successful conference. That may sound modest, but it’s perhaps a fair benchmark when attending a new conference on a whim.
Returning to a network you’ve helped build, however, is something entirely different – it becomes, over time, an academic family.
This year’s conference stood out in two ways. For the first time in 18 years, I could step back from my role as chair and watch a younger colleague take over. I first met him when he was a doctoral student, during a memorable taxi ride from Pisa to Lucca – a journey that included an impromptu dinner with Tuscan food and wine at our Italian driver’s family home. Perhaps that unexpected start helped forge a special bond with the network, but more likely it’s the long-term opportunity to grow as a researcher that keeps so many of us coming back year after year – despite the investment of work hours, personal time, and even our own money.
That’s what makes the network meaningful: the chance to support new doctoral students as they develop into fully-fledged researchers. We often try to measure our impact on the world, but in the pursuit of citations, it’s easy to forget what may be most important – equipping the future with good researchers.
The second difference this year was more emotional. The colleague who once made me feel so welcome in the network is no longer with us. In a memorial speech, I tried to capture his significance. He was curious, critical, and direct – never judging people, only ideas. His feedback was always honest, and while some may have found him blunt – myself included, at first – I came to appreciate his unfiltered views, knowing there was no hidden agenda. I also realised that he never criticised individuals, only their ideas, assumptions, and texts. Beneath his sometimes rough exterior was a deep sense of care and generosity.
I believe we produce better research when we dare to be critical – but for criticism to be constructive, it must come with a genuine desire to help others grow. The culture my late colleague helped shape lives on, and it was evident throughout the conference: not a single presentation was met with silence. Every speaker received questions and feedback. I can’t imagine a better legacy for a researcher.
/Mats Magnusson, Deputy Head of the ITM School
